Fodlera och Fäaruarefciner. Då koleran första gången hemsökte Europa, uppstod. mellan lakare och vetenskapsmän, genast fråga om dess smittsamhet. Männen af yrket delade sig uti två, nästan lika starka läger. Kontagiöso var inskriften på den ena fanan; icke-kontagiös, på den andra. Det ena partiet visade i tidningar och skrifter exempel derpå, huruledes sjukdomen blifvit öfverförd från ställe till annat genom personer, dervid förtigande, huru ofta sjukdomen blifvit kringförd utan detta medium. Motsidan äter framdrog ännu flere fakta, utvisande huruledes individer, städer och hela landsträckor blifvit af sjukdomen angripna, utan att någonsin hafra varit i beröring med smillade personer; huru sjukdomen gick förbi eller hoppade öfver vissa trakter, medan den hemsökte andra o. s. v. — Vid läkarnes och naturforskarnes möte i Hamburg 1830 afhandlades frågan; och pluraliteten derstädes instämde med doktor Julius från Hamburg uti den åsigt, att sjukdomen är icke-contagiös, d. v. s. att sjukdomsämnet hrarken medelbarligen eller omedelbarligen ofrerslyllas från ett sjukt individ på ett friskt, som lefrer i det förras närhet, vidrörer det eller andas inom dess almosfer. Febrarna, yttrar medicinal-rådet af Pontin, som var närvarande vid naturforskaremötet och hvilken var en bland de förste svenska läkare, som offentligen uttalade sina åsigter öfver koleran), deras orsaker och upphof lyda under de allmänna naturkrafternas inverkan och äro föga mera bestämbara än vindarnes och värmegradens skiften. De flesta behöfva inga för oss handgripliga smitiämnen, för att sprida sig; hvarken pestens eller koppornas var, eller messlingens och skarlakansfeberns affjällning, hvilka dessutom äro produkter, symptomer af febern, snarare än af febern sjelf. Febrarnes natur har med ett ord, ehuru dunkelt det är, — ett dynamiskt ursprung, icke atomiskt, eller, som här kunde kallas, materielt. Så är det med cholera morbus äfven. Den är en farsot, som varit helt annorlunda bland Asiens stammar, hvilka lefva mest af råa vext-ämnen, än den blifver bland menniskor, som äta bröd, kokt föda med salt, och bo i skyddande hus. Också har sjukdomen varit mindre härjande i Persien än i Indien; mindre i Moskwa än i Persien; mindre i Petersburg än i Moskwa; mindre i Finland, Tyskland 0. s. v. — Redan vara catarrhal-febrar, t. e. insluenzan, — och ännuu mer nervseber, rötfeber, rödsot m. sl. lemna en afspegling af kolerans gång. Dessa äro ursprungligen luftsmittor, atmosferverkningar, men blifva nästan alla, under farsotens stigande, äfven kropps-smittor — meddelande sig från uttömningar 0. a. Ehuru en egen atmotssfer-beskaffenhet således är vilkoret för sarsotens uppkomst och spridning i allmänhet, kunna dessa dock bilda äfven lokala sjukliga luftblandningar kring ställen och individer, hvarigenom så beskaffade dunst-strömmar kunna följa med luften. Emot denna allmänna sjukdoms-inflytelse kan sålunda icke allt uträttas med spärrnings-anstalter. och derför bör icke uppoffras för mycket, såsom beröringen med folk och länder, handelns fria gång i synnerhet öfver hafven 0. s. v. Icke hindras åskan antända en stad derföre, att man undanrödjer eller förbjuder införsel af metall och andra elektriskt ledande kroppar; och icke utestänges en sunnanvind med höga murar. Besinnar man att detta skrefs under inflytelsen af den allmänna skräck, som vandrade framför den asiatiska koleran på dennas tåg till och omkring Europas skiljda länder; be) Se anteckningar under en resa år sinnar man. att denna farsot vid den tiden ännu icke blifvit sedd på närmare håll; att man om densamma gjorde sig de hemskaste föreställningar, hvilka skingrades först sedan man haft koleran midt uti vårt samhälle och dervid funnit den icke på långt när vara så farlig som ryktet utmålat den, så torde man icke kunna frånkänna detta omdöme, såsom gilvet af en sakkunnig man ulan afseende på opinionens stämning och ögonblickets vindkast, en stor bevisanle kraft. — När koleran sedermera hade gjort sin rund omkring vissa delar af Sverige och säledes blifvit känd till sitt väsende, instämde flera andra utmärkta läkare i samma åsigter. Älven erfarenheten bekräftade dem. — I Danmark och flerstädes nemligen iakttogs ingen karantän och sjukdomen gick ändå förbi landet. Flere likartade iakttagelser gjorde, att man, ju mer koleran allägsnade sig till både tid och rum, desto allmännare blef öfverens om dess icke-contagiositet. kommo så ryktena om ifrågavarande sarsots framskridande ånyo ifrån Indien, som synes vara dess stamland, till medlersta Asien och Europa. Dessa snart bekräftade rykten återuppväckte de redan nedlagda strilligheterna om sjukdomens väsende och contagiositet. — När derföre vederbörande erhållit bestämda underrättelser, att sjukdomen utbrutit i Moskwa, beslöt svenska regeringen att ditsända tvenne läkare för att på stället inhemta närmare kännedom om sarsoten. Desse läkare, lif-medikus Liljewalch, numera regementsläkare vid Kongl. Svea lifgarde, och doktor C. (i. Grähs, läkare vid Kongl. krigs-akademien vid Carlberg, begåfvo sig åstad. Efter på stället inhemtad noggrann kännedom om allt som med sjukdomen kunde hafva gemenskap, ingåfvo desse läkare efterhand till chefen för ecclesiastik-departementet rapporter om sina gjorda iakttagelser. Den ena af dem, doktor Grähs, har sedermera, uti en i tidskriften llygieia och äfven särskild tryckt skrift, under titel: koleran i Moskwa 1847, några ameckningar af C. G. Gräbs på ett förtjenstfullt sätt uppgifvit: dels en allmän historik öfver sjukdomen, dels na speciel beskrifning om densamma, dess diagnos, prognos, etiologi och behandling, och dels en noggrann skildring af sjukhusen i Moskwa m. m. Uti denna skrift yttrar sigdoctor Grähs rörande sjukdomens smittbarhet och de åtgärder, hvilka till följd af densamma rätteligen böra vidtagas, salunda: Enligt min oförgripliga tanka motsvara karantäner och spärrningar icke det med dem afsedda ändamälet, om de också kunde med absolut stränghet bevakas. Kolera-miasmat, framkalladt af egna luftoch jordinslytelser, synes nemligen passera atmospheren, gäckande all spärrning, efter lagar, som vi ännu högst otillräckligt känna; och för den händelse, att personer på ofvannämnde sätt kunna transmittera sjukdomen, så böra visserligen karantäns-anstalterna, i det de lägga hinder i vägen för kommunikation och rörelse, kunna minska tillfällena dertill, men synas mig också å andra sidan, då de lika litet som andra ställen kunna undandragas luftens allmänna inslytelser, sjelfva kunna blifva emanationspunkter för ett kolera-miasmas uppkomst och möjligen äfven utbredning. Fördelarne af dessa cauteler äro således svåra alt inse: om de uånsin skola bevisa sig i .verkligheten, skall framtiden ) ådagalägga. I detta omdöme instämma de fleste läkare ) Detta vådjande till framtiden år ett vackert bevis på den vigt förf. medgifver äfven motsatta åsigten, ty annars ådagalades tillråckligt under kolerans förra vandring genom — A och företrädesvis de, som sjelkve dehandlat koleran. Erfarenheten i Moskwa gaf äfven vid handen, att detta förhallande var det rätta Incen enda bland de mänga läkare, som i Moskwa befattade sig med koleran, dog eller insjuknade. Bland sköterskorna dogo några få, men det var till följd af omåttligt bruk utaf starka drycker. IIustrur, mödrar, syskon eller andra anförvandter, hvilka vårdat sina af koleran angripna anhörige, erfore ingen känning af sjukdomen. Alla dessa ersarenhetsrön tala tydligen för den äsigten, att sjukdomen icke är smittsam, hälst de, på enahanda sätt, blifvit iakttagna på alla de ställen, hvarest farsolen grasseral. Till dessa sakförhållanden och erfarenhetsrön kunde läggas ännu mänga fler. De bidraga alla att bevisa olämpliaheten af karantäner. Och skulle äfven. emot erfareuhetens lärdomar och emot resnoltatet af vetenskapens sorskningar, sjukdomen vara smittosam, så förmå karantäner icke att utestänga smittan. Som molnen flyger den öfver och förbi hvarje jordiskt stängsel. Är då, frågar man sig härvid. karantänsinrättningen en alldeles onyttig och till intet tjenande anstalt? Härtill svara vi: Nej. — Karantäner äro ett offer åt den allmäna fördomen, som i detta fall är den allmänna rädslan. Detta är ingen oväseultlig nytta, men då det tillika är den enda karantänerna medföra, åtminstone för staten och det allmänna, så borde vederbörande i karantäns-kommissionen framför allt hafva till ögonmärke, alt göra de nödiga ansedda åtgärderna så litet kostsamma som möjligt. Ty då det är säkert, att både karantäner och karantäns-kommissioner vore jemnt lika nyttiga, derest te förskräckta i landena på god tro blott ville inbilla och föreställa sig, att karantäns-anstalterna funnos till, och då sålunda deras bäde utgifter och tillvaro har — enligt vår öfvertygelse — ett blott och bart imaginärt värde, kan det aldrig nog läggas dem på sinnet, att minska de högt uppdrifua kostnaderna genom expckterande läkare med drygt arfvode; genom en liten armöe af sjuksköterskor, som uppbära dagtrakiamente, fast ingen kolera ännu sinnes inom våra landamären; genom dyrbetalda s. k. inspektionsresor m. m. d. — Slet omgang med sölvet haver steds bewirket blodig omgang med jernet. Nästan alla revolutioner hafva stätt i samband med stöserier med statens medel. Vi hafva derföre höjt vår röst, att varna för karantänsslöseriet — väl vetande, att Sveriges finanser under längliga tider aldrig varit så svaga som I närvarande ögonblick. ( Tiden.) — Utdrag ur domboken, hållen hos råäådhus-rättens i Götheborg afdelning för tullmal den 28:de Augusti 1848, N:o 408. Uti målet, sednast antecknadt vid N:o 337 i domboken för den 13:de sistlidne Juni, emellan tullfiskalen herr viee häradshöfdingen C. Annell jemte herr kustchefen C. W. Bundsen och kustsergeanterne C. Wastenlus, A. H. Wes:faldt och C. W. Virgin å ena samt handelsbetjenterne Mauritz Theodor Wahrmark och Antonius Mauritz Wernbom. betjenten A. F. Lundberg, åkarne Olof Jonsson och August Carlsson, förre artilleristen Johan Lund. drängen Carl Svensson, manspersonerne Olof Pettis Forsslund och Carl Johan Forsslund, kustroddaren Pontus Creutz, handlanden C. W. Carlsson, arbetskarlen Petter Samuelsson, handelsbokhällaren Petter Osbäck, skräddare-gesällen Lars Jonasson Winblad, glasmästaregesällen Johan Conrad kragh, manspersonen David Lindli och förre artilleristen Gustaf Larsson, å andra