Hesvärsskrift, närande valet af Svensk pastor vid härvr. Christine församling. Till M. V. konsistorium i Götheborg! Öfver det vid härvarande Christine tyska församling, den 19:de sistlidne Oktober, hållna val till svensk pastor, få underskrifne, som alla äro röstberättigade medlemmar af nämnde församling, hos M. V. konsistorium vördsamt anföra besvär, för hvilket ändamål det vid valtillfället förde protokoll härjemte bifogas. pet är ingen svårighet underkastadt att framlägga flere anledningar till klander emot besagde val, helst vederbörande haft all möda ospard, att anmärkningar icke måtte uteblifva. Redan före sjelfva valförrättningen förbereddes och planerades dess för närvarande synliga utgäng genom hvarjehanda medel, synnerligast genom tidningsartiklar, dem det vore för vidlyftigt att här upprepa; men af hvilka åtminstone en icke må med tystnad förbigås. Den finnes intagen i det härhos bifogade numret af Gåtheborgs Dagblad, som utkom dagen före valet, och afser uppenbarligen att intaga och stämma sinnena till fördel för nådärspredikanten mag:r J. C. Lamberg; ty, när det i denna uppsats mot slutet heter: För alt utestänga läseriet blir det således nödvändigt alt gå ifrån sin högsta favorit-ide, för all åtminstone få en kristlig prest till pastor i församlingen och att detta bör så mycket lättare låta sig göra, som församlingsledamöterna hafva haft tillräcklig tid och tillfälle att lära känna det oklanderliga och hedrande sätt, på hvilket en af kandidaterna skött och framdeles skulle komma alt sköta pastorsembeter, så kan väl deraf ingen annan rimlig slutsats dragas, än att nämnde nådårspredikant, mag:r J. C. Lamberg, blifvit utpekad såsom den, på hvilken församlingen borde falla med sitt val. Ett dylikt förfarande kan, efter vårt förmenande, omöjligen betraktas annorlunda, än såsom stridande mot 9 Artikelns 54 af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om prestval, den 1:ste April 1843. Då vi likväl mindre hafva för afsigt att klaga öfver det, som före valet inträffat, så må detta endast upplysningsvis vara framstäldt, såsom lemnande ett passande motstycke till det, som vid sjelfva valet passerat. Här förekommer då aldraförst den omständigheten, som i det vid valet hållna protokoll med tystnad förbigåtts — förmodligen af nit för det rätta — att en del kyrkorådets medlemmar, de der vid tillfället fungerade såsom valförrättare, icke ansett sig af ett sådant kall förhindrade att sjelfva framlemna, af dem samlade, voteringssedlar på nådårspredikanten mag:r J. C. Lamberg; i hvilket afseende hr konsul H. Lyon isynnerhet utmärkt sig, hvilket med intyg af tillstädesvarande personer kan styrkas och för hvilket ändamål vi vördsamt anhålla att stadsmäklaren hr E. W. Bley och handlanden hr J. 0. Wohlfahrt måtte såsom vittnen få höras. Ett slikt förfarande synes oss icke blott motlag stridande, utan ock i högsta måtto opassande; och ehuru hr konsul Lyon för intet aktat det besvär, som det naturligtvis kostat, att från flera håll hopsamla voteringssedlar, tyckes han likväl hafva bordt göra afseende på det tillbörliga, och åtminstone i det yttre sökt bibehålla skenet af oväld, som vid hvarje, men framför allt en offentlig, förhandling alltid bör ega rum, och som isynnerhet tillkommer en domare, såsom nu var förhållandet. Ty skall icke kyrkorådet afgöra voteringssedlarnas antaglighet, men huru kan ett sådant afgörande komma i fråga, då den, som skall döma deröfver, genom sjelfva framlemnandet redan godkänt dem? Eller månne icke detta är att vara part och domare i samma sak, hvilket lagen icke blott ogillar. utan fördömer? Vi pååläggas uppsgifva antalet och beskaffenheten at de af honom framlemnade valsedlar, utan ock att alla dessa mätte såsom ogihtiga förklaras och således utan all kraft och verkan på valets utgång. Dernäst, och hvilket utgör det hufvudsakliga ämnet f r vår klagan, är den omständigheten, att de sleste af kyrkorådets ledamöter, och andre med dem, afgifvit sina röster på nådärspredikanten, mag:r J. C. Lamberg, som i intet afseende vid valet bordt lagligen ifrågakomma. Att mag:r J. C Lamberg, tvertemot lag, erhållit röster, är klart 1:0 deraf, att han vid ansölrninyslidens slut icke var kompetent till den lediga pastorstjensten, som skulle tillsättas. Kyrkorådets kungörelse i detta afseende lyder sålunda: vTill det genom prosten S. Helanders timade död ledigblifna svenska kyrkoberde-embetet vid härvarande Christine församling, kunna kompetente sökande anmäla sig inom tvenne månader. räknade till den 9:de nästkommande April. Ansökningstiden utgick således den 9:de April 1847, och kyrkorådet sager Sjelft att inga andra, än kompetente sökande ega att sig anmäla: men för att vara kompetent fordras, enligt lag, att hafva tagit pastoralexamen, hvilket, hvad mag:r J. C. Lamberg beträffar, icke skedde förr, än den 16:de December samma år. således åtta månader och sju dagar efter ansökningstidens slut. Mag:r J. C. Lamberg kunde således icke vara kompetent till att söka det lediga kyrkoherde-embetet, och, enligt Kon 1. cirkulärbrerven tl Konsistorierna i riket af den 21:ste Aug. 1786, den 23:de Jan. 1799 och den 11:te Juli 1842, hade hans ingifna ansökan bordt lemnas utan afseende, då den icke var åtföljd af vederbörligt pastoralexamens-betyg; hvaraf åter föfjer såsom ovedersägligen gifvet, att han ännu mindre vid valet bordt hafva kommit under omröstning. Detta är ännu mera tydligt 2:o af h. Maj:ls nådiga förordning af den 16:de Februari 1750; ty der stadgas uttryckligen, att nädårspredikanter icke böra komma under omröstning till den ledighet de första gången under nådår förvalta, på det de, under den tiden de någon församling förestå, icke måge bana sig vägen, att, bättre förtjente prestmän till förfäng, rarda lill den lediga lägenheten befordrade; hvilket ytterligare bekräftas af Kongl. cirkulär-brefven af den 31:ste Januari 1758 och den 1:ste Maj 1799. För hvar och en annan menniska tyckes saken vara tydlig, men icke så för Christine tyska församlings kyrkoråd. Vi nämne här kyrkorådet, emedan detta emottagit och godkänt de inlemnade ansökningshandlingarna samt förberedt och anordnat sjelfva valet. Det är dock mindre underligt att kyrkorådet icke respekterar Konal. Maj:ts i nåder utfärdade förordningar, då det icke en gång respekterar sig sjelft eller vidblifver bvad det en gång sjelft föreskrifvit. kyrkorådet säger: ringen. som icke är kompetent, eger att anmäla sig, och kyrkorådet icke blott mottager, utan ock godkänner en, som icke är kompetent.7 Förklara detta den det kan, så vida man icke får antaga, att kyrkorådet mistat förständet och således handlat utan allt sjelfmedyetande. Likaså oförklarligt förekommer det ock, att kyrkorådet altdeles förbisett ofvannämnde kel. Maj:ts nådiga förordning, rörande nadärspredikanter. och som utan undantag måste lända till efterlefnad, emedan i sjelfva förordningen intet undantag statueras, såsom förhållandet är med andra, de der ock gifva sig tillkänna att endast vara gällande och förbindantle med vissa vilkor eller undantag. Uvadan kommer det six då, att kyrkorådet bandlat i rak strid mot kongl. Maj:ts i denna nådiga författning ledt en del af församlingen att göra detsamma? Kan det vara oförstånd eller måste det anses som trots mot Kongl. Maj:ts nådiga bud och förordnande? Ettdera måste det vara; i ty det tredje är icke en gång tänkbart. Nej. säger kyrkorådet, det är hvarkenss det ena eller andra. Huru är det möjligt, fråga vi? och Kyrkorådet hänvisar med en segrares stolthet på sina privilegier. Likasom judarna fordom sade: vi hafva vår lag, så säger kyrkorådet: vi hafva våra privilegier. För dessa magiska ord menar kyrkorådet, att allt måste stå tillbaka, till och med efterlefnaden af kungliga, utan undantag förbindande, författningar. Våra privilegier tilläta oss att taga hvem oss lyster till kyrkoherde. Ar han icke kompetent till ett sådant embete, som vi sjelfve till och med fordra att han skall vara — hvad mer? Vi förklara honom för kompetent i strid med vår egen fordran. Är han för första gången nådärs-predikant, ja vore han endast predikant för första gången — hvad betyder väl det! vi fråga icke det ringaste efter det förra, och hvad det sednare angår, vilja vi nog förhjelpa dertill, att det icke skall blifva endast den första — allt i öfverensstämmelse med våra privilegier. ( forts.) RAA — — I NSÄNDT. Till Bedaktionen af Gölheborys HandelsJjosurls-Tillnin9! Med anledning af den korrespondentartikel angående Götheborgs gaslysningsanstalt, som varit synlig i Dagligt Ållehanda och blifvit uti Tit. blad den 9:nde och 10:nde dennes införd, anhälles att uti Tit. tidning få ett rum för följande upplysningar: Efter en förutsänd inledning, berättar kor? respondenten, att man år 1842 eller 1843 började tala om nyttan och trefnaden medelststadens belysning med gas; att, om han ej missminner sig, Hr Keiller isynnerhet skulle hafva fästat vederbörandes uppmärksamhet derpä, uppgjort kostnadsförslag och erbjudit sig att förse staden med gasbelysning till billigt pris. Denna uppgift öfverensstämmer icke med rätta förhållandet; ty redan d. 8 Mars 1832 tillkännagåfvo borgerskapets äldste i skrifvelse till Magistraten. att frågan om stadens belysning med gas länge varit önskad och påtänkt och anhöllo derföre att Magistraten ville vidtaga åtgärder för att så denna sråga utredd. Den 5 Mars 1838 väcktes samma sråga änyo på allmän rådstuga, då stadens innevånare valde en komite för att utreda såväl denna som andra vigtiga angelägenheter, hvarefter komiteen, den 13 Dec. 1842, inkom med sitt betänkande, uti hvilket belysningen med gas tillstyrkes. Detta betänkande remitterades till stadens drätsel-kommission, som, enär på stället funnes en skicklig och i dylika fragor erfaren person. Hr Keiller, beslutade rådfråga honom. hvilket hade hans skriftliga anbud till följd, och hvaraf bland annat inhemtades, att ban vore villig att här inrätta en fullständig gas-apparat. hvars anläggning uppskattades till omkring 200,000 R:dr b:ko, mot vilkor, att han finge af staden ett läneförskott af 100.000 R:ur b:ko att mot ränta innestå i 10 år, samt derefter med 11::el årligen i nästföljande 10 år återbetalas: hvaremot han förbunde sig, att 2 år efter slutadt kontrakt hafva gasverket särdigt till stadens belysning, mot en årlig afgilt, motsvarande hvad då betaltes för lika många lyktors lysning med olja och att hålla dessa lysande lika lång tid som dittills: men att om flere lyktor erfordrades eller lysningstiden skulle förlängas, komme afgiften alt proportionaliter ökas. Från drätsel-kommissionen remitterades handlingarne till borgerskapets äldste, hvilka d. 10 Nov. 1843 yttrade, att, ehuru Hr K:s anbud vore förtjent af uppmärksamhet, 1 Q. 1141.2112. :: 1. A för täf