Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1848, sida 1

känner, att lagen orättvist förtrampar och åsidosätter den enskiltes billiga anspråk, fördömer honom ej Den ser i hans företaganden endast ett bemödande att undandraga sig det rofoch utpressningssystem, som staten under form af höga tullsatser genomför. Folket snarare hjelper, än stjelper dem, och i allmänhet kunna de räkna på dess bistånd för att undgå, såsom det gerna kallas, tullväsendets förhatliga prejerier. Ehuru ett dylikt förakt för lagens bokstaf sålunda uppkommen ur en ädel grund, från ett bland folket djupt inpregladt medvetande om rättvisan af den fria handeln, så måste dock detta förakt för de lagar, som nationen en gång till efterlefnad antagit, inverka upplösande på samhället, om det genom ett under en tång tid fortsatt skyddssystem får vidt sprida sig bland folket. Då lagens bokstaf i eff fall utan tvekan öfverträdes, och eblvisst slag af lagbrott kommer att höra till ordningen för dagen, så brytas dess stadganden snart i flere fall af dem, som ej hafva dess fastare moraliska grundsatser. Den betydliga fördel, som lurendrejeriet, då det lyckas, afkastar, är en frestelse, som staten ej förmår att genom stränga straff motverka. Ar tullsatsen tillräckligt hög för att betäcka smugglingskostnaderna, och dessutom lemna en passande vinst, finner den enskildes uppfinningsförmåga mer eller mindre lätta, men dock alltid mågra medel att undgå den af staten organiserade tullbevakningen, och finnes intet annat, så korrumperas statens sjenstemän. Om konsumenten önskar eller behöfver den främmande bättre och billigare vara, som staten förbjuder, eller genom tull högt beskattar, så får han den äfven af en eller annan handlande, som genom tullsvek nog vet att förskaffa sig densamma. Konkurrensen de handlande emellan, och nödvändigheten att i den eller den handelsgrenen vara sorleral för att få sälja, nödgar andra i samma branch att följa den förres exempel, och sålunda ryckes ofta, emot sin böjelse, den ena efter den andra af de handlande in i hvirfveln till lagbrott, ty uran att begå detsamma kunna de ej konkurrera med sina medbröder, och härpå hvilar dock hela deras existens. Men hvem vet ej allt detta? Lurendrejeriets skadliga immoraliska inflytande, så väl på de trafikerande sjelfva, som på folket i allmänhet, är af ingen förnekad, och huru förstörande verkningar detsamma understundom utötvar på de enskildes ekonomiska ställning är beklagligen genom ofta upprepade tilldragelser, der staten störer husfriden och officielt plundrar medborgarens egendom, alltför väl bekant. Straffet för ett lagbrott bör stå uti ett rättvist förhållande till brottet, och billigheten fordrar, att lagstiftaren vid straffbestämmelserna för konventionella brott gör behörigt afseende på alla de särskildt existerande förhållanden, som möjligen kunna föranleda lagöfverträdelsen. Straffet har ju dessutom en dubbel syftning, ej allenast att förekomma brottet, utan äfven att i moraliskt hänseende förbättra den felande. lakttages väl detta vid de stralfbestämmelser, som följa tullöfverträdelser? Uti pekuniärt hänseende äro straffbestämmelserna vida känbarare. än den fördel, som lagöfverträdelsen kan förskaffa, och hvem vill påstå, att lurendrejaren blir moraliskt förbättrad genom tullstraffen? Om några straff förhärda den felande, så är det just dessa, och det är ej nog med att de utöfva ett skadligt inflytande på dem, som öfrerlräda lagen, utan de inverka dessutom på många andra, som uppröras af det obilliga i förfarandet. tå Såsom försvar för den stränghet, med hyil ken staten förfar i fråga om tullöfverträdelser anföres visserligen, att lurendrejeri, tullförsnill ning etc. är en oslöldlo från staten, från de allmänna. Ehuru mycket kunde vara att an