Tankar om tullI-lagstäftuning i ulleLtÄrn kaef. II. Uti det föregående hafva vi sökt visa, att sjelfva beureppet Zu! är stridande mot samhällets interesse, och likvisst kunna vi ej bestrida påståendet att tull är nödvändig, åtminstone under nuvarande samfsundsförhallanden; ty den är en vigtig källa för statsinkomsterna, och hvilken ej utan betydliga svårigheter för det närvarande skulle kunna ersättas. Tull är med ett ord endast ett annat uttryck för skall. För att göra oss närmare reda för densamma i denna mening, vilja vi något sysselsätta oss med beskattningen i allmänhet och den indirekta beskattningen isynnerhet. Hvarje statsförbund fordrar skatter, och utan inkomster kan ingen regering, ingen styrelse ega rum, ingen ordning upprätthållas. Hvarje folk är derföre oundvikligen i mer eller mindre mån beskattadt, och oaktadt nationen genom sina — representanter sjelf beskattar sig i de så kallade fria länderna, så är det dock ej alltid der, hvarest statsborgaren jemförelsevis är minst betungad. Finanshistorien för så väl de konstitutionella, som de avtokratiska staterna, visar, att skattebeloppen nästan jemt år för år tilltaga, och det synes, som om hitintills uenna stegring af statsbehofven skulle hafva regelmässigt följt staternas politiska och materiella utveckling och tilltagande betydenhet. En högre kultur, uti hvilket europeiskt land som helst, tyckes sålunda, utan afseende på regeringsformen, hafva fordrat en högre budget, ty i bredd med nationens materiella och intellektuella förkofran hafva äfven anspråken på dess styrelses mellankomst och verksamhet i och för nationens företaganden förökats. Om denna erfarenhet i vissa hänseenden är mindre tillfredsställande för de skattdragande, så följer dock ej ovillkorligen deraf, att förökade itsbehof äro ett ondt. Detta beror på huru a inkräfda skatterna användas, samt huru och p hvad sätt de indrisvas. Skatterna kunna ltLumligen användas dels på ett för nationen produktivt och dels på ett för densamma Improduktivt sätt. Uti alla länder användas visserligen stora summor af statsmedlen på ett produktivt sätt, och härtill får räknas, hvad den offentliga ordningens upprätthållande, statsmachinens gång, i ikets uppfostran och bildning, den inre och yttre trafiken m. m. d. kosta och fordra. De medel, som improduktivt för nationen från statskassan utgå, utgöra dock öfverallt det vida öfrerrägande beloppet. De föregående generadonernas felsteg, ett rådande begär hos den ena nationen att herrska öfver den andra, och fruktan för öfvervåld, samt fåfängan, ej mindre hos nationerna sjelfva, än deras styrelser, hafva föranledt och föranleda stora utgifter för de fleste folk. Räntorna på en illa använd statsskuld, en ständigt vexande krigsbudget, civil-listan med all dertill hörande statslyx, hafva varit och äro de titlar bland statsutgifterna, hvilka merändels hafva slukat och sluka den största delen af statens inkomster, och hufvudsakligen äro ju dessa utgifter improduktiva. Då förhållandet beklagligen nu nästan öfverallt är sådant, tillhör det både den närvarande och de kommande generationerna, alt genom besparingar, ett förnuftigt statshushållningssystem samt förbättringar vid fördelningen och indrifvandet af skatterna att afhjelpa så mycket af dessa missförhällanden, som omständigheterna från (id till tid medgifva. Tvånget att bereda medel för alla dessa nödvändiga och onödvändiga utgifter, har under långa tider oroat Europas statsmän. Det finanssystem. som de hitintills hufvudsakligen upplöst sig i bemödandet att skaffa allt sförre och större Statsinkomster. Om sättet, huru dessa inkomster förskaffades, har man ej så mycket bekymrat sig, blott midlel — mera penningar — ernåtts. Det ena beskattningssättet efter det andra har försökts, begagnats, uttömts och förkastats. Menniskan och djuren, rikedomen och armodet, verksamheten och lättjan, dygden och lasten, hafva beskattats, ja, från jordens innanmäten till bergens toppar, från hafvets botten till fogelns regioner har allt, som i den aflägsnaste mån kunnat lemna statsinkomst, blifvit beskattadt. Intet medel att tillvägabringa penningar har lemnats oförsökt. Ingen method, intet sätt, ingen ansträngning, har dock under en längre tidsfoljd i de betydligare staterna kunnat inbringa så mycket, som statsulgifterna fordrat. Lån har varit det sista medlet, och dertill hafva äfven de styrande och maktegande, helt obekymrade om de efterkommande generationerna, nästan utan undantag tagit sin tillslykt. Under fortgången af dessa rastlösa bemödanden, hvilka ofta varit lika fåfänga som Danaidernas arbete, har den indirekta beskattningsmethoden systematiserats och blifvit omsattad med särdeles förkärlek i alla länder. På intet sätt kan man så obemärkt och tyst altvinga en nation stora summor, som genom den indir. beskattningen. Huru orättvis denna skattemethod varit, har man väl ej länge kunnat dölja, hvarken för sig sjelf eller andra, men enär afsigten med de indirekta skatternas påläggande ej har varit, att på ett rättvist sätt, utan helt enkelt, att på hrall sätt som helst, få inkomster: så är det gifvet, att man utan betänkande har utbildat en beskatiningsmethod. som, jemförelsevis, så lätt ledde till det åsyftade malet, stegrade statsinkomster. Beträffande hvarje annan följd af en sådan beskattning, än den pekuniära för statens fiskus, har man i allmänhet ej bekymrat sig. Först på sednare tider, då statsekonomiens läror och sanningar blifvit mera allmänt spridda, och den indirekta beskattningsmethodens orättvisa och skadliga inverkan på nationens förkofran genom denna vetenskaps utmärktare skriftställare blifvit på mångfaldigt sätt öppet ådagalagda, har man sett sig nödsakad, att småningom söka en öfvergång till ett mera förnuftsenligt skattesystem. Adam Smiihs, Says, Ricardos m. fi. bemödanden hafva, atminstone i denna gren af statsekonomien, så tillvida lyckats, att det numera allmänneligen är åtminstone theoretiskt erkändt, om ock ej praktiskt följdt: att grundprincipen för en shalls påläggande och indrifvande bör vara rättvisa, på elt sådant sätt iakttayen, att ingen af statens medlemmar må träffas af skatten eller pålagan i högre grad, än som är nödvändigt i och för den rättvisa fördelningen af de kostnader, som beskyddet af individens personliga frihet, egendom eller arbete billigtvis kunna fordra. Hvarje skatt, som afviker från dennagrundregel, framkallar förr eller sednare nationens rättmätiga missnöje och obelåtenhet, och motarbetar oflast sitt eget mål. En orättvis beskattuing utarmar en del af nationen, under det att den riktar en annan del, på den förres bekostnad. Den urståndsätter dessutom slutligen mången att betala någon skatt, och förminskar sålunda ofta kännbart nog de skattdragandes antal. Orättvis beskattning är en kräftskada, som, om den får ohämmadt fortfara, jemt fräter omkring sig, och förr eller sednare ovilkorligen måste slutas med statskroppens fullständiga upplösning. Ett lands materiella välstånd beror på dess kapital och arbetskraft. samt på det fria och obehindrade användandet af desse 2:ne är ej annat, än behållningen af en massa förutgånget arbete, och der, hvarest kapitalet sinnes, får det sin betydelse genom en ny förening med arbetet. Arbetet å sin sida beror lika så mycket af kapitalet, och erhåller endast genom det sin lön. Begge äro lika nödvändiga i staten, och utöfva en ständig vexelverkan på hvarandra, samt betinga ömsesidigt hvarandras värde. Kapitalet, utan arbetskraft för dess användande, skulle vara lika onyttigt, som arbetskraften i och för sig sjelf, utan kapital af en eller annan beskaffenhet, skulle vara otillräcklig för en nations välstånd. En statsförsattninz, som lemnar dessa 2:ne grundorsaker till all förmögenhet fritt och obehiulradt tillfälle till en jemn och ömsesidig vexelverkan på hvarandra, på ett sådant sätt, att den ena ej beherrskar den andra, den framkallar välstånd, förnöjsamhet och lugn inonr nationen. En statsförfattning deremot, sont antingen inskränker användandet för egarens egen eller andras del af kapitalet eller arbetskraften, eller ock tillåter afsteg från billighet och rättvisa alt göra sig gäl ande vid lagstiftningen för deras vexelverkan och ömsesidiga rättigheter, den framkallar armod, missbelåtenhet och oro hos nationen. Man bör derföre vid hvarje beskattningssystem, så vidt möjligt är, söka undgå att i något afseende inskränka kapitalets eller arbetskraftens användande. Likaledes bör allt, som direkte kan förminska nationens hopsparade förmögenhet, sorgfälligt undvikas, och pålagorna på det sätt utkräfvas, att de blott må träffa den inkomst, som den samlade national-förmögenheten genom nationens arbete afkastar. IIvarje beskattning, som förminskar nationalförmögenheten, eller hindrar dess fria begagnande, motarbetar nationens materiella utveckling, och, genom förminskningen eller förhindrandet, förstör den (ihklilligt och för alllid frukterna af en lika så stor del hopsparade arbetslöner, eller räntor, som den sjelf ulgör. En nations kapital består icke allenast af de materiella värden. som den vid en viss gikven tid kan vara i besittning af, utan äfven i landets innebyggares kunskaper och arbetsskicklighet; ty desse sednare utgöra äfven frukter af ett hopsparadt arbete, och med de furra frambringa de genom nytt arbete och det samlade materiella kapitalets understöd ej allenast den askastning, som nationen behöfver för sin konsumtion, utan ock derjemte det öfrerskott at arbetsförtjenst, som konsumtionen lemnar. betta öfverskott är ett nytt kapital, hvilket, ätminstone i materielt hänseende, i sin mån är färdigt till en ytterligare och fortsatt produktion. En stor del, ja största delen, ak natlonen har ingen annan egendom, som den för sig kan göra fruktbar, än sin arbetsskicklighet, och genom begagnandet deraf uppstär för densamma den enda inkomst, som den kan förskaffa sig. Är nu beskattningsmethoden sådan, att denna inkomst, oaktadt träget och ifrigt arbete, liksom bortsmälter under händerna på arbetaren, så är det ju gifvet, att han mäste framsläpa sitt lif uti bekymmer; armod och missbelätenhet. Det lilla, som arbetaren förtjenar, blir knappt eller otillräckligt för anskalfandet af lifvets nödvändigaste behof, och möjligheten till någon njutning derutöfver eller till någon förbättring uti den bes tryckta ställningen tillintetgjord. Vid skatters påläggande besinnar man likvisst ytterst sällan, att arbetarens eller massans ställning i allmänhet är sådan, samt att dess behof redan vida öfverstiga dess inkomster. Man förgäter vanligen, att det endast är genom ett inskränkande af behofven, och ett förnekande af njutningar, som arbetaren kan få