— ————————————————— ——— KO e keE E S F C) N ID E NS. Ännu är det kommer att I Stockholm den 20:de Okt. icke kändt hvad dagriksdagen slutas; men att det sker nästa vecka antages såsom säkert, sedan man genom en manöver, på två stånds beslut och en talmans vägrade proposition, genomdrifvit en statsreglering, hvartill efter grundlagen tre stånds beslut, eller omröstning i förstärkt utskott eljest erfordras. Meningarne om Borgareståndets handlingssätt äro här blott delade inom den förstärkta delen af juste milieu; alla öfriga nyanser af de liberala gilla Bondeständets handlingssätt och tro, att om Borgareständet handlat lika bestämdt, skulle utgången ändoek blifvit skalteförenklingens afslutande; ehuru man alltmer blifver öfvertygad, att det är vacklandet på högsta ort, som framkallat största hindret derför. Imellertid hafva såväl Borgaresom Bondeständets högtidliga ogillande af Adelsoch Presteständets förfarande i denna förstnämnde fråga vållat stor harm hos byråkrater och prelater, och man bar såväl på riddarhusets, som i presternas plenum farit häftigt ut deremot. På riddarhuset synes tillochmed Landtmarskalken förlorat hufvudet, ty han tystade i dag med klubban en ledamot, som vågade påstå alt Adeln handlat mot grundlagen, då llartmansdorssska ligan likväl förut fått utbreda sig öfver alt de två ofrälsestånden skulle så handiat. Det är således förbjudet att få säga om Adeln, hvad de välborne säga om de andra stånden. Det är dock ej underligt, om de höge herrarne börja falla ur sina roller. Desse blifva alltmer svåra att uthålla, och de borde tillochmed snart vara utspelta. s ok II. henna kabinettsfrågas behandling i i Bondeståndet var märklig nog; skarpa saker uttalades der, och mycken harm yttrades mot adeln, men det gör detsamma; bara penningarne gå ut, låter man säga sig hvad som helst. Man lärer hafva yttrat sig i: ståndet att skatteregleringen icke mera kunde hindras, äfven om Bondestånset yttrade sig deremot (ty i det fallet hade man endast den resursen, att vid blifvande förstärkt statsutskott angående statsregleringsfrågan, Bondeståndet skulle hafva undandragit sig att för sin del gå dit; men en sådan åtgär lärer man funnit alltför revolutionär). En af det konservativa partiet bland bönderne (i skatteförenklingsfrågan var den ojemförligt större pluraliteten ifrig för saken, utan afseende på politisk tro) yttrade om adelns beteende i den frågan: o Det var icke nog med att det var orätt gjordt; det var mer: det var oklokt (Talleyrands ord om Napoleons förfarande mot hertigen af Enghien: cest pis quwun crime, Cest une funle.) Nen allt nog; adel och prester hafva fått sin vilja fram denna gång; det kommer att kosta dem vida mer en annan gäng, och man kan vara viss om, att skatteförenklingsfrägan går igenom härnäst, med mycket mera till. Konservatismen har gripit sig an dugtigt vid denna riksdag. Den har också haft en chef, Hr Hartmansdorff, hos hvilken man måste erkänna en kraft och drift, som äro vida öfver vanligheten. När han nu tillika haft den, för en oslentlig person ovärderliga lyckan att icke vara blyg, så skulle han. nödvändiat kun na leda sitt parti så långt som han ville; ambition skulle dervid varit ett odrägligt hinder. Men också har bågen nu blifvit spänd just jemnt så mycket som han tål. Det hindrar icke försök att gå ändå längre: men då går det såsom det står i bibeln: när den getabocken som starkast vorden var, brusto hornen sönder.tr a a 4 oss Vär hållet för deras egen räkning. retagas till argörande i innan skatteförenklinasfrågan vore tillfullo och definitivt afgjord, blifvil tillintetgjorda, utan man har äfven afskurit ar lagliga pröfningarätt vid det slutliga afgörandel, då oss endast nu återstår antingen alt uttala ett påtvunget bifall till statsregleringen, eller protestera mot hela det origtiga förfarande, som föranLedt detta högst orättvisa och godtyckliga förhållande. När sådant kunnat äga rum mot den betydliga. del af svenska jordbrukareklassen, hvilkens åliggande det är att betala dessa räntor och löningar, hvilkas utgående egennyttan och prejeriet så länge reglerat och vetat vända sig till fördel, så kan det med all rätt sävas: att modernäringen är den minst skyddade af alla dem, som skola lemna staten stöd. och att nuvarande representation förfelar dess ändamäl så helt och hållet, att det vore ett brott mot det allmänna, att än vidare arbeta för dess bibehällande. Men oaktadt all denna motgång och detta misslyckande af bondestännets redligaste bemödanden, böra vi dock icke förlora modet eller låta fegheten ta öfverhand till den grad, att vi ödmjukt skola emottaga det hårda slag. oss träffat, utan i stället öppet förklara: att de tvenne ständens förfarande vid behandlingen af skatteförenklingsfrågan utgör ett fullstandigt bevis derom, att de önska skilja sig och sina egna fördelar från den öfriga delens af nationen, och att följderna deraf stå helt och Jag inser Fullkomligen obehaget af en dylik förklaring, bäde för mig sjelf och för många andra redlige representanter, hvilka måhända dela denna min mening, men min öfvertygelse, den jag icke kan eller bör förneka, bjuder mig att icke fördölja densamma, helst den, lånet ifrån att utgöra något slags hot, endast utgår från den ersarenhet, jag tror mig äga om den totala omöjligheten för en stor del af svenska allmogen att fortfarande utgöra alla de bördor, hvaraf den betungas, i förening med sättet s((