Öfverflöd och brist.) En fabrikant af bomullstyger önskar sälja dem till ett pris, som för honom är fördelaktigast. Han skulle gerna gifva sitt samtycke till att alla konkurrerande manufakturer blefvo förbjudna och om han just icke offentligen yttrar denna önskan eller vågar med framgång operera för dess fullkomliga förverkligande, så vill han dock gerna till en viss grad genom hemliga medel komma derhän, t. ex. genom all utestänga fremmande väfnader, för att minska tillgången, och genom denna tvångsätgärd bereda sig en fördel. Så kunne vi hålla en revy med alla industrigrenar och skole alltid finna, att producenterne, såsom sådane, intaga en antisocial ståndpunkt. Köpmanneno, säger Montaigne, agör genom ungdomens slöseri en god aslär, landtmannen genom spamnälens dyrhet, byggmäslaren genom byggnadernes förfall, rättvisans tjenare genom menniskornas stridigheter och processer. Till och med äran och praxis hos religionens tjenare göra sig till gagns vår död och våra fel. Ingen läkare har nöje af godt helsotillständ, ej en gång hos sina vänner, lika litet som soldaten af freden, och så är det öfverallt. Deraf följer, att om hvarje producents hemliga önskningar skulle uppfyllas, skulle menniskoslägtet snart återsjunka i barbari. Seglet skulle utdömma angan, åran äter det förra, och denna snart nödgas öfverläta transporten åt kärran, denna at hästryggen och denua åter ät bäraren. Ullen skulle utesluta bomullen, bomullen återigen ullen och så hela raden igenom tills menniskan sjelf af brist på allting mäste försvinna från jorden. Man antage för ett ögonblick att lagstiftande makter och offentliga myndigheten öfverlemnades ät en kommitte, i hvilken hvarje medlem finge stifta och stadfästa hvar sitt stycke näringslag: är det svårt att ana hvilka industriella stadganden allmänheten då finge underkasta sig? Betrakte vi nu konsumentens omedelbara intresse, så skole vi finna det i fullkomlig öfverensstämmelse med det allmänna intresset och det, som mensklighetens vidbefinnande fordrar. Då en köpare kommer på torget, så önskar han finna det rikligen försedt. Att årstiderna äro gynnsamma för alla slags skördar; att alltid nya uppfinningar göra allt flere produkter och förnödenheter ålkomliga; att tid och arbete besparas och afstand försvinna; att fredens och rättvisans ande medgifva skattebördornas minskning, att hinder af alla slag falla, — i allt detta löper konsumentens omedelbara intresse parallelt med det allmännas rätiförstådda intresse. Han kan stegra sina hemliga önskningar ända till chimerer, till det absurda, utan att dessa önskningar upphöra att ligga inom humanitetens gränsor. Han kan önska, att lifsuppehälle och bostad, hus och hem, bildning och moralitet, fred och säkerhet, kraft och helsa låta erhålla sig utan möda, utan arbete, likasom jorden han går på, vattnet i floden, likasom luften som omgifver oss eller ljuset hvari vi fröjda oss, utan att förverkligandet af sådana önskningar stode i strid med samhällets bästa. Manu skall kanske säga, att, om dessa önskningar uppfylldes, producenternes verksamhet alltmer skulle inskränkas och af brist på näring slutligen alldeles upphöra. Och hvarföre skulle den det? Emedan med denna öfverdrifna förutsättning alla möjligen tänkbara behof och önskningar skulle hel och hället blifva uppfyllda. Ä Nenniskan skulle då liksom allmakten skapa allting blott genom en akt af sin vilja. Vill man då säga mig, i hvilket fall den mödosamma produktionen, vid denna förutsättning, skulle vara att beklaga? Jag föreställde mig nyss en lagstiftande församling af producenter, i hvilken hvarje medlem gjorde till lag den hemliga önskan, som han såsom producent hyser, och sade att den af en sådan församling emanerade lagen skulle vara ett systematiseradt monopol, den i praxis satte theorien för brist. 1 1-58 1 an kansmara dar A an rådfrägade endast sitt omedelbara intresse såsom Konsument, komma att till system bringa handelsfriheten, upphäfvandet af alla prohibitioner, borttagandet af alla konstgjor a hinder, med ett ord förverkliga theorien för öfverslåöd. Deraf följer, att, om man uteslutande rådfrågar produktionens omedelbara intresse, man tager till rads ett mot samhället siendtligt intresse; att deremot. om man uteslutande tager till grundval konsumtionens omedelbara intresse, man tager det allmänna intresset till grundval. Må det tillatas mig att blifva stående vid denna synpunkt. Emellan säljaren och köparen finnes en radikal motsats; den förre önskar att varan är sällsynt, litet utbjuden och dyr, den sednare att hon finnes i ösverslöd, ymnigt utbjuden och billig. Lagarna, som ätminstone borde vara neutrala, taga parti för säljaren emot köparen, för producenterna emot konsumenterna, för fördyring emot billigt pris, för brist emot öfverflöd: de förfara, om äfven icke med afsigt, likväl i principen efter denna sats: en nation är rik, da den har brist på allting, ty de säga: man mäste gynna producenten i det man skaffar hans vara en god afsättning, derföre höja dess pris, derföre inskränka tillförseln, derföre skapa brist. Se, jag antager, att man i detta ögonblick, då prohibitiv-lagarne i landet äro i sin fulla kraft, uppsatte ett fullständigt inventarium öfver alla inom dess gränsor besintliga varor, hvilka äro egnade att tillfredsställa behofrvet och smaken hos dess innevånare, öfver dess spanmål, viktualier, väfnader, kolonialvaror o. S. v. icke efter värde utan efter vigt, målt. qvamitet. Jag antager vidare, att man följande dagen lossar alla de band, som hindra införseln i landet af fremmande produkter. Slutligen antager jag, att man, för att uppskatta resultaier af denna reform, af tre månaer upprättar ett nytt inventarium. Skall man då icke finna i landet mer spanmål och viktualier, väfnader och socker 0. S. v. efter den andra, än efter den förste inventeringen? Deraf är det klart och visst, att vår tuil ej har annat ändamäl, än att hindra alla dessa varor komma till oss, än att minska tillgången och göra prisets fallande, d. v. s. öfverflödet, omöjligt. Jag frågar då: är folket under vården af sina prohibitivlagar bättre födt, emedan mindre bröd, viktualier och socker finnes i landet? Ar det bättre klädt, emedan der finnes mindre garn och väfnader? År det bättre understödt, emedan der finnes mindre handtverksredskap och machiner? Men, säger man, om utlandet öfversvämmar oss med sina produkter, så skall det snart draga allt reelt mynt ifrån oss. Och hvad angår oss det reela myntet 7)? Menniskan föder sig icke med penningar, kläder sig icke med guld, arbetar icke med silfvermynt. Hvad betyder det om mer eller mindre penningar finnes i landet, om endast desto mer bröd sinnes i skåpet, mer kött i visthuset, mer kläder i kistan, mer verktyg i verkstäderna? För de prohibitiva lagarna skulle jag alltid vilja uppställa detta dilemma: antingen medgifven J att J åstadkommen brist, eller medgifven J det icke. Nedgifven J det, så erkännen J dermed, att J gören folket allt ondt, J kunnen. Om J icke medgifven det, så förne?) Man skulle här kunna förebrå förs. en inkonseqvens med afseende på hvad han förut sayt om det för samhället nyttiga; ty honseqvent genomförd skulle denna åsigt kunna anses leda andåt derhån, att allt redbart mynt slulligen skulle sorsrinna ur landet och deri genom förlama landets egna näringar. Men man bör dervid besinna, att en vara — och en sådan är äfven myntet — alltid söker sig ragar ifrån de håll, der den finnes i öfverflöd, dit, hvarest derpå är brist. Afven i föreliggande fall skulle det naturligtvis intraffa; men mot hvilla andra varor får man penanar? Mat Iem A.. tv DA att J inskränkt tillgången, fördyrat prich gynnat producenterna. I första falJ skadliga, i det andra utan verkan; kumen J icke vara. (N. P.) ör AUmänheten, kännetecken, om skydds lensamme för friske, Selllll om medel, sot iu användas för sjuke, intill ikare hinner ankomma, eller d e ef sili uö0Hi5 att tillgå. (Meddelad af Svenska Läkare-s illsKapet.) hkolera-sjukdomens kännetecken: I. Förebud ill sjukdomen äro: allmänt illamående, matthet, oro, dragningar i vadorna, minskad matlust. qval och tryckning i maggropen. buller och spänningar i underlifvet med eller utan diarrhe eller lindrig kräkning, tyngd i hufvudel. sömnlöshet, svindelaktighet. 2. Ulbildad kolera, som äfven stundom utan söregaende illamående plötsligt utbryter, igenkännes af ymniga, ofta påkommande kräkningar och assöringar af en tunn, färglös vätska, osläcklig törst, stor kraftlöshet, brånad i maggropen, ängslan och vånda, kramp i ben och armar, en egen heshet i rösten. kall tunga och andedrägt, svag nästan omärklig puls, iskyla först i händer och fötter och sedermera äfven i den öfriga kroppen, blåaktig hudfärg, afstannad urin-afgäng, infallet ansigte 0. s. v. Utom den egentliga kolerasjukdomen bellöfver man äfven lära känna: 3. holLrA-Lljurrh. Så kallar man en diarrhe utan särdeles illamående, ofta till och med åtföljd af stark matlust, hvilken plägar vara gängse på ställen, der kolera härjar; den förtjenar desto heldre en särdeles uppmärksamhet, som den i sin begynnelse ej sällan kan hejdas genom enkla medel, men lemnad at sig sjelf of.a öfvergar till ett anfall af utbildad kolera. Skyddsmedet för friske, äro: Alt så litet som möjligt afvika från sitt vanliga lefuadssätt, då det är ordentligt och måttligt; att afhålla sig från öfverdrifna kroppsoch själsansträngningar, häftiga sinnesrörelser och utsväfningar af alla slag; att iakttaga måttlighet i mat och dryck, särdeles i nyttjande af bränvin och andra starka drycker: att undvika att dricka häftigt, särdeles kall dryck, då man är upphettad; all undvika svårsmälta och skämda födoämnen, omogen och skämd frukt, färskt eller surt dricka och öl, med mera dylikt; alt ej bittida på morgonen gå ut fastande; alt Sorgfälligt iakttaga renlighet ej mindre i afseende på kropp och kläder, än boningsrum, förstugor och närmast omgifvande platser; att afpassa beklädnaden efter ärstid och väderlek, hälla fötterna varma och torra, samt bära en gördel kring lifvet; alt skyndsamt ömsa kläder, då man blifvit våt, och derefter dricka något varmt; att ej sofva ute på marken eller för öppna fönster nattetid: alt genom fönsters och dörrars öppnande, och, när ärstiden så fordrar, genom eldning, dagligen åstadkomma vexling af frisk luft I rummen, hvarigenom alla rökningsmedel göras öfverslödiga, äfven der sjuke ligga: alt beströ golfvet med friskt granris och bestänka det med ättika: ändleligen att söka bibehålla en lugn sinhesstämning och icke frukta för sjukdomen, hvilken, enligt hvad erfarenheten lärt, mindre ofta angriper den oförfärade menniskovännen, som egnar de sjuke sin omvårdnad och hjelp, än den klenmodige, som, omgifven af idel försigtighetsmått, ängsligt sträfvar att undvika faran. I hus, der kolerasjuk redan finnes, bör dessutom noga iakttagas: att alla uttämningar från den sjuke skyndsamt undanskaffas och beströs med osläckt kalk, eller, der sådan icke kan fås, med en blandning af väl utbrända trädkol och aska; och att sängoch gångkläder med mera, som en kolerasjuk nyttjat, väl vädras eller tvättas med saltvatten, innan de lemnas en annan till begagnande. Då man under koleratid, vid kall och fuktig nadotiind ken sern let ärt nyttiga — — UUmAerrj Om Koler vädarlall-:innar ciao 1—