Det fjerde ståndels fråga, synnerligast med afseende på de kommunistiska och gociulisliska rörelserna i Frankrike. I HKommunisterne Fe Men, torde åtskillige af våra läsare fråga men huru är det möjligt, att annars förståndigt och bra folk kan fortfara att häålla på den orimliga kommunismen ? — Härpå kunde man helt enkelt svara, att folk af det slaget icke i sjelfva verket är förståndigt och bra; men med denna allnränna sats hade man allsicke utredt förhällandena. När man talar med en sådan der kommunist, så medgifver han villigt och gerna, att en mängd orimligheter och galenskaper uppträdt under kommunismens namn; men när han sedan gär vidare och begynner tala om arbetet, om de fattige arbetarnes ovedersägliga och onaturliga förtryck, sä föreslår han, i följd af den oklarhet, som ännu råder i afseende på denna fråga, sådana medel, som, utan att han sjelf märker det, konseqvent föra honom in i kommunismens lejonagap. (Vi skola framdeles ådagalägga, att detta äfven är förhållandet med Lonis Blanc). Kärleken till det s stem, mannen har uttänkt, gör honom bli för felen i detsamma; systemet är hans fixa ide; i allting annat är han förnuftig. Han kommer till att likna den person, som ledsagade en främling omkring i ett dårhus och för honom förklarade de olika slagen af galenskap, tills han slutligen kom till en, som ansåg sig vara Christus, men annars var förnuftig. Det är dock en märkvärdig orimlighet, yttrade främlingen. — Ja, är det icke det, sade hans ledsagare; jag måtte väl bäst veta det jag, som är — vår Herre sjelf. Det fjerde slaget af kommunister har uppfört sig så nedrigt, att alla de andra sekterna högtidligen förnekat all slägtskap med detsamma. Hittills hafva vi nemligen haft att göra med idel arbetare, med menniskor, som sträfva att ärligt förtjena sitt bröd och sjelfve icke i sina systemer kunnat finna det ringaste oärliga eller oredliga. Nu deremot stöta vi på män, som icke söka något annat arbete, än en praktisk utöfning af kommunismen. Polisen kallade dem vett röfvarbando, och en del af dem stod sistl. höst inför assisdomstolarne, anklagad för stöld, rån och mordbrand. Sjelfve protesterade de imellertid mot alla dessa namn och förklarade, att deras företag voro den noggrannt öfvervägda frukten af ett noggrannt öfvervägdt politiskt system, hvars läror noga öfverensstämde med Babeufs kommunism. ITillika förklarade de, att de utförde principen blott i liten skala tills de en gång erhållit nog styrka att utföra densamma i stor. Skillnaden mellan detta parti och de andra kommunistiska fraktionerna var den, att tillochmed de mest exalterade af dessa sistnämnda ville gifva samfundet lagar för ett allmänt gemensamhetsskap, innan de sökte praktiskt sätta detsamma i verket. Så till vida gör man således orätt, när man sammanslår den sednast owförmälta kommunistfraktionen med de förut omnämnde. Denna orättvisa bar dock ofta de facto blifvit begången: dels med och dels utan uppsåt hafva alla kommunister blifvit skurna öfver en kam, och der theorien icke redan hade blifvit förhatlig och afskydd, der blef den det nu, synnerligast af egare af butiker. En annan omständighet, som ådrog kommunisterne afsky och förakt. vilje vi i förbigående äfven vidröra. Den allmänna jemnlikheten skulle naturligtvis äfven komma qvinnan till godo; men huruledes jemnlikheten i rättigheter skulle genomföras, det var en sak, om hvilken man aldrig kunde komma rigtigt öfverSynnerhet ens. Man inser för öfrigt lätt, att denna grannlaga fråga måste gifva anledning till ofördelaktiga tolkningar bland många af arbetarne och kasta en otäck skugga öfver hela den kommunistiska sekten. Det femte partiet, slutligen, var ett urval af alla de andra (dock begagnades den fjerde afdelningen endast vid utomordentliga tillfällen, om den ens någonsin blef begagnad) och af ledamöter af de revolutionära klubbar, som under de första åren efter Julirevolutionen leddes af Blanqui, Barbes, Raspail, m. fl. Oaktadt deras afsigt var att störta regeringen och införa ett republikanskt styrelsesätt, ville dock anhängarne af Nationals parti aldrig hafva något rigtigt kamratskap med dem, utan ansägo dem på sin höjd goda nog till att som ett slags enfants perdus skickas förut vid stormningen af breschen. National var nemligen blott politiskt-republikansk; fordrade ett odelbart Frankrike, der, i stället för en kunglig dynasti, rallon ås åegler skulle herrska; drömde om Frankrikes oglolreoch Rhengränsen; men väte allsicke höra talas om arbetarefrågan förr, än den sistförslutnå tiden helt plötsligt ådagalade, att just den var hufvudsaken. — Bland desse män förtjenar i Blanqui mycken uppmärksamhet, dels för den roll, han har spelat i det stora dramat, dels för sin karakters skull. Hans fiender skildra honom såsom ostolt, oböjlig, sarkastisk; en man med ett hjerta af stål och ett hufvud af jern, fast besluten att gå sin egen väg tillochmed om hanskule fylla den med mäenniskokroppar. vudmännen vid det vilda försök att störta Ludvig Philip, hvilket egde rum den 12:te Maj 1839. En skara af 800 man rusade plötsligt fram från olika håll; en del af dem satte sig i besittning af rådhuset och skulle måhända, om det icke bland dem uppstått någon förvirring och oreda, hafva ryckt hela den parisiska befolkningen med sig. Derigenom fingo trupperna tid att samla sig, se huru få deras molståndare voro och öfvermanna desamme. Blanqui blef tillfångatagen, ställd för pärskammaren, befunnen skyldig och dömd till strängt fängelse, ur hvilket han icke slapp ut förr, än under den sista revolutionen. I sitt försvar mot Taschereau yttrar han sig om sitt fängelse på följande sätt: ollvilka af alla mina kampraier har måst dricka ur olyckans bägare så odjupt som jag? Under loppet af ett helt år ohade jag till sällskap blott den eviga tanken opå en älskad makas dödskamp, på henne, osom, sjerran ifrån mig, dog i förtvislan. Unoder de följande fyra åren var fantomet af rhenne, som icke mera var till, mitt enda sälloskap i cellen, detta Danteska helfvete. Nu vär jag fri, men med i förtid grånadt hår, omed bruslet hjerta och med bruten lifskraft.. — Men han hade på samma gång trädt ut ur fängelset som en martyr: alla fordna medlemmar af de nyligen omförmälta revolutionära klubbarne skockade sig omkring honom med en slags dyrkan, och en dylik känsla grep de talrika skaror, som nu, efter revolutionen, slöto sig till klubbarne. Han blef en makt i staten: det var han, som den 17:de Mars åvägabragte en imponerande demonstration af arbetare, hvilka af regeringen fordrade och erhöllo uppskof med valen till nationalförsamlingen, af det ganska välberäknade skäl, att, om valen försigginge utan någon tillräcklig förberedelse i republikansk anda, skulle det reaktionära partiet kunna skaffa sig majoritet. Han blef ansedd för en så betydande person, att sjelfve Lamartine, i slutet af Mars månad, i tysthet började underhandlingar med honom för att upptaga honom i regeringen; troligtvis i stället för Ledru-Rollin, som var Nationals man. Men just under det att dessa ö .— DO D 22222 Han var en af huftryck af et dokument, som sades vara funnet bland den Slörtade regeringens papper och hvilkessinnehåller ingenting mer öch ingenting mindre, spective, redigerad af ha Taschereau, af— än en fullständig bekännelse om de hemliga sällskapernas historia, aslågd inför regeringen af en fånge kort efter den 12:te Maj 1839. Det stod visserligen ickefntsatt, att denna bekännelse var af Blanguf; men ällt häntydde derpå samt att han skulle hafva begått detta förräderi för att erhållajgfågon mildring i sitt öde. I ett nu var Blahquis pogålariet förbi, i synnerhet som-han icke kunde komma fram med sitt försvar? förr, än efter åtta dagar — åtta dagar: ett AA Paris under dåvarande förhällagdem Hus försvar gr sådant, att man härei Jorden hvarest man befinner sig så fjerran från duss verkligarlifvet, och erhåller blott högst ständiga upplysningar, kan tro honom van Ilkomligt oskyldig. Han ådagalade, altzalla der meddelandena alls icke voro någgahemssheter, utan en gemensam egendon ga Tedamöter af den ifrågavarande fidens Ållbbar; aki hvilken polisbetjent som helst, Räude i sina rapporter hafva lemnat upplysmingar af alldeles samma innehåll, samt ati det hela bar omisskännelig prägel af att Jara samm trifvet af Ilr Taschereau efter dylika Tec er. — Men hvarföre skulle Hr Taschereåd hafva begått detta svek? På hvems inrådan? Hvem kunde hafva någon fördel deraf?..... oLedru-Rollin och Nationals redaktörer, för att icke blifva undanträngde af Blanqui.o Denna beskyllning besvarade National stolt och förkastande. På hvems sida rätten egentligen är, kunna endast Fransmännen veta. Säkert är imellertid, att den mot Blanqui rigtade anklagelsen, i likhet med hvarje annan dristig anklagelse, icke förfelade den med densamma åsyftade verkan. Lamartine ville icke mera veta af honom, och en stor del af publiken drog sig äfven tillbaka ifrån honom. Ursinnig af hämndbegär, kastade han sig nu helt och hållet i kommunisternes armar och ledde attentatet af den 15:de Maj. Anyo stöd han i spetsen för en liten våldsam hop, ånyo hade han i begynnelsen lyckan med sig; sprängde nationalförsamlingen, proklamerade en ny regering, bestående af honom sjelf; Barbes, Raspail, Älbert, m. sl. ochi drog, liksom nio år förut, segrande in på rådhuset; Men lika hastigt gick segren förlorad: Lamartine och Ledru-Rollin förde nationalgardet mot upprorsmännen; de blefvo sprängde och hufvudmännen tillfångatagne. Detta var konimunisternes sista försök. De hade väl äfven tillförne lidit dylika nederlag och liksom Anteeus fått nya krafter genom att blifva kastade till jorden; men hvad som nu ger hopp om att nederlaget är fullständigt och att deras theori blir helt och hållet utplånad, är den sociala republikens egen verksamhet att på ett förnuftsenligt sätt lösa den vigtiga uppgiften: Tankar öm tull-lagstiftning 1 alImänmhet. IV. Af hvad vi i det föregående hafva anfört synes det, att vi anse tull såsom en förkastlig inkomstkälla för staten, samt att det endast är svårigheten att på annat sätt förskaffa de betydliga medel; den inbringar, hvilken för oss gör dess bibehållande till en ännu oundviklig nödvändighet. Till denna slutsats komma vi, då vi betrakta tullen och för sig sjelf såsom en indirekt skatt; och utan alt hafva tagit i öfrerrägande det bi-ändamål, som man under de sednare århundraden har förenat med tulls påläggande. Vi mena nemligen sträfvandet att upphjelpa och befordra a i If e