ASERETUUMSULÄGULU och Uandelasfröhöet ). Ad 5. Jag går ännu längre och påstår: om två länder ega olika produktionsförmåga, så vinner det af naturen mindre gynnade på handelsfriheten mest. För att bevisa detta måste jag utveckla konsumtionens lagar, hvilka de flesta nationalekonomer hittills ganska mycket försummat, lagar af den högsta vigt, hvilka synas mig hafva den bestämmelsen att tili vetenskapen återföra alla de socialistiska sekter, hvilka söka samhällets harmoni inom chimärernas område i stället för naturens. Konsumtionen är målet, den yttersta grunden för all national-ekonomi och gifver den slutliga och definitiva lösningen af alla dess problemer. Hvarken gunst eller ogunst af naturliga eller sociala förhållanden hafva ett för producenterna fortfarande beständ, utan försvinna småningom och gå under i konsumtionen i sin sammanfattning. Denna lag är i sin orsak liksom i sina verkningar lika beundransvärd, och den, som förmådde skildra den fullkomligt, kunde med rätta säga om sig: ajag har icke gått fram öfver denna jorden, utan att hafva betalt samhället min tribut.Allt hvad som gynnar produktionen emottages med glädje af producenterne, ty dess verkan är att det sätter honom i stånd att desto mer tjena samhället och att derföre af det fordra större lön. Deremot ser producenten ogerna allt, som är siendtligt emot produktionen, ty dess verkan är att det förminskar hans tjenst och följaktligen äfven hans lön. För dessa omedelbara fördelar eller nackdelar af lyckligare eller skadligare omständigheter måste ödet utsätta producenterna, så att de liksom tvingas att söka de förra och undfly de sednare. Om det lyckas en arbetare att fullkomna sin industrigren, så njuter han omedelbar nytta af detta fullkomnande. Detta var nödvändigt för att gifva hans intelligens en sporre; det var billigt, ty det är billigt att en med lyckligt resultat krönt ansträngning finner sin lön. Men dessa goda eller dåliga verkningar, ehuru i sig sjelfva af fortvarande natur, äro det dock icke för producenterne; vore det så, så skulle en princip af fortskridande olikhet, som ginge ända till det oändliga, iuföras hos menniskoslägtet; fastmer upplösa sig dessa fördelar och nackdelar snart i det allmänna samhällsskicket. Huru går detta för sig? Några exempel skola upplysa det. Vi sätte oss tillbaka till 13:de århundradet. Folk, som då sysselsatte sig med böckers afskrifvande, blefvo betalte på ett sätt som rättade sig efter den allmänt gällande taxan. Då uppfinner en ett medel att hastigare mångfaldiga en skrift, han upplinner boktryckerikensten. Nu blir först ex menniska rik, nemligen uppfinnaren, och många andra blifva fattiga. Derföre vet man icke, så härlig uppfinningen än synes, om den icke är förr skadlig än nyttig. Den ser ut som om den skulle komma att införa i verlden fröet till en oändlig olikhet. Guttenberg vinner med sin upplinning mycket penningar, utvidgar med dessa yiterligare sin uppfinning, tills alla skrifvare äro ruinerade. ben konsumerande allmänheten hart likväl ringa färdel deraf, emedan Guttenberg säljer sina böcker endast just så mycket billigare, som han har nödigt för att undantränga skrifvarne ur bokmarknaden. Men tanken, som bringar harmoni i himmelskropparnes rörelse, har äfven förmått det i samhällets inre mekanism. Boktryckerikonsten upphörer att rikta blott sin upplinnare och blir en folkens gemensamma egendom. Ty snart utöfvas Guttenbergs konst äfven af andra. Flere trycka, hvilka alla i början förtjena mycket, såsom belöning derföre att de äro de första som eftergöra konsten, och detta är äfven sullkomligt i sin ordning. De förste, som göra efter, vinna mycket, men redan mindre än uppfinnarena, ty redan begynnar konkurrensen att utöfva sitt inflytande. Böckerna blifva dagligen billigare; yrket renderar allt mindre, ju lättare och föfjaktligen ju tätare eftergörandet dag från dag blifver. Snart uppnår den nya industrien sitt normala mätt, boktryckarnes betalning har ingenting exceptionell mera, utan rättar sig, liksom förut bokskrifvarues, efter den allmänna taxan för handarpvete. Produktionen stär således numera inst så som förut och likväl ilnnes der den nya uppsinningen med sin besparing af tid, arbete och ansträngning och visar sina verkningar genom det billigare pris på böcker, som konuner konsumenten, samhället, menskligheten till godo. Boktryckarne, som sedan länge ej mer hafva någon särdeles förtjenst, bekomma äfven icke mer någon särdeles belöning. Såsom menniskor och konsumenter njuta de de fördelar, som uppfinningeu medfört för det stora hela. Såsom boktryckare, d. v. s. såsom producenter, äro de i samma belägenhet som landets alla andra producenter: samhället betalar dem deras arbete, men icke mer värdet för uppfinningen, som har blifvit en allmän arfvedel för hela menskligheten och af ingen mera serskild! betalas. Jag bekänner att det visa och sköna i denna lag uppfyller mig med beundran. Det ligger i honom en S:t Simonism: hvar och en efter sin förmåga, hvarje förmåga efter sin verksamhet, en kommunism, som vill göra egendomen till menniskoslägtets gemensamma egendom; — men en simouism och kommunism, sådan försynen sjelf och icke mensklig svaghet, passioner och godtycke ordnat den. Hvad jag sade om boktryckerikonsten gäller om alla instrumenter för menskligt arbete, om hammaren och spiken, likasom om lokomotiven och elektriska telegrafen. Samhället åtnjuter dem alla genom öfverslödet i konsumtionen och det behöfver för detta åtnjutande ej betala något, ty alla medverka till en minskning i priserna, och den del af priset, som efter den bättre uppfinningen ej mer behöfver betalas och som väl kan anses såsom representant af värdet för uppfinningen, gör uppenbarligen produkten i detta hänseende till en ren skänk. Man behöfver nu blott betala menniskoarbetet efter arbetstaxan för hvarje särskildt fall. Jag betingar mig en arbetare: han kommer med en såg och sågar mig om dagen 25 bräder, hvarför jag betalar honom 2 francs. Vore sågen ännu icke uppfunnen, så skulle han kanske icke kunna få ett bräde färdigt, och det oaktadt skulle jag betalt honom 2 francs i dagspenning. Sågens nytta är således för mig en ren skänk af naturen eller heldre min andel i det arf, som den närvarande generationen har emottagit af förra århundradens intelligens. Jag har två arbetare på min åker: den ene arbetar med plogen, den andre med spaden. Resultatet af deras arbete är mycket olika, likväl erhålla de lika dagspenning, emedan aflöningen icke rättar sig efter nyttan af det ulforda arbetet, utan efter den ansträngning det kostar. Dessa exempel äro tagna utur de menskliga uppsinningarnas område; vi må nu tala om de naturliga fördelarna. Ilvarje produkt är på en gång ett verk af naturen och af menniskan, men naturen lemnar alltid sin andel för intet, och endast så vida en produkt är ett verk af menniskoarbete, blir den föremål raskhet och skicklighet, efter behof, konk rens 0. s. v. Men sannt förblifver det dock till sin grund, att naturens andel i en produkt kommer alla till godo wan att med sitt pris komma i beräkning. ? Vi betala icke luften, ehuru den är oss så nyttig, att vi ej kunna lefva utan den i två minuter; vi betale den icke, emedan naturen gifver oss den utan mellankomst af något menskligt arbete. Men för at frånskiia en gasart från atn ska luften, i. ex. för att fylla en luftbahone nåste vi arbeta eller låta en annan arbeta, hvilken vi betala. Jag betalar således icke sjelfva gasen, utan blott arbetet för dess beredning: priset på stenkoloch andra brännmaterialier representerar det arbete, som deras vinnande och transport kosta. Vi betale icke solljuset, emedan naturen förlänar oss det, men vi betale upplysnlugei med gas, talg, olja och vax, emedan med dew är förenadt menniskoarbete. Ju mindre arbete unplysningen hostar, desto billigare är den, så alt den svagare kan blifva dyrare, än den slarkare, om dess beredning kostar mer arbete. Om jag skulle betala vattendragaren, som förser mill hus med vatten, efter vattnets nytta, så skulle min förmögenhet vara otillräcklig. Men jag betalar honom blott för hans möda, och om han begär mera, skola andra göra sig denna möda, eller i nödfall skulle jag sjelf gå och hemta milt vatten. Vatten är ingen vara, som bringas i marknaden, men väl det arbete, sum användes på vattnets hemtande. Ä Potates såsom näringsmedel är ganska billigt, emedan man med litet arbete kan erhälla mycket deraf. Ilvete är redan dyrare, emedan dess produktion fordrar mer arbete. Nu är det klart, att om naturen vore lika frikostig mot hvetet som mot potäterna, deras pris snart skulle jemnas. Om genom ett underverk all jord plötsligt blefve fruktbar, så skulle icke äkerbrukaren utan konsumenten vinna derpå. Ilvarje tunna spanmål skulle kosta mindre arbete och äkerbrukaren kunde utbyta den endast mot en produkt, som fordrade likaså litet arbete. Men om tvärtom plötsligt all jord blefve ofruktbar, så skulle naturens andel i produktionen blifva ringare, arbetets deremot större och följaktligen äfven produkten dyrare. Jag kunue således med rätta säga, att konsumtionen innebåller lösningen af alla national-ekonomiens frågor. Så länge man icke följt hvarje af dess fenomener ända dit, så länge man ännn står vid dess omedelbara verkningar, hvilka röra blott en menniska eller en klass af menniskor, — så länge är man icke nationalekonom, lika litet som den är en läkare, hvilken, i stället för att följa verkningarna af ett Iikemedel på hela organismen, endast observerar om det retar gomen eller svalget. De tropiska länderna äro ganska gynsamma för produktionen af socker och kaffe, d. v. s. naturen öfverta er den största delen af arbetet och lemnar föga öfrigt åt menniskan att göra. Men fördelarna af denna välgörande inverkan af en frikostig natur njutas icke så mycket af de tropiska länderna sjelfva, emedan den dervarande konkurensen blott betalar produktionsbesväret, utan fastmer af den öfriga verlden, i hvars marknader dessa produkter komma. I de tempererade zonerna finnas trakter, der stenkol och jern så ligga i dagen, att man behöfver endast bocka sig efter dem. I början draga invånarne i dessa trakter fördelen af dem, men snart blandar sig konkurrensen deri och nedtrycker priset på stenkolen och jernet så mycket, att naturprodukten gratis bortgifves och endast arbetet betalas efter den allmänna arbetstaxan.