CCrtsSCtIIILHUl:IU 0dn1lIIIU otal VID ACE 1 1 C1 lyckliga inflylande härleda sig ock. såsom jag fruktar, de motgångar. bondeständet under denna riksdag lidit. Vi veta alla, att vedergällningens tid skall komma: att följderne af förtrycket mot den vanvårdade och föraktade, tungt beskattade arbetaren, som, med undergifvenhetens tålamod, hittills offrat sina söner och sina tillgangar. skall blifva en frukt, hvilken måhända här, liksom i andra länder, blifver ganska bitter; men vi veta ock, att de oskyldiga då komma att lida med de skyldiga, och att ingen gräns för olyckorna kan beräknas. Tanken på vår ställning kännes tung, då vi besinna att vi begärt så litet, och då vi tro att regeringen med blott litet bemödande, en liten portion af rättvisa, jag vill ej säga völvilja för skattegifvaren, kunnat förekomma den ULLA — kris mellan riksstånden. som under så många veckor hindrat riksdagens afslusande; men det kan numera denna gång ej hjelpas. Den erfarenhet detta riksmöte lemnat oss, tror jag skall besanna, att, om 1844 ärs riksdag hölls under illusionernas och de glada förhoppningarnes tid, har denna. 1848 års, hållits under det besvikna hoppets, den bedröfliga erfarenhetens. Hvad skatteregleringsfrågan angår, så får jag vördsamt nämna, att jag ej förändrat tankar om densamma. Bondeståndet har förut förklarat, att den hade sammanhang med skatteförenklingen, och att denna sistnämnda frågas afgörande skulle föregå. Detta afgörarde har likväl ej skett, ätminstone ej på grundlagsenligt sätt, och bondeståndet kan derföre ej, utan att sjelf begå ett lagbrott, som det tillvitat andra, befatta sig med den; och treligen vill ingen här blottställa sig för en sädan förebråelse. De öfriga riksstånden må derföre afgöra statsreglermgen oss förutan, om de så för godt finna. Vi kunna ej hafva dubbla tungor i munnen, utan låtom oss öppet och inför hela nationen förklara, att adlelsoch prestestånden vållat så väl riksdagens förlängande, som ock handlat grundlagsridrigt och förnärmat svenska folkets rättmitiga och sannskyldiga väl. Denna beskyllning, om man betänker mina ord, är af vigt. Den kan väl ej göras härdare mot ett riksstand, men den är olyckligtvis at verkligheten föranledd. Rättvisan och lagen hafva de, enligt mitt förmenande, trampat under fötterna; de glädja sig öfver framgången och njuta nu skadefröjden. Vi kunna ej och vi vilja ej mäta oss med dem i listiga beräkningar; och vi kunna, såsom erfarenheten nogsamt lärer oss, både undertryckas och förtryckas till en tid: men försynen kan snart låta bladet vända sig, och vi böra derföre ej helt och hället misströsta om ett bättre. Jemte det jag, såsom följd af allt detta, förnyar vägrandet af bifall till statsregleringen och yrkar, att den ogillad lägges till handlingarne, yrkar jag ock, ait vår resp. talman ej med sitt namns underskrift å ståndets vägnar bekräftar densamma. Härmed instämde Matts Persson, Sven Isaksson, Engström och Christen Andersson. Sindlund anmärkte. att om det ginge igenom, hvilket man syntes åstunda, nemligen att med ogillande lägga utlätandet till handlingarne, så skulle Bondeständet äfven komma att uttrycka ogillande öfver flere delar af statsregleringen, dem det förut bifallit. Man skulle dermed endast nödga talmannen till propoditionsvägran. saken sknlle komma till Konstitutionsutskottet och dess dom kände hvar och en redan farut. Han ogillade sättet för frägans behandling, men ville ej gå derutöfver, öfvertygad att en rättvis sak går fram: ty alt frågan om skatteförenklingen ej är död, skulle man snart få erfara. Man borde nu endas ak ta sig för grundlagsvidriga beslut; på samma gång man ogillade detta utlåtande, ogillade man äfven sina egna och 3 stånds beslut. — Tal. ville slutligen göra sorgen så litet bitter som möjligt, och ej längre betunga kommittenferne — Hlere insfämgo tila I1111-—C(4 l1 —6417 befarat. Han kom sålunda till den konklusion. att utlåtandet borde med ogillande läggas till handlingarne. Ola Månsson från Skåne fann saken vara kommen till sista stadiet, sedan Borgareståndet afträdt från stridsbanan; en sak, den han ej kunde ogilla, sedan han afhört diskussionen i nämnde stånd och jemförelsen mellan de tvenne talen 19 mot 17. Der hade säledes ledamöter öfvergått, och märkvärdigt nog hade han hört en ledamot bekänna sig hafva tränt öfver från folket till byräkratien. Ial. instämde med dem, som yrkade sakens ogillande och läggande till handlingarne: om talmannen underskrefve expeditionen, skedde det troligen ej med ständets bifall. Skatteregleringsfrågans afgörande skulle föregå statsregleringen, hvadan ständets beslut ej kunde kallas grundlagsvidrigt. då det ogillade utgängen. Borgareoch Bondestånden representera svenska folket: de andra två göra deticke. — Östman och Ola Persson instämde. Hans Persson från Gefleborgs län beklagade. att frågan vore så nära sitt slut. Man tyckes vara ense om behofvet af en reform i skatteväsendet, men man har låtit de två s. k. första stånden besluta derom. När sådant sker på det friska träd, hvad skall då ske på det torra. — Vi återvända till dem, som skickat oss, yttrade talaren; man skall fråga 0:s: har eder vederfarits rätt och sanning? och våra svar skola i sanning blifva tvifvelaktiga. Man har här åberopat grundlagen; jag vill äberopa den äldsta: Hvart och ett rike, som söndrar sig emot sig sjelf, varder icke beståndande. Han önskade, att följande måtte antagas säsom kontraproposition: Bondeståndet, som anser Ridd. och Ådelns samt Presteständets vägran att godkänna de UDP 11 IVL — — 141141 —14 af Statsutskottet i mem. N:o 319, på grund af utskottets af Borgareoch Bondeständen bifallna förslag i mem. N:o 312, samt Adelns och Presteståndets deröfver fattade skiljaktiga beslut, uppsatte i voteringspropositioner i fräga om skatteförenklingen, innebära en afvikelse från grundlagarnes rätta tillämpning, samt ett förbiseende af svenska folkets lagliga anspråk på utöfvande af sin urgamla rätt att sig beskatta genom sina ombud, Rikets Ständer allena: beslutar: att. med ogillande af de 2 första ståndens behandlingssätt af skatteförenklingen, lägga memorialet N:o 337 till handingarne.) Slriniullmd ansåg onödigt att upptaga hvad Benet Gudmundsson yttrat emot Statsutskottet. Det har sökt sammanjemka de skilda meningarne och uppsatt voteringspropositioner. Dessa hafva blifvit gillade af två ständ. ogillade af två. Då framställdes de punkter, som ej ansågos strida emot privilegierne, men äfven detta gick ej. Utskottet kunde således hafva godt samvete, ty det var endast en delegation, inga diktatorer. Om talmannen kunde lemna proposion på frågans ogillande och läggande till handlingarne, så finge det gå; men statsregleringen vore ej annat än en sammansatining af redan tagna beslut. Vice talman Nils Persson bad ståndet noga betänka det blifvande beslutet; för sin del vore han af den tanke, att då statsregleringen blifvit fulländad, dels af alla stånden, dels af 3 stånd eller förstärkt utskott, vore intet vidare alt åtgöra. Det vore nog att de 2 stånden handlat grundlagsvidrigt; de torde hafva slagit sig sjelfva, och skola ej i längden få prisa sig lyckliga för det de så djupt kränkt hela folket och dess mångåriga klagan. Bondesländet har gjort allt på grudlagsenlig väg, och nationen skall ej kunna säga, att det försummat dess angelägenheter. Ola älänssonMan behöfde ej frukta att statsregleringen hindras genom bondeständets beslut, ty enligt 69 regeringsformen gälla 3 stånds beslut, men att protestera vore ej stridande mot grundlagen. Samma paragrafs innehåll bevisade tillika osanningen af det ytsranda att fafsufskäaffeft giaorf allt. hvad det Men om det begått något fel med det hela, så vore det att de första hufvudtitlarne först afejordes. Man hade i afseende på skatteförenklingen kunnat få ett annat resultat, om den först blifvit företagen: nu blef den en bisak, som sattes tillbaka för större anspråk. Da inga andra hinder kunde läggas, togo de 2 8. k. första stauden sig före att neka proposition. Man borde ej vidare nämna, att bondeståndet ej kan hindra statsregleringen, men då man beslutat att först afgöra skattejemkningen, hemställde han om ståndet kunde ådraga sig någon chikan genom att fortsätta sitt nekande. Sren Isaksson från Calmar län var förekommen af de föregående, hvilkas åsigter han delade om ogillande af utgången. Peller Jönsson instämde i allo med Sahlström. Många i Svea land finnas, som tro, att skattejemkningsfrågan ej är afgjord; man skall näsia riksdag återkomma dertill i en mängd motioner och Kongl. Maj t sjelf skall säkert ihägkomma den. Den försakelse, som nu är gjord af de skattdragande, är längt större, än den de räntetagande skulle lidit; man skall möjligen, efter hvad det visat sig, medge uppsägningsrättens bibehållande, men frågan i det hela skall otvifvelaktigt gå igenom.? I afzeende på memorialet kunde det ej vara slåndets mening att jäfva sina egna beslut, men allt. som vore främmande derför, borde med ogillande läggas till handlingarne. Anders Persson från Örebro län föreslog, att helt enkelt besvara propositionen på bikall med Nej, och sålunda hvarken sätta talmannen på spetsen, komma i kollision med konstitutionsutskottet eller kunna sägas hafva bifallit hvad man aldrig gillat. Petter Jönsson, Ola Månsson och Bengt Gudmundsson vidhöllo hvar för sig deras förr uttalade mening, hvarefter ståndets sekreterare yttrade sig: ilan ansåg yrkandet om sakens ogillande och läggande till handlingarne hufvudsakligen vara detsamma som hr Norins i borgareständet. Konstiltutionsutskottet har deröfver utlätit sig och på grund deraf tillstyrkte han talmannen att vägra proposition. Talmannen anmärkte, att memorialet endast innehölle, huru frågan blifvit behandlad, och att ingen åtgärd dermed behöfdes. Bondeståndet, som bisallit atskilliga delar af statsregleringen, syntes nu vilja rifva sattade beslut. Ilan beklagade lika mycket som någon den vigtiga frågans utgång, men kunde intet vidare åtgöra. Ilan ville lemna proposition om ordalagen blefve: med ogillande al de stånds beslut, hvarigenom frågan blifvit oafgjord. Sekreteraren yttrade ännu en gång: Då ständet vid utlåt. N:o 330 reserverade sig vid sitt eget beslut, förklarade han sig ej kunva instämma deri, hvadan han ock nu måste ogilla skattejemkningssrågans inblandning med slatsregleringen, äfvensom opinionsyttringen emot de 2 första Ständen, såsom stridande emot den aktning, grundlagen föreskrifver. Saken borde sålunda endast bifallas eller läggas till handlingarne. Efter ytterligare diskussion om kontrapropositionens form antogs utan votering det at Hans Persson framställda förslag, hvarigenom memorialet med ogillande lades till handlingarne. Statsutskottets mem. 338, med uppgift på statsfyllnadssumman och de för riksgäldskontorets utgifter erforderliga belopp, diskuterades af en mängd talare och ansågs med huf:. vudfrågan ega det sammanhang i afseende på de indelta räntorne m. m., att det borde läggas till handlingarne under enahanda förkla: ring, som vid det föregående. Likaså memo rialet M:o 339, angående den upprättade nya riksstaten. När bondeståndets sista beslut i statsregle. ringsfrågan den 20:de d:s genom protokolisutdrag tillkännagafs för ridderskapet och adeln och hr ron Ularunansdlorjf yttrade sig ogil lande derom, men likväl föreslog dess läggande till handlingarne utan vidtagande af någon