tvenne timmar sednare hade fartyget stött på grund, och då hade alla försök till räddning vrarit frukilösa. Kapten Abelin tillskrifver denna räddning endast och allenast kjellins och Sällströmsftapperhet, som ordet lyder, samt deras och ar betsmanskapets ovanliga verksamhet, och vi kunna i sammanhang härmed icke lemna obemärkt, att han ifrån den stund fartyget omslöts af is, icke försummade att om detsamma hälla öppen vak; att han spikade bräder på sidorna och lät söndersäga alla öfverslödiga rundholt m. m., dem han uthängde Såsom friholt emot isen, utan hvilka försigughetsmått fartyget lidit stor skada om det ock icke blifvit sönderskuret af isen och sålunda dymedelst gått förloradt. Alt yttra nägot till bergarnes beröm anse vi örverilödigt, då det på så många ställen ligger öppet uti denna berättelse; dock kunna vi icke afhälla oss ifrån att hemstälia till vederbörligt begrundande, huruvida icke bergningsmännen Mjellin och Sällström wi främsta rummet och deras biträden i det andra förtjena hänföras till dem, som utmärkas med medalj för berömliga gerningar. När det tages i betraktande, att den visserligen icke obetydliga summa, som bergarne af rederiet erhöllo för fartygets bergning, dock, sedan reseoch bergningskostnaderne derifrån afgått, lemnade ganska litet i ersättning för deras mödor och risk, månne det icke då äfven vore skäl att assuradörer och godsägare derföre särskildt vedergällde bergarne, som de hafva att tacka för ej mindre laddningens, än fartygets räddande, Synuerligast när bergarne lagligen varit berättigade, att, jemte ersällning för bergningskostnaderne, minst erhålla 20 procent af det bergades värde? — ——