vara bestämd underrättad om, att hela denna berättelse är en dikt. Ångsartyget Geiser ankom i Thorsdags till Köpenhamn från Sönderborg, medförande 14 kistor arbetadt silfver, hvilka tillhöra riksförrädaren hertigen af Åugustenburg och blifvit funna nedgräfda derstädes. De innehålla cirka 30,000 lod silfver och derjemte en del diamanter. Kistorna äro assurerade i banken, för hvilken de kommit väl till pass. Fregatten Freja om 46 kanoner, kommenderad af kapten Christmas, afgick i Lördags middag från Köpenhamn. På Als och här och der i Norra Slesvig cirkulerar till underskrift en adress, som skall tillställas nationalförsamlingen i Frankfurt och general Wrangel, och hvari protesteras på det kraftigaste emot Tysklands inblandning i Slesvigs angelägenheter och bemälte, hertigdömes införlifvande i tyska förbundet. Landsförrädarne hertig Christian af Åugustenburg, dess bror prins Fredrik, hertig Carl af Glicksburg och dennes bror prins Fredrik samt grefve Relbenllol-Preels hafva nu, på grund af deltagande i upproret emot konungen, förklarats förlustige de danska ordnar, de innehafva, och ordenskansleren Stemann har af dem skriftligen återfordrat dekorationerne. Deras namn borde, liksom på sin tid den berykfade grefve Uhlfeldts, uppsättas på en skamle! hrigslheatern. Från danska förposterne vid Kongeåen har den 8 dennes företagits en rekognoscering bort emot Steppinge vester om Christiansfeld med 3 kompanier jägare, jutska hästjägarne och 2 sqvadroner hussarer under befäl af ryttmästar r. MHarcher. (Genom att uppsnappa en kavalleripatrull kom detachementet obemärkt till Steppinge, som var besatt af infanteri. Der uppstod en strid emellan det fiendtliga infanteriet och danska jägarne, och först när fienden lät trupper rycka fram öfver Steppinge och Frörup och derigenom under loppet af ett par timmar utvecklade en styrka af ett par tusen man, drog detachementet sig tillbaka öfver Drendrup. In alles togo Danskarne 33 fångar, alla preussiska kyrassierer, hvaraf 4 voro sårade och in. lades på lazarettet i Kolding, och resten afsändes till Köpenhamn. be siendtlige truper, som kommo i elden, syntes alla vara Preussare. nr — — — INSÄNE)D U. Jernvägarne och Rikets Ständer. Det ser ut, som kunde möjligen ÅJernvägarne komma att spela en stor roll i Svenska folkets ekonomiska och financiella förhållanden, om man får fortgå på den bana, som Regeringen öppnat, genom öfverlemnandet af en enskild mans, grefve Adolph von Rosens, projekter till en jernvägslinie mellan Orebro och Hull, utan att någonting annat än de grefliga orden garantera hvad till saken hörer. Gresven har nemligen icke visat, att något bolag för företagets utförande bildats; icke att det uppdragit honom, att med staten afhandla om utförandet; icke att det kan ställa någon säkerhet för fullbordandet; icke att de upprättade kostnadsförslagen och planerna äro pålitlige eiler lämplige; icke att jernvägen kan ställas i någon förbindelse med betryggad ångfart på Wenern och Iljelmaren — med ett ord: icke någonting, som kan försäkra staten om företagets fortfarande bestånd, och deremot har af staten blifvit begärdt: garanti för 4 proc:s ränta i 15 år å aktietckningen för det blifvande bolaget; jord af staten utan ersättning, utsyning, utan betalning, från kronans parker och allminningar; begagnande af statens kalkoch stenbrott m. m. Detta har blifvil beviljadt af Adel, Prester och Borgare (blott Bondeståndet har, nästan aRkhälllag Af lant hat Aleansdat hm nom; och det kan med temlig visshet antagas, att en utgift af nära 100,000 R:dr i 13 år, måste af staten bestridas till aktiebolaget; hvilken utgift möjligen kommer att ökas derigenom, att staten icke, då det kommer till utförandet, kan disponera öfver allt det, som man nu lofvat bolaget i indirekta fördelar. sådan är behandlingen, i korthet antydd, af denna angelägenhet; och den är ett nytt bevis på den lättsinnighet, hvarmed vår Regering och de (re stånden, i de flesta fall, och isynnerhet då det icke gäller Borgare-ståndets enskilta fördel, eller rättare, då det gäller dess, med regeringspersonalen, Adeln och Prelaturen stundom gemensamma favorit-frågor, behandla den skattdragande massan af folket. Men vid åsynen deraf måste man fråga sig: hvad skall väl följden blifva af detta oförsigtiga och i sig sjelf lagoch formvidriga behandlingssätt af det första förslaget, angående statens medverkan till och inblandning i jernvägsföretagen? Månne uppoffringarne skola sluta med den påtagliga förlusten genom garantien och anslagen till jernvägen mellan 0rebro och Hult? I sådant fall förutsättes, ait man skulle ämna skänka ett enda bolag fördelar, som man vägrar andra. Men vore detta väl antagligt? Kan man handla så påtagligen partiskt för personer? Och måste det således antagas, att meningen är att på samma grunder befordra anläggningar af äfven andra jernvägslinier — i hvilka oberäkneliga bekymmer och penningvinglerier har man då ej inledt det allmänna! Hvilka offer kommer man då ej att utfordra af det skattdragande folket! Det är visserligen sannolikt, att på flera punkter af värt land jernvägsanläggningar redan nu kunna blifva af snar nytta. Men der sådant är fallet, blifver, till följd af vära husvudsakligaste näringsgrenars beskaffenhet, att ytterst förläggas och bedrifvas af ett på det hela ringa antal personer: bruksegare, bergsmän, possessionater, skogsoch sågägare, skeppsredare, större handlande o. s. v. fördelen f r dessa så stor, så öfvervägande den, som de öfriga klasserna på länge kunna hemta deraf, att det enda rätta och antagliga är, att de, som uppbära för sig och sina arfvingar vinsten, äfven bestrida de första omkostnaderna — och således blifver den rigtizaste principen för jernvägs-systemets införande i Sverige, att det lemnas helt och hållet åt den enskilla kapitaloch arbetskraften. Så snart det allmännas krafter i sådan väg angripas, uppstå en mängd missförhållanden, som mäste leda till financiella oredor, till våldsamma brytningar i såväl kredit-förhållanden, som varupriser och arbets-löner, samt sluta med att ådraga orter och särskilta kommuner en mängd obehag och svärigheter, möjligen ledande wvll för hela samhället vådliga brytningar i folkets lif och trefnad. I detta afseende har i Bondeståndet med enkla och klara ord blifvit yttradt mera förnuft, än som belöper sig på alla de andra Stånden tillsammantagna — representantens för siötheborgs stad (II:r Wwerns) optimistiska och visserligen till en del ganska förtjenstsulla framställuing icke undantagen. Imellertid är nu. å Rikets Ständers sida, gerningen gjord. Regeringen, som bör vara glad. att, så som den gjort, hafva undsluppit det formella ansvaret för en behandling af sjelfva saken. som visar dess fullkomliga glömska eller likgiltighet för såväl det lagliga, som det passande, samt en beklaglig sorglöshet för statens och de skattdragandes sanna fördelar, kommer säkert icke att göra betänkligheter vid verkställigheten; och ständerna, som nu belasta sitt Riksgäldskontor med utbetalningen af de antagligen fullt bristande 4 proc. kunna derföre icke heller vidare med skäl klandra, om de få vid sitt nästa sammanträde emottaga Avlika Konol remisser arh förard för om väl sar sig afse endast enskild fördel. Detta förhållande blifver af så mycket betänkligare art, då man ser, att företaget gäller en jernvägslinie, som genom sin rigtning hvarken kan ega någon så stor inflytelse på underlättande af varutransporter, eller personaltralik, eller några verkliga fördelar i militäriskt afseende, som en mängd andra jernvägs-kommunikationer skulle möjligen här i landet kunna medföra. Man. faller då lätt på den tankan, att mångens nitfulla medverkan för det förhastade beslutet måste sökas i ett temligen samvetslöst bemödande, att med statens medel gyuna privata fördelar — och detta är så mycket mera klandervärdt, om det är förhållandet hos representanter och regerings-ledamöter, hvilkas offentliga ställning borde mana dem att låta enskild nytta vika för det allmännas. Redaktionen, som sedan långliga tider tillbaka känner insändarens sannt sosterländska tänkesätt, är fullt fsörvissad om, att hans här ofvan uttalade äsigter i fråga om jernvägsanläggningen mellan Hjelmarn och Wenern äro dikterade af den upprigtigaste omtanka för det allmännas väl, men kan likväl i flera fall icke biträda desamma. Ilvad han här anmärkt mot jeruvägarne, såg man flerfaldiga gånger både i tidningarne och riksdagsförhandlingarne anmärkas mot den kommunikationslinea, som förenar Vesterhafvet med Östersjön; men ingen skulle väl nu vilja hafva detta för vårt land så gagneliga storverk ofullbordadt. Hvad beträffar de af ins. mot grefve A. E. ron Rosen enskildt rigtade anmärkningar, öfverlemne vi åt denne sjelf att besvara desamma, och vi våge hoppas, att han gör det på ett sätt, som på en gång afväpnar och öfvertygar. För det genmäle, som herr grefven i detta fall kan finna sig befogad att aflåta, vilje vi med nöje öppna spalterna i vår tidning. För öfrigt anse vi det blifva Regeringens ovilkorliga pligt, att, när det af Rikets Ständer i jernvägsfrågan fattade beslut framlägges till Kongl. Maj:ts godkännande, då af grefve Rosen, eller det bolag, som för anläggningen af Örebro-Hult-jernbanan kan komma att bilda sig, fordra de garantier, som betrygga staten och i följd deraf det allmänna. Dessa garantier hafva af insändaren här ofvan blifvit påpekade, och böra vid sakens slutliga afgörande ej lemnas å sido, utan tvertom samvetsgranut tagas i öfvervägande, och det hela på det för staten mest allmännyttiga sätt derefter lämpas. ed 1145.—— HANDELS-UNDERBÄTTELSER. Köpenhamn den 12 Aug. Till följe af det dåliga bergningsvädret de sednaste veckorna och på grund af de stigande priserna i utlandet och den ringa tillförseln af spanmål hafva priserna äfven här stigit. Men den ringa tillförseln skulle icke hafva förorsakat prisstegringen, enär man i allmänhet taget på denna tid af året icke har att vänta någon synnerlig tillförsel, utan det har isynnerbet varit farhagan för det dåliga bergningsvädrets följder, som kommit priserna att stiga omkring 2 a 3 Rbmk tunnan; dock gäller detta isynnerhet korn, som köptes i partier att emottagas i provinserne till vidare försändning till utlandet. Man betalte för vigtigt 2-radigt 113—114 åL:5 korn 25 mk 8 s. och för lätt 6-radig vara (104 Å:s) 20 mk. Af hafre köptes likaledes några partier, och för 81—82 å:s vara betalles 15 mk 12 s. tunnan; för 130—131 å:s hvete betalles 717 Rbr och för råg, efter qvalitet 23 a 26 Rbmk tunnan. I utlandet hafva likaledes priserne stigit, men både der och här rätta sig desamma efter bergningsvädret, och inträder stadig torr väderlek, torde de åter falla igen. I Tyskland och Frankrike var resultatet af skörden ganska gynnsamt; i Holland klagar man öfver väta, och i England är skörden i A 11 7. D . A —