Tankmar om tull-largstiftning i ulIEe:zä a1 kRet. IN. Frågan om proletariatet och de undersökvingar. hvilka den ide flesta tänder föranledt, hafva numera gjort den bedröfliga sociala ställningen ibland fabriksbefolkningen i de Sstora europeiska lenderna så väl bekant, att Stalsmakterna, då de söka att leda och uppmuntra ett lands industri, ej kunna simegifva någosokunnighet om de möjliga följderna för landet af ett uppdrifvet sabrikssystem. Då staten derföre, icke dess mindre och under medvetandet af den risk, som nationen under nuvarande samhällsförkållanden löper från en utbildad industri. söker att genoms tullskydd framkalla fabriker. gör den siz ovedersägligen, såsom vi redan anmärkt. moraliskt ansvarig för allt det onda, som sådana mesyrer kunna föranleda. Staten får ej förglömma. att den genom ledningen af en nations industri framkallar en population. åt hvilken den ej kan gifva andra, än i längden i högsta grad prekära försörjningsmedel — arbetet i de artificiella fabrikerna; fabriker, under nurarunde samhällsförhällanden, vi upprepa det, ej mindre artificielt erundade om de arbeta för blott det egna landets konsumtion, än om de arbeta för vorldens; en befolkning, hvilken nya machiner, konkurrens, förlust af marknader samt otaliga andra orsaker göra för en tid eller alltid brödlös, samt till en plåga såväl för sig sjelf, som ock för andra. Men det är ej nog dermed, att staten på detta sätt kallar till lifs dessa sabriksproletärer, den europeiska civilisationens parias. Den drager äfven derigenom kapitaler från landets åkerbruk och öfriga naturliga näringar fill de artiliciella fabrikerna, samt förminskar sålunda indirekte. ej allenast efterfrågan för arbetet i desse folkets näringar, utan ock qvantiteten af de produkter, som tjena till eller bereda uppehälle för hela befolkningen. Då då det rörliga förlagskapitalet i en näringseren förminskas, måste nödvändigtvis arbetet i densamma likaledes förminskas, och då arbetet förminskas, mäste produktionen aftaga. Staten tillskapar sålunda nya svärlaheter, nya umbäranden för äfven andra klasser i samhället. Den träder störande in i det förhållande mellan jordbruksproduktionen och befolkningen, hvilket under tidens lopp har utbildat sig i landet. Den möjliggör missförhållanden i denna produktion; ty de till de artificiella fabrikerna afledda kapitalerna förmå ej. att genom sabrikater för verldshandeln och åtföljande utbyte, betäcka det minus, som far uppkomma, och sålunda blifva dessa missförhållanden i hög grad skadliga för hela nationen. Alt förhållandet verkligen så är, då sabriker uppstå uti ett land genom tullsiydd uti sådana näringsgrenar, hvars produkter i sförre myckenhet kunna förbrukas af massan af nationen, och i hvilka beydiigare kapitaler kunna med stor fördel användas, är knappt behösligt att bevisa: den ringaste eftertanka skall bestyrka det. Det är ju gifvet. och i sakens natur grundadt, att kapitalet söker sig väg di, der det med största fördel kan användas. Afkastningen af kapitaler, använde på jordbruket och i landets öfrige naturliga näringar är redan, genom en lång följd af alvägningar och jemkningar emellan efterfrågan och offert, i det närmaste i hvarje land bestämd; de jemförelsevis nya handteringarna, fabriksföretagen, deremot erbjuda just genom tullskyddet fördelaktigare och mera vinstgifvande utsigter för kapitalernas användande; hvarföre desse afven mycket snart begynna att lemna de förre och öfvergå till de sednare. Den effekt som detta un landra rande af — kalle efterfrågan al deras produkter, IMmIIKen jen framtid den på otvanbemäne sätt tillSkapane sörre sabriksbefobningen möjligen kan åstadkomma. En lang följd ar ar ligger åt ninstone under alla omständigheter emellan lofvade stegrade efterfrägan. — . 0 Genom en sådan kapilalernes gång eller Iullniug är det fullt säkert, att den del al beoo 224 och allmänma Interesset I storsta Spanmilg. Keaktionen har af Wiener-revolutionens olyckliga ulgång hemtat mod, att börja en öppen strid mol nelsen af dennå-strid var Rmrandenburgska mikapitalets dragande ifran de gamla näringarna och denna al Skyddssystemets försvarare ult-.framåtskrylatidet. Flignalen till begyngen, att försawlingen skall ajvumfefa Fa. för att den 272de Afbnesater öppna ÅKina Sessio. . . — ; EO folkningen, som sysselsätter sig med industeiper i proxihsorten Brandenbäitå. Detta kunghiga en, jemt tilliager. så länge bedrivandet af dessa artificiella fabriker är fördelaktigare, än andra-wäringar. livaraf följer, att om JordhrukshäsMeringen ej kan i samma proportion lemna eg äfven stigande produktion. eller andra läfdets näringar ej kunna a2enom handeln föpskasla proportionella qvantiteter af lifsförnödenheter. så mäste arbetets värde allmänneligen i jemförelse med lifsförnödenheternas aftaga. och ett gifvet arbete syrskasla arbetaren mindlre medel till uppehlälle. Huru stor risken för hela nationen är, Synes häraf. då staten befattar sig med att leda folkets industri, och i rår tanka gör skyddssystemet nationen vida mer beroende at tillfälliga omständieheter, ån, såsom det söregilves. oberoende IIvaruti består väl Sjelsständieheten och oberoendet för en nation med ett i högre grad utbildadt arllsictell fabriksväsen? Jo deruti, att den efter utbildningen rida mer, än fallet förut var, blir underkastad ojemnheter af ärsvexten och rubbningar i landets naturliga produktioner och handelsförhållanden. Man må ej häremot invända den vanliga frasen: Men hvad skulle det väl hafva blifvit af denna befolkning utan industrien och utan sysselsättningen samt arbetstillfället i sabrikerna?? Ty det är 2galunda industrien eller fabrikerna, som upplaga den öfverslödiga befolkningen, utan det är just fabrikerna, som sjelfva under systemets forlgdug framkalla den befolkning, som inom dem sysselsättes; välförstaendes att här är fraga om ett helt land och om en följd af år. Erfarenheten har visat. att populationen siger efter som sillsällena till dess lilsuppehäålle. (huru mycken gradering än detta uttryck är underkastadt) föröka sig, samt att den visserligen i omvändt förhållande aftager, men ej fullt i samma prvportion. Derfäre, då fabriker, som genom skydd framkallats, utan tvifvel för en längre tid och iheniot den tidpunkt, då det för dem blir fråga om verldsproduktion. allmänneligen väl försörja de arbetare. de använda, så mäste de äfven bidra a i sög grad vill befolkhingens förökande. Väl motarbetas denna förökning af de svarigheter, som den artiliciella ledningen af kapitalerna frammana i de anedra landets näringar: men att detta binder ej är proportionelt till tillvexten, är redan anmärkt. och dessutom måste man erinra: att menniskolitvet är segt och menniskan fan uthärda mycken nöd; att arbetarne i dessa andra naringar, före det artificiella sabrikssystemets slor. voro i sådana förhållanden, att de kunde umbära något; att under den tid, som förflyter innan de duka under för det tillkonstlade eländet, fortgår tillvexten i populationen i begge serierna, om ock i den ena något afbrutet; hvilket allt verkar derhän. att ingen plats genom den tillkonstlade decimeringen erhålles. Statens bemödanden såsom — utsägom det likväl, om ocku på kofspraket — executeur des ha tes oeuvres i de artisiciella sabrikernas, i skyddssystemets tjenst. äro sålunda utan farsoters Å . . 8 tillhjelp ändamälslösa. UT RI IN Vy VET ETER. PREUSSEN. Porlin den 9-do Nav maktsprak. som Förkunnades församlingen i dess möte uh oe denpessförklarar sig, genom laelknåtigi beyÅUI, plaraliteten af nationens representanter Åke tämna allyda Allt utvisar dock, att de liberale ärp sinnade att strängt halla sig inonrälagens gränseroch undvika allt, som kunde föranleda en konflikt emellan folket och de väpnade massor, som omgilva Berlin. Använder då konungtn våld emot folkets ombud. drabbar honom hela ansvaret för ett sådant steg, hvaraf en -sannolik följd skulle blifva, att mången af dene som hittills trott på Fredrik Wilhelms upprigtighet och möjligheten af en konstitutionel monarki, ändrade tankar och förihade det republikanska styrelsesättets anhängare. Den gamle bussen Wrangel stär imellertid med en stor härsmakt i Berlins omgifnihgar, och nog kunna höga vederbörande antagas hafvaså pass sett sig för vid urvalet af de regementer ochkorpser, af hvilka denna arm är sammansktt, att soldaterne äro pålitliga konungatjenarne och icke sky att för en despots och ett foibfiendtligt prestoch adelspartis interessens skull slakta sina medborgare. En aning eller tillochmed full visshet härom är det måhända som afbaler de liberala från att vådja till folket i Berlin emot konungamaktens iagrepp i nationens i Mars förvärfvade frioch rättigheter. Få nu se om konungen vågar skrida till den ytterligheten att med våld spränga national församlingen, då den icke godvillit vill förflytta sig till Brandenburg! lIvad än som skerkan det icke undaa att utöfva ett betydligt inflytande icke allenast på Preussens utan äfven på hela Tysklands ode. Vi afbida fördenskull med otålighet de underrättelser nästa och närmast derpa följande poster skola medföra från Berlin. boppandes imellertid. att frihetens sak. sastan ufsigterne äro nägot mörka. andå icke shall gå under. NMIIOHMlförsullingens möte den 9 Nor. Mötet börjar kl 24 till 10. Ordförande: president ÅTurnh. (Ministerbänken är tom. Innan sessionen öppnas lisliga grupper af deputerade i salen.) Under Pprotokollets uppläsning inträda ministrarne Brandenburg, Ladenberg, Manteuffet och Strotha och taga plats vid ministerbordet. Efter protokollets godkännande låter presidenten Unruh uppläsa en skrifvelse af konseljpresidenten Brandenburg, som deri upptager den kongliga kabinettsordern om sin och sina kollegers utnämning till ministrar. President CUInRH: En skrifvelse till af konseljpresidenten Brandenburg har ingått, den jag äfven anhåller måtte uppläsas. Sekreteraren Bauer uppläser skrifvelsen, hvilken, innehällande konungens befallning om nationalförsamlingens förflyttning till Brandenburg. är komrasignerad af Brandenburg. Omedelbart efter denna skrifvelses uppläsning reser sig Brandenburg och talar några ord. lläftiet rop från venstra sidan: Ni har icke ordet! Presidenten har ännu icke gifvit er ordet! Stor uppståndelse. Presidenten ringer med klockan, slutligen lugnar sig församlingen åter så vida, aft presidenten kan göra sig begriplig. Presidenten: Jag har ännu icke gifvit koncoljnrGsSitEnfon ardeft och her hanan att icka A mMstGörens utnädfhing, som egtle rum i trots af natiomlty ngens höglidsiaa protest, deremot. Iyke nog dermed besaller alver korun— . N.