förening den 19:de April och Wikvärjarnes Samfuvd ef-stgec 1 Maj 1848 af CC. MH. REKHEHGMhLerMina Herrar! C. 3: — 4 1 Om jag befunne mig i en annans vöflskapsar 3 ö Uslorrikes stole kejsare underkasta sig en krets, än en förening al jägareZ skule jag hos de härstädes församlade anhalltom ursäkt för min dristighet att hafva bagärk ordet. Nu deremot anser jag mig icke belyitga göra det, emedan ordet alltid bör vara fåt i et samfund, sädant som värt; fritt Som äen nordanvind, hvilken leker i granarnes och furornas toppar, när vi i skogarnes djup uppsöka björnen i hans ide, eller sända en dödande kula efter den flyende vargen. För öfrigt hör det ju till jagtens lagar, att den, Som besinner sig inom skotthåll och först blir tillreds, aflossar sitt gevär på det förbinlande villebradet. I dag är det jag, som törst blifvit färtig, väl icke att skjuta, men att (ld, och tiden, som ilar förbi oss, är fullt ut sa snabb som en elg, eller en af stöfvarne härdt ansatt hare. Må alltså detta gälla till min ursäkt, i händelse någon sådan skulle behöfvas! Mina Herrar! I hafven alla hört och läst liknelsen om de fem visa och de fem fåvitska jungfrur: huru de förra vd brudgummens ankomst hade sina lampor brinnande för att emottaga och ledsaga honom in i bröllopssalen, då deremot de secnare Icke en gång hade olja i de sina. och följaktligen blefvo uteslutne från all delaktighet i bröllopsglädjen. Jag vill begagna mig af en dylik liknelse, lämpad på de tider och de, förhållanden, i hvilka rz lefva. En gammal öfverjägmästare hade en gång inbjudit en mängd vänner och bekanta till en stor jagtfest. som han hade låtit anställa i det gröna. llögtidligheterna skulle öppnas med en mälskjutning. till deltagande i hvilken åtskillige jägare hade blifvit utsedde. Da nu dagen kom och festen skulle taga sin begynnelse, så begaf det sig, att flere af de jägare. som skulle deltaga i skottleken. hade sina jagtredskap så illa i ordning, att de dels allsicke kunde uppträda bland de täflande, dels skjöto bom och sålunda gingo miste om de utsäs:a belöningarne. Förgrymmad häröfver lät den gamle öfverjägmästaren jagtdrängarne söndersta de försumlige jägarnes gevär och med hän och skymf drifva dem sjelfve bort från festen. — Den gamle öfverjägmästaren, mina Herrar, hete Folkandan. Man har ånyo inbjudit en utomordentlig mängd af sina vänner och bekanta till att bevista de jagtfester. som han iflera länder anställt. Afven här hos oss kan det falla honom in att anställa en sadan. Matte vi då alla hafva vära jagtredskah i sall ordning, på det att den gamle mönsterherren icke med hån och skymf må lata drifva oss bort från allt deltagande i densamma! Låtom oss nu lemna bildspråket och kasta en blick omkring oss på den caronciska jagtmarken! Hvad finna vi der? En rörefse iblanal folken, till hvilken historien sedan de stora korstågens tid icke kan uppvisa nagot sidostycke. Det är också ett korståg, hvarom sräga är — ett korståg mot tyrannist. förtryeket, förtryckarne och deras besoldade skaror. I spetsen för detsamma tagar en ny Petrus Erelllita, och sorske vi efter hans namn, så svarar man oss: Xamnet på vår anförare är... Folkandan? — Låtom oss se tll. hvad han redan har uträttat! Dock nej: vi vete det ju redan alla. Vi hafve ju på de Sistförslutne trenne månaderna upplefvat fiera och vigtigare tilldragelser, än våra förfäder under lopvet af lika många, eller flera Arhundraden. i hafve sett WilhebneTells lanäsmän::i trots af de s. k. stora makternas hotelser, ur sina jellomgisna dalar förjaga en hydra, som. hvarthän den än ställt sin kosa och hvarhelst den än nedslagit sina bopålar. bragt Xkmörker och förderf öfver sin omgifning. Vi hafve sett Neapels blodtörstige tyrann. blek och skälfvande af raseri tvingas att bevilja sitt folk -?) Ofvanstående tal har, med anhållan om plats derför i tidningen, blifvit Bed. meddeladt af Götheborgs Jagareförenmg, som vid dess sammanhomst d 49:de April d. å. begärde och erhöll författarens medgifvande, alt det sålunda måtte komma till en större Allmänhets kännedom. 22 71 171 1722 Minzarngs Nestor, den illistige, löftesbrytandec JöOEL-föp-Sina dynastiska interessen uppJ Åoskranmde 7 LUCri Philip ninlgas lemna rike och krona. för salt i en arbetares drägt söka en fristail ibland Albious söner. Vi hafve sett makt. som var omätligt större och starkare, än hans, nqsnl. folkviljans. Ni hafve sett den i diplohatikens och politikens värt grånade, under doppet af nära trenne decennier hardt nära allsmäktige, Mellerhich landssslyktig irra omkring från borg till borg, från hydda till hydda, öfverallt tillbakastölt. föraktad och afskydd. tillochmed af sina närmaste anhörige. Vi halfve hört Prolsseus öfvermodige monark med tårar i ögonen lofva sina undersätare bot och bättring samt : bevilja dem alll. hvad de af honom fordrat. Vi hafve sett Sachsens, Wirtembergs och en mängd andra tyska staters regenter och småtyranner, darrande på sina throner, underskrifva de härda vilkor, som solkviljan tid efter annan för dem dikterat. Vi hafve sett Bayerus Konung nedlägga sin krona: Sardiniens monark gifva sitt folk en konstitution; Hanourers egensinnige och halsstarrige despot böja sin nacke under nödvändighetens jernok: Modenuas tyrann förjagall af sitt uppbragta folk, och Parmaus innesluten i sin borg, färdig att gilva sig Q — 2 -. på nåd och onåd. Vi hafve sett Danmarks Konung, omgifvande sig med en folklig och frisinnad minister, högtidligt förpligta sig att i allt esterkomma sina undersäters rätmitiga fordringar. horteligen: från St (iolthards af en evig snö krönta spets till den gamle Romarskalden Virgilii af grönskande lagrar omsusade gras. från Julikolonnen på Seinens till S:t Peterskolonnen på Tiberns mångbesjungna stränger. från Rhen till Donau, från )resund till Herkulis stoder svajar frihetens baner öfver folk, som, väckte till fullt medvetande af sin kraft och sina rättigheter, afskuddat sina bojor. rest sig mot sina förtryckare och öfver dem vunnit de mest lysande och afgörande segrar. — Valikanen har nu. likasom fordom, åskor och ljungeldar: men de slungas numera icke mot folken, utan mot regenlerno: de tända icke mera vidskepelsens och okunnighetens, utan bildningens och upplysningens häl, or hvilkas flammor frihetens genius. lik den indiska mythens Pnix, Svingar upp mot den blå, gränsläsa ethern. En ny tidsålder har börjal för den verldsdel. vi bebo. Blott i Östra delen af densamma, der Paostavismens humdraarmiga jätte har sitt säte, herrskar ännu märker. förtryck och harhlri. Thy värr äro rå hans närmaste grannar och änan. vid större politiska väderskitten, känne vi ett och annat al de sår, han Slaait oss, bryta opp, blida och Svida. ... ilvem vet, hvad ännm deritran komma kan? Hvem kan ufgrunda de mörka planer, öfver hvilka Åy SsSlAmIS tvehtäldade slagörn rusvar? Troligtvis Higen, mom de tå, sam så Småningam vartla i dem iuviaåe. Ven Så my eket mera blir det för oss al nöden att vara på var vakt, att han ej ma träsla oss oberedde till sör: var. MIramindt hör han, eller hvilken annan friheteus fiende som helst, kuana ölverraska Sveriges Jägareföreningar. Det synes dock, thy värr. som om hos oSs Svenskar lueten alt haudiera vapen i bety diig man allagit. eller som om vara vapenöluingar mera afsage lek, äv alfrar. Jag skulle dock på hvarie Svensk jäzares gevär vilja se inristad samma inskriptioa, Som den. hvilken står att läsa öfver ina2ngzen till operahuset i höpenhamn: Hi blot lil LJstU — ja, jag skulle vilja änam mera: jag skalle vilia, att hvarje svensk medborgare mellan 21 och 30 år egde et godt gevär. särdiohet att handtera detsamma och kände de allmänvnaste 2ramderna al exereis och manöver, så väl i större massor, som i mindre afdelningar. Kunde Sverige i farans stund påräkna blot 50.000 sådana, nästan i hvarje ögonblick slagfärdive män, Så hade liemlen. han måtte un iillhöra hvilken nation som helst, i vårt land endast att finna en — graf. Jag kan nästan icke fatta, huru vi i tycke för vapen och i skicklighet att bruka desamme kunnat vanslägtas från vara store, krigiske försäder så mycket, som vi verkligen hafva gjort. Hos dem var det endast frälarne, som icke huro vapen; den frie har näctan alltid nah Catta ojn här inaanan dam D TR RN 1111111 LEAR ock vara att seder och brak så förändrats, att den myndige rie mannen icke nn. såsom fordom hans törfoder, har vapnen till sina askiljadlige följeslagare. så höra de dack. näst hibeln. utgöra den skönaste prydnad i hans rum. ue blot til sajsl. — Mina Herrar! låtom oss Trdenshull. hvad i vår förmåga står söka att has folket, hos alla de tandsmån, med hvilka vi homma i beroring, ingjuta den kärlek till manusa och krigiska idrotter, hvilken sordomsima ajorde Skamdivavernes namn aktalll, äradt och traktadt öfver hela vår verldedel. — och ltamsoar allt låtom dessa vara uppmaningar sölJas af cona föredömen, at en verksamhet, 602 visar var ro genom våra gerningur! ... Den vackra arstiden i vår höga Nord är ej läng; men, vilje vi gilva ädla och för säderneslandet enanehga nöjen företräde sramtär vekliga och omansiga, så kunna vi under vår korta sommar llerlalkga gånger komma tillsammans sör an öIla Oss i hiruket af de vapen, som måhända en gang kunna behöfvas till försvar ar vår srihet och sjelfstämdiahet mot yttre eller inre hender. Jag torde en annan gång fa till edert beprötvande framlägga ett törslag, åsystande att bilda en kärna till en blifvande allmän fulkbeväpning — det enda fullt säkra skyddsvärn för var oalhängighet och vår nationalitet. Ån vill jag blott uppmana eder att akta på tidens tecken och träsla sådana stärbheredande anstalter, som underlätta vara framtida bemödanden i den liamna jag nyss nämnde. Erinren eder, mina Herrar, att det är sosterlandskärleken. modet och fördigheten att handtera elugevär. hvilka de at Ryssland hardf ansatta kankasiska folkstammarne halva att tacka för sin frihet! Eriuren eder att det var ett kompani skarpskyttar. som den 3l!:ste Mars INTO, vid sStormningen af den öfrer floden ln:nen förande lUhorenbergerhryggan. afgjorde slagets öde; att det var skarhskyttar, som den 7. de Oktober IS15 i Genf bragte frihetssiendernas talrika artilleri till tystnad; att dit var skarpskyttar, som den 23:dje November 1847 planterade segreus och frihetens hanår på LaZeros uHrAr! Erinren eder vidare, att det var jägarlöreningens skarpskyttar, som, i samverkan med Studemterne, under den evigt minnesvärda frihetskämpen på Berlins gator i förra månaden, bragte segren på folkets sida och gaf i Preussen at händelsernas gang den rigtning, som solkväldef sedan fortfarande följt och ännn fljer, — ålen nog härom! Då de för våra ögon varande fidragelserna lsala. behölver den emsscille icke höja sin svaga stämma, för att erlura om hvad som skett, sker och bör ske. Jag har blott velat sästa eder uppmärksamhet på, att Jilogens jern kan snart till klinga smidas Om, och jagtens vildsköna nöjen uti alfrur bytas. om samlingshornet manar oss till strid för fosterland. för frihet. för den ära, som vi från fädren obefläckad ärft. En kula, stöpt för skogens björn och lo. lill oväns hjerta äfven hittar vägen, och jägarn. van att träffa svalan i dess snabba flygt. nog sigtar säkert. när sig inom skolhåll fienderna våga: Skön är väl jagten mellan berg och dal, i skogens diup, vid våra sjöars stränder; men skönare är dock den rilda jugti. der hvarje kula sprider död och skräek och molllöshet bland fiendernes skaror. Shunl klingar jägarns horn och skönt hans säng, i glada vänners krets. när hligarn gör bland dem sin rund attöka stundens glädje; men likväl klinga de långt mera skönt, när jägarskaran, efter slutad strid, till hounmet återvänder, mötes der af mödrar, systrar, makar, hulda barn, med öppna armar och med hjertan, som af onämnbar och helig kärtek klappa. I frihet ammad och till teihet född, kan jägarn aldrig glömma att värdera den dyra skatt, som ligger deruti, att vara fri, all vara man för sig, alt öfver sig blott reta trenne makter, den ena Gud, den andra Sveriges lag, dea tredje Konungen, när denne håller hrad han i Himlens åsyn svurit har: att rätt och sanning styrka och befurd a. 2727 9. 12. . mtr fa AL US