Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1848, sida 2

Nästa Thorsdagsqväll kom. Nicke var sorgsen i hågen, då han gick öfver angen till sjön. Han hade intet offer åt Necken. Lättare än en elfva hoppade då en ramsva:t katt öfver gräsvallen. Den lille besten strök sitt hufvud emot Nickes fötter, hvilkas spår han sedan villigt följde t II stranden. Nicke knäppte tre gånger på sina strängar. En svart farkost framgled sagta öfver den lugna vattenytan. Necken, som förbyter sig i många gestalter, satt nu, vid bakstammen i båten, en bildskön yngling, kring hvars guldgula hår en krans af friska neckblad så t sig. E.t mildt svärmeri lifvade hans blick, då han på sin silfversträngade harpa slog några ackorder af sådan skönhet, att Nicke kände en sprittning i sitt hjerta o h tårar i sina ögon. Vid framstammen i Neckens farkost satt en tärna, ung och skön, -åvidt Nicke kunde sluta af hennes smärta vext och den behagliga lutning n af hennes hufvud, på hvilket en krans af bvita neckrosor hvilade. Hon stödde sina sammanknäppta händer mot sitt knä och satt stilla som en marmorbild. Hvad rörelse väcktes väl i henn s hjerta af Neckens spel? tivliken smärta — eller hvilken bön? Farkosten landade, der en hängbjörk lutade sig fram öfver och beskuggade vattnets spegel. Necken steg upp pa stranden och frågade Nicke: Hvi vågar du att betvinga mig med din fasta vilja? Nicke svarade intet; men pekade först på sin fiol ocu sedan på katten, som satt pa gröngräset. Necken fästade en lång kedja af hvita perlor kring halsen på katten, ledde honom till båten och lät fen sa ändan af perlkedjan falla i den sköna ungmöns land. Och skön jungfrun hon strök på kattens hufvud och rygg, så att det gnistrade kring hennes mjellhvita händer; men intet sade hon till Necken och ej eller höjde hon sitt hufvud mera än tiltförene. — Jag skall lära dig den olyckliga kärlekens tonart, sade Necken till Nicke, och spelade samma melodi, som Nicke hört från sjön.