Men det kunde ej alltid så vara: den nationella rättskänslan kan ej för alltid söfvas; den måste förr eller sednare vakna upp och då till desto verksammare lif. Det är visserligen förödmjukande. men ädelt, att erkänna, att man hegatt misstag, handlat orätt, ännu ädlare att derjemte söka godtgöra sin orättvisa. I hatets ställe träder då sympathien, kärleken. Men utgår derna känsla äfven från konungarna? Måbända hysa de den, men är det ens möjligt, att de kunna låta den träda i verksambet utan Folkens samverkan, ja utan att Folken först gifvit sin vilja derom tillkänna? Nej! det är äfven häri som Folken få godtgöra sina föregående Konungars förseelser. Det är ifrån Folken, som den ädla affekten, nationalsympathierna, har sitt ursprung. (N. PJ ä—n3nnnnHH33Hz33ni— —