genom konkurrensens lag en gemensam egendom, en fri skänk af naturen till alla konsumenter, till folkslag och hela menniskoslägtet. Således hafva de länder, hvilka ej ega dessa naturliga fördelar, endast att vinna vid bytet med dem, som ega dem, emedan det blott är ett utbyte af arbete mot arbete, hvarvid man har alt göra afseende helt och hållet på dess nytta, dess vigt. Uppenbarligen förena de mest gynnade länder med sitt arbete den största naturliga nytta; deras produkter representera mindre arbete och blifva derföre mindre betalta, d. v. s. de äro mycket billiga. Följaktligen vinner det konsumerande landet, hvilket emotlager välgerningen, mer än det producerande, som kan åstadkomma den. Huru besatt dåraktigt skulle således icke detta konsumerande land handla, om det tillslöte sig för en produkt, emedan den är billig! Det är liksom om någon sade: jag vill icke hafva något af allt det, som naturen skänker mig. Utlandet fordrar af mig en ansträngning, som är 2, för en produkt, som jag sjelf kan åstadkomma med en möda, som är —4: det kan göra det, ty der har naturen redan gjort halfva arbetet. Jag tillbakavisar derföre vänta tills dess klimat blir det att af mig fordra e så all jag kan hafva asl likhetsfot. Om A är ett af naturen gynnadt, B ett icke gynnadt land, så är utbytet fördelaktigt för dem båda, men isynnerhet för B, emedan vid bytet icke nytta kommer i beräkning mot nytta, utan värde mot värde. Nu förenar A med samma värde mer nytta, emedan produktens nytta innesluter så väl hvad naturen, som menniskoarbete dervid gjort, under det att dess värde motsvarar blott det använda arbetet; således har B fördelen, ty det betalar producenten Å blott dess arbete och erhåller derföre en större naturlig nytta, än det gifver; det gifver ett umbärligt emot ett oumbärligt. Om således en produkts rärde genom konkurrensen representerar endast det på produktionen använda arbetet, så kan denna produkt bortbytas för samma arbetssumma. hylel sätter arbete emot arbete, och byte med det af naturen mest gynnade landet är derföre det fördelaktigaste, Utförandet af denna theori, af hvilken jag här sökt göra ett kort utkast, skulle blifva för vidlyftigt; jag har här betraktat den blott i dess förhållande till handelsfriheten. Men kanske har den uppmärksamme läsaren bemärkt det fruktbara frö, som, om det utvecklar sig, måste förqväfva, jemte skyddstullen, äfven Fourriers, S:t Simons och kommunismens läror ärvensom de skolors, hvilkas mål är att utesluta lagen om fri konkurrens från den högsta ledningen af verlden. Från producentens ståndpunkt skadar konkurrensen otvifvelaktigt oa våra personliga och omedelbara intressen. Men tänke vi på det yttersta målet för allt arbete, på det allmänna bästa, med ett ord på konsumtionen, så finne vi att den fria konkurrensen i den moraliska verlden spelar samma rol, som jemvigten i den materiella. Den är grunden och roten till den sanna kommunismen, den sanna socialismen, denna likhet i välbefinnande och lefnadsförhållanden som i våra dagar så ifrigt eftersträfvas. Herr Bastiats bevisning synes oss i detta fall vara särdeles lyckad och det skulle vara -upplysande att få veta hvad skyddstullherrarna häremot hafva att invända, samt hvad de säga om den franska frihandelsvännens zifferutredningar. Precist samma argument, som Herr Bastiat utlandet och vill lidare och tvingar strängning —4, ed det på jemutländska varan här levererad, med tillägg af alla omkostnader för spedition och transporter, utom tull noga beräknas, och derefter tillverkningspriset på den inhemska varan äfven underkastas en ej mindre noggrann kalkulation. Disferencen emellan dessa tvenne priser är då det belopp, som med skyddstull måste betächas, och utgör således normen för skyddstullsiffrans bestämmande. Ty det är klart, att, om tullafgiften icke uppgär till detta belopp. så förmår den ej förekomma, att den utländska varan här säljes förtullad till lägre pris, än den inhemska utan förlust kan åstadkommas, till följd hvaraf tillverkningen af den sednare icke bärer sig utan måste upphöra. Bestämmes den såkallade (emärk läsare) skyddstullen, utan att noggranu beräkning skett utaf dessa tvenne priser för att exakt utröna differencen, så är tullsislran endast på höft eller måfå tillhuggen, och denna måste då föranleda ständiga strider emellan inhemska industri-intresset och det med utländningens fördel identiska importörsoch minutörsintresset. Här har man således grefve Romanets kappridning emel:an den inhemska och utländska industrien, och syftningen samt hufvudinnehållet af skyddssystemets försvarares hufvudargumenter ölverensstämma så till punkt och pricka med hvarandra, så väl här som i Frankrike, att hr Bastiats vederläggningar af de af dem begagnade sofismer endast behöfva att lokaliseras för Sverige för att äfven passa till fuiio för de utredningsförsök som man här för oss uppdukar eller jåter uppduka. Vi vilja ej nu gå läsarens nöje vidare i förväg med ytterligare utdrag ur Herr Bastiats arbete, men äro öfvertygade, att hvar och en, som opartiskt undersöker och granskar skriften, skall uti densamma finna säkra stöd och sunda skäl för den åsigt i tull-lagstiftningen, hvilken författaren förfäktar: Låga tullar, pålagda blott för statsinkomst. Två emot två och ändå icke fvå emot vä. Det kan synas sorgligt, att sanningen ofta skall vara fördunklad, eller att vår blick skall vara så skum, att då tvenne menniskor ropa Ja, ropa andra tvenne nej, elmrubåda parterna hafva samma förnuft att inse. En dylik sorg har nyligen drabbat hela svenska folket, då i skatteförenklingsfrågan (att förbigå alla andra) två stånd stannat mot två, och det på ett sätt, att förmedling svårligen kan anses inträda. Det vore likväl en tröst i sorgen, om två å båda sidorna verkligen vore två, d. v. s. rerkliyen likbetydande; ty hvarföre skall den ena halfvan af ett folk hafva mera rätt, än den andra. Om folket består af tre millioner menniskor, hvilka alla hafva sina ombud, och hälften af dessa ombud stannar i olika mening med den andra hälften, så är det icke obilligt, att den omtvistade frågan, då menniskoförnuftet är så blindt äfven i verldsliga ting, all den genom den ena halfvan af ett visst folk ger ett annat utslag än genom den andra, såsom oklar och outredd tillsvidare uppskjutes. Men si, i den här omtalade, såsom inästan alla politiska och sociala frågor i Sverige. är det icke två emot två, fastän det heter så, ulan näslan intet emot två. Och att detta 14fet skall kunna segra eller uppehålla en vigtig frågas afgörande, är just det sorgliga i saken. Hvad? Detta hulel? Äro då adel och prester, hvarpå här syftas gett inet? — Icke alldeles: men mätslall intelt. Iluru begrina detta då det de och mer eller mindre beroende verktyg, hvilka, såsom nerverna i kroppen, utleda och förverkliga den i regentens person framställda utöfvande och styrande viljan. Alla medborgare åter utgöra tillsammantagna hvad man förstår med folkel, men deraf äro tjenstemännen den ojemnförligt minsta delen. Om regering och folk öfverenskomma, att på folkmötena äfven regeringens verktyg få såsom af folket valda ombud vara närvarande, så kan deremot ingenting invändas. Så långt kan dock aldrig öfverenskommelsen gå, att halfva antalet af folkets representanter skall utgöras af samhällets embetsoch tjenstemän, insatta i folkförsamlingen blott och bart genom sin egenskap att vara tjenstemän. (En helt annan sak är det, om folket väljer dem, då inkallas de såsom dess ombud och icke i egenskap af regerings-jenare). Nu är det likväl händelsen i Sverige, att est stånd, presteståndet. sitter i ständerförsamlingen blott i egenskap af en tjenstemannakorps, visserligen icke uteslutande statens, utan äfven och i synnerhet kyrkans; och ell annat, ridderskapet och adeln, är så sammansatt, att flertalet af dess medlemmar antingen genom titel eller embete kan anses stå i beroende af regeringen. Ar nu detta en folkrepresenjation? Ar den ena halfvan af denna representation en rerklig, eller blott en nominell halfva? IIvad betyder det då, när vi säga: två stånd emot två? Detsamma som nästan intet emot två? Och detta nästan intet stånd är det nu, som undertryckt, utom mycket annat af stor vigt, äfven skatteförenklingsförslaget, tvertemot två verkliga stånds högt uttalade mening och beslut. Skall detta vara folkrepresentation, så är det åtminstone icke i vanlig och förnuftig mening, som man begagnar detta ord. Så länge nationalrepresentationen sortgår på detta sätt, har folket ingen utsigt att göra sin vilja gällande. Dess makt annulleras, och hela den kostsamma representations-anstalten kan svårligen betraktas annorlunda. än som en beskattningsmaschin, hvilken hvart tredje år sramdrages och anlitas. — Sådan är den närvarande folkrepresentationen i Sverige. (U. A.) — —ss —— LTTEHEHFAHEANLSUNFPFHETFELSS. ben i går förmiddag uteblifna tyska posten anlände på eftermiddagen med extra lägenhet. Noliserna gå från Hamburg till d. 29, från Paris och London till d. 26, från herZön till d. 28. från Mäen till den 27 och från Frankfurt till den 26, allt förra månaden. Tyska republikanernes nederlag vid Staufren den 24 Sept. bekräftar sig fullkomligt. Ltaf general IIossmanns officiella rapport öfver denna strid synes, att Struves kansli med mycket interessanta papper samt 60 fångar fallit i de segrande truppernes händer. Om Struves egna öde nämnes ingenting, hvadan han antages hafva kommit på flykten. En del af hans politiska motståndare äro nog elake ati påstå, det han, så snart han märkte verklig fara vara för handen, lupit sin kos med de medel han på sitt ströftåg annammat ur de publika kassorna. Striden vid och i Slaussen varade, enligt den nämnda officiella rapporten, från kl. 1 till 3 på eftermiddagen, Republikanerne hade barrikadierat sig i den lilla staden, som måste tagas med storm, hvarvid det, enligt det segrande partiets egna bekännelser, gått ganska hett till. Detta oaktadt skildrar rapporten förlusten såsom icke särdeles betydlig på någondera sidan; efter insurgenterne funnos 11 lik på stadens gator. Bepublikanernes öde är besegladt. De svarlefvar af narfief hvilka undkommit Aff.