Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1848, sida 3

denna afton blef ingenting af med den stora scen M:r Elworth upptänkt, ty sjelfva hufvudpersonerne hade förbehallit sig att ostörde njuta af återseendets första heliga stunder. Dagen derpå förklarade Edvard för M:r och M:rs Elworth att ett heligt löfte föregående afton närmare förenat honom med Nanny, och bad nu dem om stadfästelse på detta förbund. aAlltid så rasande brottom, men aldeles som jag. sade M:r Elworth. llar flickan sagt ja, så säga vi väl amen; eller hur Molly ? Åh ja! Herr Rinman vet väl bäst sjelf huru hans affärer stå, svarade M:rs EIWorth, litet stött öfver alt ej hafva blifvit formligen tillfrågad förut. Vid thetimman samma afton var familjen ElWor h samlad i salongen. Omkring bordet vid soffan sutto M:r och M:rs Elworth, kapten Jensen och Augusta, i ett hörn af rummet hade Edvard och Nanny tagit sin plats. Man lät de unga tu vara ostörda, och i stum hänryckning kunde de långa stunder sitta och endast betrakta hvaran ra. Den ena gruppen var en tafla af sann huslig lycka, den andra af den salighet. som sällan mer än en gång tilldelas menniskan här på jorden. De gamle i soffan vexlade glada blickar; säkert upplefde äfven hos dem ungdomliga minnen, och kanske tackade de Gud i tysthet, att den låga han da hos dem tände, om icke lika häftig, dock ännu brann varm och klar. Äfven kapten Jensen tycktes vara förtjust; stundom föll han i djupa tankar, och hvem vet om han icke då jemförde sitt gamla ungkarlslif med de taflor af sällhet han hade framför sig. Då och då hördes en halfqväfd suck, hvarifrån den kom visste endast två af de närvarande. (Forts.)