Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1848, sida 2

Han räckte derefter fiolen till Nicke och bad honom försöka om han kunde. Och Nicke fö. sökte och kunde. Han utvecklade i sitt spel ett egendomligt, i hans själ inn boende tycke. . Den sköna flickan i båten I fvades. Hon utsträckte sina armar mot land. Nicke blef det det varse, släppte fiolen, och utsträckte äfven sina armar met sjön. — Gud! Min syster! I en blink var båten med skön jungfrun borta ur Nickes åsyn. U såg på Nicke med en hatfull blick och yttrade: — Kom igen nästa Thorsdagsqväll. Omgjorda dig med en ulltråd, vi skola då spänna bälte. — Jag skall komma, sade Ni ke. Men han kände. sitt hjerta beklamdt, då hån gick: hemåt och tänkte: Gud — min egen syster, som för nio år sedan, då vi voro barn, gick på sjöstranden och plockade smultron och försvann. Jag sig henne nu tydligen. Nicae gick till kärasten sin och bad henne spinna en ulltråd. . Greta visade honom ett stort förtroende. Hon frågade ej, hvarlill det tjenade att spinna. Hon smälog och frågade: : Hur lång och stark och fin vill du hafva tråden ? Nicke svarade: lång som dina armar, så räcker den till bälte åt mig; stark som vår kärlek, er den, och fin som ditt ögonhär, om du så vill. Nicke fick sitt bälte och gick tredje Thorsdagsqvällen till sjön. På ängen mötte han en trollqvinna, som frågade: — Hvar har du min katt? — Den hålles bunden med perlkedja af min syster, svarade Nicke. — Och din syster sitter fången i ett slott af kristall. Segra och befria henne! Betjena dig af stålets kraft! Det anstår männer. . . k Så talade trollqvinnan och lemnade Nicke en liten nif.