BN f4 CHEUMM NYHETER. Från UnmadIAOFten. I Posttidningen i går läses följande rörande berättelse om firande af en hundraårigs födelsedag, i Calmartrakten: För några dagar sedan firade vi här en sällsynt fest. Vår gamla slägting friherrinnan Hedda Falkenberg, född Silfversparre, fyllde den 2drei denna månad sitt 100:de år. Ända till för ett år sedan har hon för sin ålder varit ovanligt rask, gjort långa promenader och rest på besök till sina slägtingar flera mil. Det sednare året har hon varit mera stilla och inomhus hos sin son, men ändå haft temligen godt minne och gladt lynne samt gerna sett folk hos sig. Den märkvärdiga dagen samlades vi omkring henne, tre barn, tretton barnbarn och tre barnbarnsbarn samt aflägsnare slägtinsar och vänner, till ett antal af 69 personer. Den gamla satt I sin blomsterprydda stol, helsades med några enkla verser och pryddes med brudkrans och krona af myrthen, utaf barnbarnsbarnen. Hon var mycket rörd, men glad, och hade ett vänligt och förbindligt ord till alla, ackande dem, som rest ända till 10 mil att se henne den dagen. Dessemellan föll hon i ankar och upprepade ofta högt för sig sjelf en vers ur nya psalmboken, som i många år varit hennes glädje och tröst. Vid middagsvordet förmådde hon ej att vara, utan åt i sitt get rum. Då några af oss efter middagen incommo till henne, låg hon på sin säng och nade fått en svindel, hvarur hon likväl snart hemtade sig, frågade efter huru allt tillgått vid niddagen och lät föra ut sig i salen. Der lracks nu hennes skål, under salut och tal, ;ch gumman satt der, med aftonsolen öfver sitt vackra, uttrycksfulla ansigte, med hopknäppa händer och, ömsom högre, ömsom endast ör sig sjelf uppläsande sin psalmvers. Som anligt gick hon tidigt till sängs, sof godt om satten, men klagade om morgonen öfver tröttet. Det är vid lifvet, sade hon, ehuru vackert ch högtidligt ni i går gjorde allt för mig; men r det verkligen sannt, att jag är 100 år gamnal? — Derefter inslumrade hon igen och efter ågra timmar hade hon helt omärkligt inslumat i den eviga sömnen. Söndagen efter betrofs den 100:åriga lifvets och dödens brud ned myrtenkronan och kransen, som de små fkomlingarne hade tryckt på de hvita locarne.