egde rum af fruktan för att omkomma om bord. I sin förtvislan begaf han sig ut på isstyckena, hoppade ifrån stycke till stycke, och ehuru han flere gånger emellan desse dykade ned med vattnet öfver hufvudet, lyckades det honom slutligen att genom sitt oförvägna tilltag blifva räddad och att komma lyckligen till sin hemort Onsala. Vid samma tid befanns sartyget 4 eng. mil i V. från skäret Kläbak. Lördagen den 5: (e varade ännu den sydvestliga stormen, isstyckena fortforo att resa sig på ända, sammanpackade i lager till flere alnars tjocklek, under och öfver hvarandra, som, tätt slutne intill fartyget lyftade detsamma 112 fot öfver dess vanliga läge. Nu misströstade besättningen om möjligheten att om bord räddas, och den ville lemna fartyget, för att väga försöket att öfver ismassorna begifva sig åt land; dock lyckades det kaptenen förmå densamma stanna qvar. — Följande dagarne dref fartyget uti sin isbädd af och an till Fredagen den 10:de, då det befann sig liggande cirka fyra eng. mil SO. från Nidingen, emellan detta skär och det halländska landet. En minskning af besättningen inträffade äfven nu, då en jungman, vid namn Börjesson, på lika sätt som den förut afvikne matrosen, utan tillstånd begaf sig ifrån fartyget. Men än slera än de hittills uppgifna orsakerna försvårade sartygets och besättningens äfventyrliga tillstånd. Kapten Abelin hade under tiden sjuknat; proviant och bränsle voro så nära medtagne, att inom få dagar hunger och köld oundvikligen skulle hafva tillintetgjort den smula hopp, som för lifvets bibehållande ännu hos besättningen var öfrigt. Sedan ofvanberörde förhållande blifvit det härstädes boende rederiet kunnigt, anmodade detsamma förmännen för tvenne stufvarelag, Adolf Kjellin och Johan Sällström, att företaga bergning af besättning och fartyg. Utan att betinga sig någon ersättning för hvad de kunde uträtta, begåfvo de sig med 12 arbetare, nödiga remedier och proviant för de nödlidande till Onsala, der de Lördagen den 12:te, kl. 4 om morgonen inträffade på Wessings ö, hvarifrån de under, en så stark dimma, att hvarken de näst Onsala belägne skären, eller fyrarne på Nidingen kunde synas, med ledning af kompassen, tvenne af dem å Wessings ö anammade båtar, fortsatte färden åt det häll, der efier uppgift skonaren borde anträffas. Kl. !7, 12 skingrade sig dimman, luften var stormig, vinden N.V. och fartyget sågs liggande cirka 112 sv. sjömil frän Hållsunds båk, då bergarne med sina öfver isen dragna båtar redan lemnat den !; sv. mil till sjös sig utsträckta fasta isen och kommit ut på de drifvande isstyckena, som här och der befunnos sammanfrusne med en svagare is af I a 112 tums tjocklek. Med största möda bröto sig bergarne, under loppet af flera timmar, genom den svaga isen emellan de svåra isstyckena tills de hunno på c:a 600 alnar nära fartyget, då de trälfade så stark is, att de på densamma kunde uppdraga båtarne, och hvarefter de gingo om bord, medförande tvenne säckar, innehållande den ena bröd, den andra färskt kött, hvilka båda kommo väl till pass. Som kapten Abelin icke under något vilkor ville lemna fartyget, oaktadt att dess bergning föga var att tänka på, men i stället uppmanade de ankomne att åtminstone försöka berga detsamma, så beslöto de att återvända, i afsigt att till detta försök från land afhemta sågar och andra verktyg, medelst hvilka de kunde göra en begynnelse att genom isen öppna väg för fartyget till någon hamn: och de återkommo efter mycket arbete och största svårighet samma qväll till Wesssings ö. — Månlagen den 14:de; kl. 4 f. m., fullföljde berzarne sitt uppdrag och färdades nu med sina våtar i samma rigtuing som förut. Under naten hade stormen lagt sig, och vinden kantrat m till sydvest med stark dimma. bå de utkommo emellan isstyckena hörde de väl rop å artyget; men som de icke kunde taga reda å från hvilket håll det (ropet) kom, och de yckte sig bemärka att fartyget flyttat sig, så ödgades de med oförrättadt ärende beglfva ig till sin utgångspunkt. Om aftonen ankomno sjökaptenerne N. Beckman och H. Fleetvood, hvilka icke blott uppmuntrade bergarne ut icke tröttna, utan erbjödo sig att sjelfve leltaga uti fjärghafvanaet. I 4 00n (TA JA -— — 2a—— 2 — — — — —