AA Götheborgs åttonde HANDELSoch SJÖFARTS-TIDNING kan här på platsen prenumereras för återstående delen af året med B:ko R:dr 2: 214. Vid reqvisitioner från Postkontoren i riket gälla bestämmelserna vid årets börJan. Götheborg den 28 September 1848. Redaktionen. Nåugra ord om utsigterna till fredens bibehållande i HeCS.OFf7iUU ). Hvad som isynnerhet under de rörelser, som nu genomgå Europa, ovilkorligt ådrager sig betraktarens uppmärksamhet, är att förnuftet, oaksadt all den synbara oredan, med hvarje dag allt tydligare och kraftrufare framträder. Man märker tydligt och klart, huru det i tysthet leder icke blott nationerna, utan äfven individerna, ehuru naturligtvis mänga af dessa alls icke veta utaf den inflytelse, det på dem utöfvar. Icke så få af dessa arbeta och verka i den tro, att de blott nedrifva och förstöra, och när allt går omkring hafva de dock i sjelfva verket släpat fram sten och grus till den byggnad, förnuftet håller på att uppföra och på hvars takresning fredens och frihetens gröna kransar i sinom tid skola upphängas. Denna förnuftets rådande makt och kraft visar sig isynnerhet i den noggrannhet, med hvilken den nya tiden sluter sig till den gamla och sålunda går i borgen för, att den är ett nytt kapitel af verldshistorien; och icke blott en bilaga till densamma, hvilken en gång, utan någon skada för sammanhanget, skulle kunna uteslutas. På sätt och vis blifva väl åtskilliga förhoppningar svikna härigenom. I revolutionens första ögonblick tycktes detsom om något alldeles utomordentligt, länge anadt och trängtansfullt eftersträfvadt skulle ske med ett enda slag. Menniskorna, fattade af inspirationens oemotståndliga makt, tycktes vara i begrepp att uttala den magiska formel, det ord, som skulle lösa alla gator och undanrödja alla i vägen varande hinder; men plötsligt genomströmmades de af en mängd profana tankar, och ordet, den magiska formeln, gick förloradt, liksom sagorna förtälja, att det i forntiden hände de män, som efterforskade den förborgade vishetens maktgifvande, men vådliga skatter. Från den höjd, till hvilken hänförelsen upplyftat menniskorna, hade de i åternedsallandets ögonblick endast medfört minnet af den väg, de skulle följa, och nu vandra de den med möda och besvär, men dock med grundadt hopp om att en gång nå det efterlängtade målet. I revolutionens första stadium tycktes det som om icke blott några få individer voro sattade af brödrakärlek och välvilja, utan som om hela nationer stode i begrepp att förbrödra sig med hvarandra. Ett torn skulle resas för att höja sig öfver Sinears slätter och omkring sig samla alla menniskor i fred, broderlighet och endrägt. Men då inträffade en språkförbistring, och det gick med nutidens stora byggnad, liksom med det torn, som bibeln omtalar: en man, som arbetade på tornet, bad en annan hemta honom hans mat; den tilltalade trodde, att han begärde en sten och gaf honom en sädan; men den hungrige fattade stenen och slog honom med den i hufvudet. — Det allmänna ropet på brödrakärlek förvandlades till ett stridsrop; stater och nationaliteter drogo sig misstänksamme tillbaka inom sina egna gränsor; härigenom uppstodo våldsamma konflikter och det såg en liten tid bortåt ut som om alla Europas folkslag skulle kasta sig öfver hvarandra i den vildaste kamp. Den nya tiden, hvars princip var humanitet och folkförbund, ble göra kärnan i f i början något modfälld, då han såg att han på sin ilmarsch kommit till ett helt annat mål, än det han föresatt sig alt ernå. Det interessanta af saken är nu att gifva akt på, huru den gamla, helt andra åsigter hyllande tiden måste i åtskilliga fall komma den nya till hjelp, samt huruledes den gamle kavaljeren nu går der med sin pudrade, diplomatiska allongeperuk, till hälften förargad öfver ungdomens därskaper och till hälften glad öfver, att han icke sjelf blifvit helt och hället öfverflödig. Det är från Tyskland, som all förvirring och oreda kommeg dels emedan det, ehuru i ett ännu oinredt skick, innehålier alla elementer a till cn ny sakernas ordning, och dels emedan det, i följd af sin natur och sitt läge vill utet blifvande stora folkförbundet. Oaktadt allt dess ropande och skrikande på en egen, tysk, nationalitet, äro dess innebyggare, i det stora hela taget, af en kosmopolitisk (verldsborgerlig) natur. be foga sig villigt och lätt efter andra folkslag, tillegna sig ålskilligt af deras egendomligheter och meddela dem åtskilligt af sina egna. Tillochmed de uppfinningar, för hvilka man har alt tacka Tyskarne, t. ex. boktryckarekonsten, krutet, uret, 0. s. v., vittna derom, emedan de blifvit hela verldens egendom, då deremot de upplinnin2ar, som t. ex. blifvit gjorda i England, till största delen blifvit ett egoistlskt privilegium för dess egen industri. Landets läge midt i Europa har haft till följd, att grannarne lagt sig till vissa stycken af detsamma, och det åter igen vissa stycken af granmländerna. Frankrike, Ryssland, Holland, Schweitz — alla hafva de en bit af Tyskland, ja tillochmed sjelfva England har, för att kunna visa sig som granne, tillegnat sig ett litet stycke deraf, ön Ilelgoland. År 18153 bragte man förhållandena i ett ordentligt system, kalladt Europas jemnvigt. — De stater, som skulle hålla balansen, fingo sig tilidelade ett stycke land efter vigt. Man genomförde och tillämpade denna jemnvigtsprincip med all mathematisk noggrannhet, brydde sig alldeles icke om nationaliteterna, utan skar friskt in i dem, antingen de skreko eller icke. Till fördelning på lämpliga ställen anbragte man tillochmed små fritt sväfvande vigter, t. ex. Hamburg, Bremen, Krakau, 0. s. v., samt gaf dem benämningen fristater. Åtskilliga blefvo så konstigt fördelade, alt de, allt efter sig företeende omständigheter, kunde höra till både det ena och det andra landet och på så sätt tynga i vågskålen, såsom Holstein, Limburg och Neufchatel. Det gällde nu bara att få folkslagen att ligga stilla i den stora vågskålen; men äfven detta problem visste man alt lösa med en fyndighet, som skulle kunna hafva hedrat sjelfva Alexander Magnus: man helt enkelt och simpelt — öand dem qvar på sina platser. De små oregelmässigheter, som uppkommo deraf, att folkslagen, oaktadt de band, med hvilka de blifvit fängslade, icke ville ligga rigtigt stilla, fann man sig i så godt man kunde. Man gjorde en och annan liten omflyttning, såsom år 1831 hvad beträffade Belgien och Pohlen och nu helt nyligen Krakau. Dem, efter hvilkas vilja man fogade sig, förmanade man till stillhet; på de andra åter tilldrog man banden ännu hårdare. ändteligen brusto år 1848 nästan alla band och bojor. Folken voro en liten tid bortåt öfverlemnade åt sig sjelfve och kunde gå hvart de behagade. Hvarje nationalitet drog sig till minnes stället, hvarest dess födelsebygd var till finnandes. Minnet deraf stod för dem i all den skönhet, med hvilken man utsmyckar sitt barndomshem. De valfärdade hvar för sig till icke rätt vidkännas den i ett främmande land uppvuxne sonen eller brodren, som fördenskull misslynt återvände, erinrade sig att han hade blifvit man och nu fattade det beslut att bosätta sig i stilla idyllisk enslighet, eller läta blodsförvantskapet stå tillbaka för ett fritt valförvandtskap. Det var då en tel tyska filosofer och politici, för att tillfredsställa allas fordringar, örjade att tänka på ett allmänt storskifte Ägg de myndige blifne folkfamiljerna, och till Meh ändan skulle alla ditintills varande innehafvare af slatsegendomsrätten, konungar, furstar och andra dylika förmyndäre, afskaffas. Republikanismen, eller, rättare sagdt, demokratismen vill frihet och sjelfständighet för alla individer och alla nationaliteter, äfvensom ett inbördes förbuud mellan dessa för att dana stater och riken. Den stöter dock genast på ett hinder eller en fiende, sålunda, att man, för att kunna vara sjelfständig, nödvändigt mäste hafva någon förmögenhet, — och just derföre är den sociala angelägenheten, förmögenketsfrågan, den sak, som öfverallt sysoc emokrafien, bereder den svåra strider och gör den temmeligen likgiltig för de politiskt-diplomatiska angelägenheterna, eller, såsom affärsmän i afseende på ögonblickets kraf pläga uttrycka sig: opraktisk. Ett annat bevis på demokratismens olämplighet för tidsförhållanderna (Ubetimelighed) är dess egen deklaration. Den vill fred; den vill blott föra krig med tull-lagar, auvända sin diplomatik på handelstraktaters afslutande, begagna örlogsfartyg till fraktseglare och bestämma statsgränsorna. Den vill fred med alla menniskor — undantagandes med Ryssarne, och ett krig med Ryssland skulle just gifva anledning til. ett allmänt europeiskt krig. Demokratiens fiendtliga sinnesstämning mot Ryssland ligger redan i sjelfva principen: begge vilja de sjelfherrskarskap (avtokrati); men demokratien förstår dermed, att hvar och en man skulle vara sin egen herre, då deremot Ryssland erkänner blott en enda sådan, vill veta af blott en enda Han sjelf. Denna principfiendskap skulle under de förevarande omständigheterna genast hafva visat sig i praxis, demokratien skulle hafva kommit Pohlackarne till bistånd och understödt alla de öfriga slaviska nationerna, korsat Rysslands planer vid Donau foch sälunda, såsom vi något längre fram skola få se, träffat det på dess ömmaste sida: men den saknade medel till utförandet af allt detta, emedan bourgoisien icke ville släppa till desamme. — IIufvudmannen sör den tyska demokratien är Arnold huge; det är han, som i Frankfurt fordrat obetinzad frihet för alla och att Tyskland skulle sluta förbund med så väl de slaviska nationerna som med Italien och Frankrike. Det är möjligt, att om hans System blifvit antaget och proklamerat i hänförelsens första ögonblick samt genomfördt med samma energi i handling, som den Ruge lägger för dagen i tankar och ord — det är möjligt, säga vi, att det åtminsone medfört det resultat, att Böhmare, Slavonier, Pohlackar och Kroater hade blifvit ryckta med in i den tyska folkrörelsen och sedan broderligen delat de olägenheter, som måste ätfölja lösningen af det vigtiga sociala problemet. Men bourgeoisien, som icke fruktar någon ting högre, än den sociala frågan, vann på de stora sam mankomsterna i Frankfurt och Heidelberg en så mycket lättare seger, som demokratien ännu är så outvecklad, att den till största delen måste söka sina deputerade inom sjelfva motståndarnes krets, d. v. s. inom bourgeoisien sjelf. 4 Sålunda kom då i Tyskland bourg till rodret och medförde alla de egensk per, som öfverallt: utmärka densamma och göra dess