Tankar om tull-lagstiftning i allaränhet. Såsom försrar för skyddssystemet har man äfven någon gång hört anföras, att det ej är arbetaren, hvilken betalar de afgifter. som öppet eller fördoldt genom statens eller enskildes medverkan fördyra hans benof, utan alt det är den, som alröjullor arbetaren. som begagnar hans arbete, hvilken verkligen får bära bördan af ett sådant fordyrande. Åll klagan deröfver. att tullafoifter eller indirekta skatter i allmänhet orättvist falla på arbetarens dagspenning, på massan, skulle således vara obefogad. Detta argument skulle grunda sig att en arbetare, för att kunna lifnära pig och familj, måste fordra och erhälla (2) allt högre och högre lön för sitt arbete eller dagspenning, ju dyrare de medel voro, som han Frk korsen behöfde för sitt lifsuppehälle; ty, säger man, arbetslönen måste alltid stå i ett bestämdt förhållande till priserna på lifvets förnödenheter, samt stiga och falla, eftersom de, under någon sängre tid, hafva en stigande eller fallande tendens.? Då arbetaren köper den genom skyddssystemet fördyrade varan, så skulle han emot samhället i allmänhet ej befinna sig i ett annat förhållande, än det, i hvilket en handlande emot staten befinner sig, då han betalar tull för en främmande vara. De skulle begge blott förskjuta, den förre för den, till hvilken han asläte sitt arbete. och den sednare för den, till hvilken han försålde sin vara, beloppen af fördyrandet och af tullen. Den förre handlande med arbete, och den sednare med raror, och likaväl, som den sednare genom försäljningen af varan återlinge sätt tullförskott, lika väl skulle den förre genom sin arbetslön äfven blifva ersatt för säZ förskott. Och då nu skyddssystemet var tillkommet för samhällets bästa i allmänhet, och detta samhälle sjelft äfven i allmänhet betahe de lärpenningari., som det ford: ade, så kunde man ej säga, att skyddssystemet förrärrade arbetarens ställning. Nettobehållningen af arbetet skulle med eller utan skyddssystemet blifva lleu, såsom beroende på uom (2) detsamma liggande omständigheter. Ville man derpå, äfven för ett ögonblick, utan granskning af någon premiss, medgifva rigtigheten af dessa konklusioner, så fraga vi: hvarthän de, konseqvent utvecklade, skulle föra? Jo obestridligen derhän, att det ej i samhället funnes ådågon, som betalte någon skatt, mer än kapitalisten eller den, som fullt eller till en del genom rena afkastningen af sitt kapital bestridde sina lefnadskostnader, emedan hvar och en annan hade något slags arbete, materielt eller immaterielt. som han afläle till sina medborgare, och hvarföre han erhölle arbetslön i en eller annan form. samt efter föregående argumentering älven på samma gång ersättning för det förskott. som han till statens behof. eller till det föregifna allmänna bästas befordrande, utur sin arbetslön, samt i och för sina lefnadskostnader hade utgifvit. Att förhåliandet ej kan rara sådant, är tydligt, om det också måste medsgikvas, att det ligger någon sanning i hufvudargumentet, samt erkännas, att det i allmänhet är i högsta måtto svårt eller nästan omöjligt att kunna med full visshet bestämma, hvem det är, som betalar hela beloppet af en gifven skatt, eller af det genom skyddssystemet förorsakade fördyrandet af en gilven vara. De, som drifva den ofvan anförda satsen, förgäta nemligen att betrakta samhället såsom det är; de förglömma, beträffande arbetarens mer sitt arbetes lön, samt att denna ej beror biilunt på estertragan, utan och på oifert: med ett o d. alt vi! nader visst arb rande herrskar i allwänhet Cles utfökHIIKUFTFECS. Och attadet är denna, som i murarande tider. och framför allt i länder med ett utbildadalt industriväsende, bestämmer arbetslönerna. Utan tvilvel ingar kostnaden för lifsuppehallot till en betyqtig del un orbetsh nens bestämmande, och man sinner således, att öfveraitt. hvarest litsförnodenbeterna ständigt halva ett högt värde, arbetslönen äfven är hög, i jemförelse med hvad den är på sådana ställen, der lefnadskostnaden är lägre. Så t. ex. är arbetslönen alltid högre i England än i Sverige, Men, om det således måste kostnaden för lifvets uppehälle under allmänna förbållanden hufvudsakligen borde bestämma arbeislönen, så visar dock ersarenheten beklagligen. att den ej an föriäden gör det, ty då skulle nöden och eliadet omöjtigen för dem, som urbelu. kunna hafva stigit till sin nuvarande höjd. Det är den ömsesidiga vexelverkan emellan offert och efterfrågan, hvilken nu, inom af lilsuppehällets kostnader i högsta grad tänjbara gränsor. bestämmer arbetslonerna i de vida flesta fallen. Är efterfrågan för en viss arbetsverksamhet betydlig, och de personers antal litet, som kunna utföra arbetet, så stiger deras lön under en vidsträckt latitud, utan afseende på lifsförnödenheternas pris, och i motsatt fall faller densamma till mindre, än hela arbetarens familj för sin fysiska existens behöfver, d. v. s. under sin naterliga ståndpunkt. med2ifvas, att Att förbållandet verkligen är sådant, visar utgången af alla sammanrotningar bland arbetarne i de stora sabriksländerna, eller de så kallade osfrilscso och 9(urn-oulso, der arbetarne shbufligen al nöden och hungern sringus att ingå på sabrikanternes vilkor. utan afscende på, om nugol rigtigt förhållande mellan sjelfva arbetslönen och priset på lifsuppehället för hulu familjen, eger rum eller ej. Unter samhällenas nuvarande artificiella ställning är det arbetarne. som i allmänhet erbjuda mena arbete, än hvad som är behöfsligt. och genom denna konkurrens dem imellan mäste arbetslönen, ehvad priserna på lifsförnödenheterna än äro, hafva en tendens till fall. Eller kan man väl ens för ett ögonblick tro, att arbetaren, då han skyndar sig att antaga till exempel 18 sk. för ett dagsverke. som han på flere ställen förut förgäfres sökt, ledes dervid af någon annan beräkning, än vissheten och öfvertygelsen, att det är bättre, att hafva någon Sysselsättning, nÅCOU inkomst. än ingen? Hans beräkning är helt enkelt den, att temporisera med hunzern, och. som ordspråket lyder : rätta mun efter matsäcken. Ilan far, utan afseende på den möjliga obilliaheten af den erbjudna arbetslimen, inskränka sina och de sinas behof, äfven under den nalurliga gränsen för sina och deras kropps-tark. Den ersarenhet, som man har, noder såkallade hårda ar, äfven om slere följa på hvarandra, att arbetslönerne falla, ehuru de i anseende till de förhöjda priserna på lifsmedel borde Stiga. visar likaledes, att den latitud. som finnes för den regeln, att arbetslönen beror på kostnaderna för lifsuppehället. är vidsträckt, och, att myeken nöd och mycket elände, samt orilfrorlig quantitativ förminskning måste öfvergå arbetsklassen innan den del, som genomgått profvet, uti en förhöjd arbetslön kuan få ersätining, för hvad man täcks benämna dess oförskott, det vill med andra ord säga: för det, som staten, elier producenten och fabrikanten under den förstes auspicier, afpressat arbetarne och äfven deras häflangänghe. Särskildt kunde man här fråga, huru den kan förskjuDå staten genom skyddstull ökar arbetarens bördor, i Arems intresse verkar den? A för det alankuna arbetaren, mass af nationen, eller någon sal klass i Salmhället? — Hvad vi redan tro vi besvar ra dessa fragor äfren 4 ker man derföre ett stöd för skydds i den arbelslönerna. hvilken rört. så finnes det lika litet, som vid de försvar för detsamma, som vi förut pröfvat. bösta. för måhända För asiot af Skyddssfstemet förökar i hög erad den konkurrens i arbete, hvilken i samhället allmänneligen eger rum älven 22ao0om de industriella handteringarne. såväl genom det uta. mande, som deraf mera direkt följer för massan af hationen, som ock genom den indirekta förminskning i nationalförmögenheten. som det äStadkommer. Det ger nemligen nationens sysselsätiningar en falsjs rigtning. hvilket under en lång följd af är ej kan annat. än inverka i hösta grad förstörande på pe fonens kapital, aget i sin heihet, om det ocksä. för enskilla perSoners eller enskilla interessen oc 1 klasser afsamhället slIetlorslillitlullt kan vara riktande. Utsigterna att, uti de al staten skyddade sabriksgrenar, kunna fördelaktigt och, för en längre tid åtminstone. säkert använda kapitaler. föranleda ovillkorligen en förminskning i det bland nationen rörliga kapitalet, och det är mycket orisst, om det tomrum uti den rörliga förmögenheten, hvilket Salunda uppkommer. någonsin genom den artificiella och framtvingade fabriksverksamheten åter till fullo kommer nationens öfriga naturliga näringar, säsom jordbruket, bergsoch sSkogs-handteringen, handeln m. m., eller särskildt den näring. från hvilken det drogs, till godo. Skulle så vara, hvarpå vi likväl tvisla, så förgar atminstone en lång tid, och då lider ovilkorligen någon del eller hela landet af detta fastläsande; Synnerligast är detta fallet med arbetsklassen. Det är neml. just det rörliga Kapitalet hos en nation, som ulgör och fär sambandet eller medlaren emellan efterfrågan på och offert af arbete, som håller balansen och verkställer utjemningen af öfvervigten på endera sidan. Det är det, hvarpå krediten stöder sig. Det är det, som alnränder arbetskraften, och ju mindre det är. ju mindre blir efterfrågan för arbetet och ju större tillbudet att arbeta. En onaturlig förminskning, eller ett onaturligt aftedande at det för allu nationens näringar förutvarande tillgängliva rörliga kapitalet föröka således ovedersägligen på tväfaldigt sätt svårigheterna för arbetarne i allmänhet, och trycka i dubbelt natt på arbetslönens höjd. på möjkaheten för arbetarne. kollektivt taget. att kunna lifnära sig och deras familjer. Den, om ock blott för en tid, förminskade möjligheten att anränrda uen existerande arbetskraften. gör de behö!vandes. de arbetslöses. de arbetssökandes antal större, och den derigenom bland arbetarne uppstående konkurrensen om de i ER naturlioa näringar qvarvarande arbetssällena maste äfren i dessa näringar Sänhva arbetets lön, det ill snga: förrurra alla deras lefnadsvillkor. som, före skyddsystemets utbildande, uti landets naturliga närincar funno en mer eller mindre knapp eller tillräcklig bergning. Man må ej invända, att något dylikt synes ej till. då en ny hanidtering genom skyddssystemet uppblomstrar i landet. Vi säga ej heller, att det genast blir synbart, eiler att det är en Följd af ex eller annan artisiciek framtvingad fabrikshandtering, utan vi påstå, att det är ex af de manga ofördelaktiga följder, som systemet i sin helhet, och under ett fortsatt och konseqvent utförande för hela landets arbetsklass medför.