Några ord om den å Tyskland rådande Hommunismen och SOC:iMaLCSmeI. En mängd skriftställare har uppträdt i kommunismens intresse, dels ursprungligen handiverkare, eller sädana litteratörer, som tillbragt en läng tid bland de olycklige arbetarne och slutligen i ädel harm mot den onaturliga samhällsordningen angrepo staten från en ensidig, arbetareinteresset ensamt gynnande synpunkt; dels arheister och revolutionäre, som ville begagna den bland arhetsklassen radande sinnegstämningen i sitt interesse (på hvilken slags folk den unge Marr från Hamburg är ett märkligt exempel) och genom hvilkas verksamhet kommunism, atheism, revolution, eld och svärd blefvo likartade begrepp; dels slutligen helt och hället obskura, nedriga personer, som blott hade för afsigt att rigta sig på de stackars arbetarnes bekostnad. Så t. ex. uppehöll sig år 1846 i Lausanne en skriftställare, som lät arbetarne underhalla sig derföre, att han skulle skrifva om kommunismen, och de arma menniskorna förknappade sin egen tarsliga kost för att kunna skalfa honom, der Gelehrte, bättre vin, än de sjelfve erhöllo, och sälunda i kommunismens interesse bröto mot dess hufvudprincip. Redan häraf är lätt att se, huruledes man med välvilja och blotta skenet al rättvisa kan helt och hållet vinna arbetarne på sin sida. Nyssbemälte välsinnade skriftställare, sökte med en värma och en innerlighet, Som ofta gränsade till sentimentalitet, att ådagalägga kommunismens förträffiighet. De utkastade en bild af Europa, betäckt med idel stora verkstäder och boningsrum för arbetarne; de skildrade arbetaren och hans familj, sittande om aftonen efter slutadt dagsverke och betraktande solnedgången; de sökte ådagalägga, huruledes krig och annat dylikt ondt aldrig kunde uppstå, när det icke funnes några stater och inga andra gränsor än råmärken, om hvilka det icke kunde uppkomma någon strid (2); de utgåfvo en, af planritningar beledsagad, nogrann öfversigt af de tillämnade arbetsbyggnaderna och gingo så långt i detaljer, att de angåfvo huru månza qvadratfot hvart och ett rum skulle innehalla, o. s. v. Desse skriftställare blefvo med blodigt hån bekämpade af socialisterne, och det är imeressant nog att lägga märke till, huruledes konungen af Preussen midt under den vilda strid, som fördes mellan de båda partierna, socialister och kommunister, beviljade de sednare en viss slags censurfrihet för att bekämpa de förre, hvilkas läror i ej ringa mån lutade till republikanism. Och kommunisterne emottogo med glädje detta vänskapsprof, slöto detta ovärdiga förbund med makten, emedan socialisterne verkligen voro deras enda farliga motståndare. Hvad polismakten beträffade, skrattade de endast åt densamma. Hvarje gang denna med våld sökte betvinga de kommunistiska rörelserna, ökades eländet och — kommunismen tilltog. Socialisterne betrakta saken ur en helt annan synpunkt. De erkänna statens oantastlighet och vilja just genom statens egen medverkan reformera bristerna i densamma. De vilja icke upplösa samfundet uti isolerade arbetsinrättningar, men väl göra det solidariskt ) Marr och flere med honom hikatänkande personer strälvade konseqvent till det mål att åstadkomma en allmän förtviflan, ett avsolut sörnekande af allt, och när man sporde dem, hvad de ämnade göra, när en gång de böljor, de upprört, slogo tillsammans öfver deras hufvuden, svarade de helt lakoniskt: Wir wollen sehenn (vi få väl se). Den tyska censuren, som hindrade dylika rikt begåfvade menniskor att arbeta till ett lagligt och välgörande ändamål, PF RR I . I. te AAA.. 24 2 ansvarigt för den lycka eller olycka, som deri sinnes. De säga: Årbetarnes elände är blott en symptom. en följd af den allmänna sjukdom, af hvilken alla klasser i Europa lida. Följderna af medeltidens strider och underkufningsbegär hvila ännu tungt öfver den nuvarande europeiska generationen. Menniskorna hafva så länge gått i olika kläder, så länge utstyrt sig med afsöndringstecken, att de icke mera igenkänna hvarandra. När en välklädd person några ögonblick bortåt stått vänligt mellan sämre klädda personer, går han bort med en känsla, som om han gifvit dem en allmosa, och när han sedan kommer mellan ännu grannare klädde, mottager han med glidje en dylik allmosa, om man behagar kasta den till honom. De naturliga känslorna sammansnörpas under ett sådant tillstånd; det rent menskliga nedkufvas och går stundom helt och hället furloradt hos individerna. I hvilken ställning råkar icke tillochmed den heliga känslan kärleken under så beskaffade samfundsförhållanden? — Öfverallt kiftar man efter frisk luft; man gripes af en längtan efter främmande land; man tror att lyckan måste blomstra der, på en ät den liksom invigd grund, alldeles som orangerna sinnas under Italiens varma, högblå himmel. Men detta är dock icke förhållandet. Quod pelis hic esbhvad du söker finnes äfven här; men ingen vill göra början med att betrakta alla menniskor såsom menniskor. Han fruktar att han skall blifva den ende, och att det sålunda icke tjenar till någon ting. Följden häraf varder, att mensklighcten förblifver ir slalu quo; att den mera bemedlade fortfar att med en oöfvervinnerlig afsky betrakta alla dem, som nedsjunkit i fattigdom, okunnighet och elände. Detta onda kan icke afhjelpas på en gång eller genom sådana hjelpmedel, som kommunisterne föreslå. Förena, enligt deras reglor, alla i ett hus, och det kommer väl att ega rum en utvärtes jemnlikhet; men en förfärlig olycka skall uppkonuma i inre måtto. Ilälften af den nuvarande generationen skall duka under i psychiska plågor. Det tjenar ingenting till att nivellera det höga; man måste äfven upplyfta det låga, i annat fall gör menskligheten och civilisationen eu ofantlig rörelse — tillbaka. De helt och hållet brödlijsa, som sakna alla medel till sitt uppehälle, måste hafva arbete. Det blir statens pligt att förskasla dem detsamma. Men det måste vara ett arbete med frihet, icke uti en trångsanstalt så, att arbetarne blifva statens trälar i stället för de privates. Träldom blir träldom, man må söka utsmycka den med hvilken grann benämning som helst. Det måste beredas arbetaren tillfälle att sträfva framåt och förbättra sitt tillstand. Staten måste bibringa deras barn upplysning och kunskaper i likhet med andra menniskors barn och sålunda förbereda kommande generationers fullkomliga jemlikhet. Der, hvarest de juridiska banden trycka arbetarnes skuldror, måste de på juridisk väg lossas, men med lämpa och rättvisa. För den vidare utvecklingen fär staten sörja: för landtboarne genom förbättrade kommunikationsanstaller och understöd till åkerbruket m. fl. landtmannanäringar; för de egentliga handtverksoch fabriksarbetarne genom att taga dem i silt skydd mot kapitalisterne, genom bestämmande af en efter billighetens fordringar lämpad arbetstid, upprättande af arbetare-associationer 0. s. v. T. ex. en förening af handtverkare i samma fack vilja arbeta för egen räkning, men sakna medel dertill. Staten försträcker dem då mot nödig säkerhet ett kapital till anläggning och arbetets ändamålsenliga bedrifvande. Sinsemellan bestämma arverskottet delas mellan alla efter samma mått stock, o. 8. v. Men hvar skall staten erhålla penningar till dessa och dylika anstalter: till diskonter, ökande af skollärarnes knappa aflöning m. m. d.? — Genom en god och klok hushållning, genom en förnuftig tulloch handels-lagstiftning, genom en administration, som sjelf arbetar och sitter sin heder i att så göra, samt slutligen genom en progressiv förmögenhetsskatt och ett successivt upphäfvande af arfsrätten. Så ungefär resonnera soclalisterne i Tyskland. Med tanken på arfsrättens upphäfvande börjar deras framtidsdröm. De se i den staten så smaningom utbilda sig till en anstalt, som broderligt emottazer hvarje menniska vid dess inträdande i verlden, gifver benne medel att bereda sig en lyckligare tillvaro och vid hennes bortgång ätertager sin egendom... Dock, det är, som sagdt är, ännu alltsammans bara en dröm, som länge torde få afbida sitt förverkligande. General Cavaizgnae och hans ntiälleaåmg. Ur den i Malmö utkommande tidningen Snällposten reproducera vi följande notiser om denne i nuvarande stund mycket betydande man: . Man är missnöjd med händelsernas gång i Italien, men man tyckes ändå icke vilja intervenera. Man finner, alt Republikens reqgeving följer alldeles samma politik som GuiTot wider LnMLIJ Philip, mer man inser också, alt svårligen någon annan politik är möjlig. I kommitteen för utländska angelägenheterna har det kommit till ganska energiska yttranden, och general Caratynac, som är af en hypokondrisk, retlig karakter, skall deraf hafva funnit sig särad. Då han i en af kominitteens senaste sessioner bestämdt vägrade att afgifva något positivt svar, och vägrade meddelandet af de dokumenter, till följe af hvilka Carl Albert i Italien hade begärt Frankrikes intervention, och i stället uppdrog de fördelar, som skulle uppstå, om Frankrike och England gjorde gemensam sak, afbröt honom en medlem med följande ord: Detta är just hvad man kallar Entente cordiale med alla dess fel, och utan någon af dess fördelar. Cavaignac gjorde dervid en honom egen nervös rörelse, teg ett ögonblick och fortfor derefter i sin afbrutna framställning; men snart blef han åter afbruten igen af samma medlem som förut, med följande märkliga ord: Alldetes på samma sätt yttrade sig h:r Guizot i frågan om Seluweitz. Cavaignac gjorde härvid en ännu mera konvulsivisk rörelse, tog sin hatt och gick ifrån sessionen, utan att sluta sitt föredrag. Cavaignac finner ofta betydande hinder på sin väg och då han är mycket retlig, så göra dessa hinder på honom ett starkt intryck; han vill då genast lemna ifrån sig sin makt och proponerar församlingen vid hvarje sådant tillfälle, att få nedlägga sin styrelse. Af sina vänner ansättes han att handla i öfverensstämmelse med de grundsatser, som eldade en hans aflidne broder, hvars minne han älskar med passion; — och af sina motståndare, af det reaktionära partiet ansatt på annat häll, befinner han sig i en svår ställning: hans goda omdöme säger honom, att hvarken det ena eller andra är det förständigaste, utan att en klok medelväg är det enda, som kan uppehålla republiken, och det är just från denna medelväg, som alla partier söka att draga honom. Hvad Italiens angelägenheter beträffar, tviflar man att den Engelsk-Franska bemedlingen skall föra till antagligt resultat, men det är för tillfället intet annat att göra. — För kort tid sedan blef Cavaignac, af en