110—14—444— 7 11111111 TUR IVT tttfETONRM, hvilket ombyte i det stora hela ingenting betydde. Sedermera har man visserligen af innebyggarne i Wallachiet sett utfärdas adresser till Ryssland med anhållan om att det måtte lemna dem i fred och ro och erkänna deras frioch rättigheter; men när händelsernas hjul ånyo kommit rigtigt i gång, och om villervallan mellan Ungrarne och deras grannar af slavisk stam skulle tilltaga, samt Ryssland och Turkiet bllifva ensamme om Moldau och Wallachiet; så är icke lätt att beräkna huru många adresser af rakt motsatt syftning kunna sättas i gäng för att åter gifva Ryssland ett önskadt tillfälle till en väpnad inblandning i dessa båda furstendömens inre angelägenheter. den andra sidan åter har Tyskarnes beteende mot Pohlackarne och andra slaviska folkslag icke varit stort bättre, än den Metternichska afsöndringspolitiken, och om det än icke kastat dessa nationer i armarne på Ryssland, så har det dock förhindrat eller fördröjt den stora frihetspropaganda, det demokratiska korståg, med hvilket Ryssland under loppet af någon tid hotades. Intet under således att den ryska utrikesministerns bekanta manifest ljöd så fredligt-hotande. Då björnen är ett ädelt djur, kan man, utan att förnärma Ryssland, gerna säga, att bemälte manifest ljöd som en björns brummande, när man har stört honom i hans honungsmältid och åter gör min af alt allägsna sig. Ryssland och tyska bourgeoisien äro alltså för ögonblicket vänner, åtminstone så länge som de båda befinna sig öga mot öga med sin gemensamma fiende: demokratien. Det förekommer oss som om man härutinnan skulle kunna finna en förklaring af Rysslands hitintills iakttagna återhållsamhet hvad beträffar de Slesvigs-Hosteinska angelägenheterna. Genom att föra sin krigsmakt i strid mot Tyskland skulle det hafva nödgat detta land att söka hjelp hos det demokratiska Frankrike, och det skulle hafva erhållit densamma i följd af Lamartines ord: Man har lof att blanda sig i ett folks angelägenheter, när man har sitt blod derii, hvilka ord tyckas med bestämhet inrymma Tyskarne rätt till den tyska delen af Slesvig, eller atminstone deras rätt till kriget mot Danmark. Sedermera hafva dock omständigheterna förändrat sig äfven i Frankrike och nödgat så väl det som England att gå till väga på samma sätt som Ryssland. Furst Felix Liecehnowsky. (Efter en tysk tidning.) Det tragiska slut, som blef denne man till del, hvars namn är bekant i hela Europa, hvars ridderlighet lyste lika mycket på slagtfältet och talarestolen som i salongen, kommer oss att tro, att följande notiser rörande hans familj och lefnadsöden icke skola vara utan interesse. Lichnowskys familj härstammar från Granson i Burgund. Furst Felix farfars far var kejserlig guvernör i kustländerna under Maria Theresias regering, men föll i onåd hos denna furstinna, hvarefter han blef väl emottagen af Fredrik den ende i Preussen och upphöjdes af honom i furstligt stånd. Hans son, furst Felix farfar, stod i mycket intima förhållanden till kejsarinnan af Österrike och drottning Louise af Preussen. Den furst Lichnowsky, om hvilken här är fråga, hette Felle Maria hincens Andreas och var älste son till furst Eduard Maria Lichnowsky, en af Metterniehs förnämste förtrogne. Ilans moder var en ungersk fröken af grefvarne Zichys slägt. Ilan föddes den 5:te Äpril 1814 och tillbragte sina första ungdomsär på det romantiskt belägna slottet Grätz, som i forntiden tillhört tempelriddarne. Ilär var det som det eldiga, lättretliga sinnet emottog de första outplånliga ungdomsintrycken. Sina studier fulländade ynglingen i Österrike och kom, vid 20 ärs ålder, till Preussen, hvarest en del af de Lichnowskyska stamgodsen äro belägna — den andra delen ligger i Österrike. MEH DC1iCASOUHMdUUlG UCI CarllsStliskå diilech på dess raska segertåg öfver Ebro, genom Castilien ända till tätt utanför hnfvudstadens portar. Här vände lyckan de legitimistiska vapnen ryggen, carlisterne lägo under och Lichnowsky, äfven i olyckan sin fana trogen, lefde nu ibland pretendentens närmaste omgifning och användes af honom uti diplomatiska uppdrag i utlandet. Återvänd till Spanien ilade han till Catalonien, anlände i grefve de Espannas högquarter och deltog under denne i en ny expedition, ända tills en blessyr 1839 nödgade honom att lemna Spanien. Han tillbragte nu en del af vintern i Paris, hvarest han, dels af nyck, dels, Såsom det synes, af verkligt penningebehof, sysselsatte sig med publicistiska arbeten och skref korrespondeniartiklar för franska och engelska tidningar. Hans oroliga själ fann sig dock icke länge härvid; han längtade efter nya äfventyr och stod just i begrepp att draga till Persien, dit hans adjutant, den nuvarande kapten r. kellsch i Torgan. skulle vara honom foljaktlig. då Fredrik Wilhelm IV 1849 besteg preussiska thronen. Då begynte rörelser, som i sammanhang med det från Frankrike under Thiers minister utgångna stridsropet syntes äfven i hans hemland lofva Lichnowsky sysselsättning. Isan reste till Berlin för att öfvervara hyllnings-ceremonien, tillbragte vintern 1840 —41 i Brässel och Paris, och började att skrifva sina liunnen från åren 1837, 1838 och 1839... För denna boks skull hade han en duell med Montenegro, af hvilken han erhöll ett skott genom lifvet, medan han jagade en kula genom armen på sin motståndare. Tillfrisknad efter denna blessyr, företog han en resa till Portugal, råkade på återvägen i Barcelona usi fara, all, för sina politiska föregåenders skull, förlora friheten, men återkom dock lyckligt och välbehällen till sitt fädernesland och skref der ett verk, kalladt Portugal, minne från år 18420, hvilket öfversattes på portugisiska och upplefde tvenne upplagor. Imellertid hade han öfvertagit förvaltningen af sitt majorat och vann snart sina landsmäns förtroende. Han blef president vid CoselerWilhelms-banan, medlem af landets äldste och deputerad för de 4 sydliga och östliga distrikten af Schlesien. År 1847 erhöll han, vid inkallandet af den första förenade landtdagen, i egenskap af furste, säte och stämma i herrecurian, men på samma gång satt han, såsom schlesiska ridderskapets valde representant, på andra kurians bänkar. I begge dessa egenskaper bevistade han äfven år 1848 den andra förenade landtdagen. I Maj innev. år blef han vald till representant i kretsen Ratibor för parlamentet i Frankfurt, hvarest han på det mest nedriga sätt föll för mördarehand och slutade sitt skiftesrika lif den 18 Sept., jemt sex månader efter revolutionen i Berlin, under hvilken han äfvenledes aflade prof på sitt. nit och sin verksamhet. Furst Felix Lichnowsky var en af dessa sällsynta dödliga, på hvilka Försynen i rikaste nätt slösat sina håfvor. Genom börd och rang intagande en utmärkt ställning i samhället, utrustad med alla lyckans förmåner, lysande lika mycket genom kroppslig skönhet som gehom härliga iatelektuella förmögenheter, gällde om furst Felix i högsta grad, hvad en lysk författare nagonstädes yttrat, att något utomordentigt drag alltid varit medfödt i Lichnowskys märkvärdiga slägt. En ridderlig, romantisk grandton går genom hela furstens lif; denna förde honom på ärans fält, i det galanta lifvets vexelrika äfventyr, på den parlamentariska tribunen, i de diplomatiska salongerne. Man har beskyllat Lichnowsky för fåfänga, man har kallat honom skenets man och man har icke haft orätt. Men man må icke glömma, att Lichnowsky bortrycktes i blomman af sina år, att fåfänga är något oskiljaktigt från hans ungdom och HIna, denna Iinnerlighnet, denna eneral har man ofta trott furst Lichnowsky sakna; han har nu beseglat dessa egenskaper med sin martyrdöd, han har manneligen och ridderligen dödt för sin öfvertygelse. Det måste alla partier erkänna, huru de ock annars må döma öfver beskaffenheten af denna öfveriygelse. Man kan icke annat än instämma i den olycklige farstens klagan på hans dödsbädd, att det icke vardt honom förunnadt att slu a sitt unga if på ett ärofullt sätt. — —— ver — RETA VITA IRANS 3 UTERfHES NYHETER. PREUSSEN. I Berlin synes sinnesstämningen blifva allt lugnare och lugnare, och faran för ett våldsamt utbrott af partistriden kan antagas för det första vara allägsnad. Den 22:dre Sept. meddelade den nya ministeren sitt program: kamp emot reaktion, skydd af folkets frioch rättigheter samt upprätthållandet af kronans lika heliga rättigheter. De vill denna dag beramade interpellationer hade ingen vidare påföljd, och ehuru en stark jäsning var rådande uteblefvo dock totalt de berarade gatu-oroligheterna. Den 25:te skulle den parlamentariska striden sortsättas. men under tiden kallade den nye premierministern r. Pfuel till sig flera frastioner af nationalförsamlingen jemte en deputation af kommunalstyrelsen och meddelade dem lugnande försäkringar och upplysningar. Den 25:te var nationalförsamlingens samlings-lokal starkt besatt af konstaplar, men, på andragande af en mediem, allägsnades desamma. Hr Par interpellerade premierministern angående verkställandet af nationalförsamlingens emot reaktionen inom armeen rigtade beslut. Hr Pfuet uppläste derefter tvenne order, den ene af hans föregångare Sckreckenstein, den andre af honom.sjelf, hvarigenom de kommenderande generalerne underrättas om, att regeringen icke hyser reaktionära tendenser, och tillika uppmanas att befordra ett vänskapligt förhållande emellan millitärer och de civile och med energi motarbeta uämnde tendenser. Då interpellanten icke blef fullkomligt belaten med dessa upplysningar, följde en diskussion, hvaraf resultatet dock utföll sålunda, att församlingen förklarade sitt beslut emot reaktionen — kaliadt det Slein-Scehulsiska, emedan andraganden derom framställts af medlemmar med dessa namn — för uppfyllt till dess väsendtligaste delar. Den 20:de mönstrade general Wrangel garnisoneni Berlin och höll vid detta tillfälle ett märkligt tal för de honom omgifvande officerare, deputerade af borgargardet och borgare. Han försäkrar sig icke hatva emottagit sitt höga besäl i annan afsigt än att hälla lag och ordning vid makt. Militären vill han dock icke använda förr än i sista instansen, då borgarbeväpningens bemödanden misslyckats. Trupperne äro goda, försedde med slipade vapen och skarpa patroner, men icke emol Berlinarne, utan till deras beskydd, till beskydd af friheten och till lagens upprätthållande. Ingen reaktion, men beskydd för ordning, lag och frihet. Han skildrar det lägervall handel och näringar iråkat till följe af de anarkiska rörelserna och lofvar, att, så sant han heter Wrangel, sätta en gräns för anarkien. Han önskar att se militären förlikas med de civile, hvilket bör. vara så mycket lättare, då dem emellan finnas så många inbördes blodsband och slägtskapsförbindelser. Han meddelar slutligen, att soldaterne, i anseende till den ansträngande tjenstgöringen erhållit en förhöjning i sin aflöning. Detta tal väckte mycket bifall och emottogs äfven med starkt jubel. TYSKLAND. Riksförsamlingen i Frankfurt har diskuterat en proklamation till tyska folket med anledning af de pågående upproriska rörelserne. Rilessinansniinisleru Buekwitz har för nationalförsamlingen framlagt ett utkast angäende bestridandet af utgifterne till nationalförsamlingen och centralmakten, enär rikskassan saknar fonder.