Ställningen bland Allmogen i en det af Bohus Län ). För att få dessa indrägtiga vriäkningar att följa på husesynerna, har man ofta förrättat dessa på följande sätt: l:0. Man har aldrig tillkallat de åboer. hvilkas hus besigtigades, all vil synen närvara. 2:0. Man har aldrig lemnat dem del af syneinstrumentet. i 3:0. Man har ofta ej heller gittat på annat sätt uppgifva för dem hvaruti ae befanna bristerna bestode. utan blott latit dem veia den sSumma, hvartill de blifvit värderade. och äfven detta på ett knapphändigt sätt, samt slutligen 4:0 har man understundom icke i vederbörlig ordning kommunicerat dem kuratelets domar, att de deröfver kunnat sig besvära. Det enda ofelbara medel till att få ett slut på alla de prejerier och orättvisor. för hvilka ifrågavarande olyckliga del af Bohusläns befolkning under loppet af så många år varit ett beklagansvärdt mål, är, att det förunnas bönderna att, under vissa vilkor, få tillhandla sig egendomsrätten till sina åboende hemman och hemmansdelar. Allt annat blir endast palliativer, som kunna gagna för en tid. men aldrig medföra någon varaktig nytta och säkerhet. Det är ock detta. som ligger till syfte för den af riksdagsmannen Tobias Lind i bondestandet den 23:dje Sistl. December väckta motion, deri han yrkat, att Ständerne nu, likasom år 1810, ville till Kongl. Maj:t ingå med anhållan om en reform af nuvarande förhållanden på stipendiigodset, och såsom sådan föreslagit öfverslyttandet af eganderätten till hemmanet från staten eller Stipendlii-inrättningen på bönderna emot en viss ersättningssumma och andra billiga vilkor. Huru ett sådant köp borde anordnas — hvilket ock är i motionen antydt — för att blifva fördelaktigt för båda parterne, stipendii-inrättningen och åboerne. torde lätt inses af följande förslag: 1:0. Säterierna Sundsby och Åby bibehållas, såsom hittills, åt inrättningen för att utarrenderas till den högstbjudande under terminer af 30 år. Likaså de hemman, till hvilka möjligtvis ingen egar besittningsanspräk. 2:0. Öfriga bondhemman försäljas till de å desamma boende bönder, hvilka ätkommit sin åborätt genom laglig arfsrättiehet. Sitter någon i annans taga, eller är blott på behaglig tid antagen till åbo, må han så länge honom vederbör sitta oqvald på hemmanet. som sedan utbjudes till köps åt rätta arfvinzarne. 3:0. Köpeskillingen bör rätta siz efter hemmanens godhet: men i medeltal uppga till 1090 r:de för helt mantal och provortionaliter för mindre delar. 4:0. Denna köpeskilling bör erläggas sednast inom fem år: men redan från första året bör köparen få fritt disnoncra hemmanet. då köpesumman qvarstär såsom första interkning i gardsdeleit. 5:0. De för närvarande till stipendii-kassan af hemmanen utgaende arliga grandräntor och spanmålsskatter bibehållas ät denna kassa för evärdliga tider: de Sednare att ulga efter markegångspris. Dessa alfgifter uppbäras jemte kronoskatterna och betraktas lixa med dessa. 6:0. De å hemmanen utbrutna skattetorp bibehållas af sina nuvarande åbyggare i deres lifstid; sedan tillfalla de hemmanen. hvilkas afgifter till gymnasium då ökas med den skatt, bemälte torp nu erlägga till samma inrättning. 7:o. Alla bebyggda holmar och stränder antingen inlösas af deras äbyggare mot någon lämplig afgift. eller förblifva uti inrättningens våld, hvilken då af dem upbär hiintills vanlig ränta och tomtlega. På genomdrifvandet af ett sådant förslag, hvars hufvudmomenter här ofvan i korthet blifvit uppgifna, beror nu flere tusende menniskors välfärd. Fördelarne deraf blifva omätliga, ej blott för allmogen, utan äfven för staten och synnerligast för stipendii-inrättningen. Bönderne befriades från kuratel och fogde och dymedelst äfven från dessas patriarkaliska omsorger: odlingsförbud, husesyner, prejerier och utvräkningar. De kunde efter behag sälja, belåna och stycka sina hemman. Den kredit de nu sakna, skulle ej vidare förvägras dem, arh f:ronino mad darav 2 3 2022. till sin jord, sätta dem i ständ att på dess uppodling och skötsel använda sina krafter. Derizenom skulle deras eget välstånd gå i bredd mod jordbrukets uppblomstring och det allmänna följaktli en skörda stör vinst, i stället för att de nu, msugne och utarmade, utan att vera om dem ens förunnas aw till årets slut få bebo det hus, de vid årets början åt sig upptimra. äro ett kraftsar för länet och sohjak ligen äfven för staten. Och stipendiiiuramninzen skalle af det föraslagna köpet draga den största vinst. ben komme ej blott ast för evardeliga tider bibehålla samma ärlisa inteccssen, som den för närvarande åtnjuter. utan den finge dessa fördubblade. Den erhölle ju aenom köpeskilllngen ett rörligt kabital al omkring 149.000 r:dr b:ko. hvaraf 5 00 räna äriigen uppginge till 7090 r:dr s. m., eller sera, än hvad inrättningen under vanliga år i grundräntor, kornskalt och ståälljelösen, m. m. beräknar af hela godset, de utarrenderade sSuterierna undantagne. Dertill komme behållningen af foguens lön med hostälisafkastningen, uppgående till omkring 1009 r:dr, emedan en dylik tjeusteman då så myeket mindre vore behöllig, som skatterna uppbures och redovisades af kronosygdarne, och kuratels-Sekreterarens otroligt minskade göromål mer än lätt kande tillskas med de ireåriga besigmingarne på arrendegolsen. Och slutligen skulle Götheborgs gymiulasium. genom en sädan eröfrad arlig tillökning ar 8000 r:dr b-ko i sina inkomster, utan statens särdeles betungande, latt kunna utbildas till ett universitet, hvaraf bristen i vestra Sverige länge varit kännbar. ; Det är till detta förslag, som vi uppmana hvarje fosterlandsvän och isynnerhet Rikets nu församlade Ständer att lyssua! Fästes genom dem Regeringens uppmärksamhet på detsamma, såsom det enda radikala medel till förekommande af ett ondt, hvilket hitintills hopat elände öfver mångfaldiga familjer och blygsel öfver hela vårt samhälle. så är intet svifvel, att det ju, förr eller sednare, varder genomfördt. En vägran af bifall till detsanuna är så mycket mindre att frukta, som det enda skälet för en sådan vore stipendii-inrättningens stiltarinnas, fru Hvittfeldts, uttryckta förbud emot godsets försäljning; men hvilket skäl kan vederläggas dermed, att en sådan försäljnings i sjelfva verket icke existerade, när godsets hittills varande askastning. då fördubblad, ständigt ålnjötes af nämnda inrättning, och då det dessutom icke gifves någon emla punkt af tesSlamenm gifverskans vilja, den der icke blifvit kränkt och öfverträdd. Skraplerna komme i så fall väl sent och voro illa placerade. Den af fru Hvitfelkit i testamentet uttalade förbannelse öfver den, som bryter emot de i bem. dokument stadgade föreskrifter, behöfver man nu mera icke eller frukta, emedan densamma redan galt i fallbordan genom den hufsudlöshet. som stämplat atla de atvärder, man viltagit för och med ifragavarande stiftelse, och i det allmänna hat, som den Sednare och dess förvaltning adragit siz öfver hela Bohuslän. Deremot har man så mycket större skäl att hoppas Regeringens bifall till framställda propositionen om gymnasiibondernas insättande i eganderätten till dessa hemman, som en al curalelets narande mediemmar. lagmannen i BOhuslän, ilr P. IIoIm:IIIS, med hvilken ock hans kollega, Hr briskop A. Bruhn, förenanse sig, en eång för alla förklarat, att han med glädje skulle motse den dag. då en ansökan af ifrågavarande beskaslenhiet vunne gehör hos Rikets församlade Ständer. Ja, denna dag skulle med glidje helsas af hela Bohusläns befolkning, mahända med undantag ar gymnasiifogden. —— — —— — 6. ) N EI Å22 48 () Å2 TG. Vi meddele här nedan slutet af den i går till en del införda petitionen; Oaktadt staten säledes icke kan eller bör förbjuda eller på annat lika verksanu sätt förhiudra införseln af utländska varor. äger dock stawen obestridligen ratt att bereda sig inkomst äfven af handeln, ehuru varorne derigenom betydligen fördyras och åtkomsten dertill således för mängden försvåras eller till och med omintetgöres. Det är väl allmänt medgifvet, att delta sätt att förse statens behof icke är hland s3 A42 således ökas vida utöfver hvad eljest skulle fordras; men svärigheterne att häri ästadkomma en genomgripande förändring lära vara betydliga. Ehuru det således för närvarande är lika nödvändigt som med gällande lagar öfvercusstämmande, att bevillning af statsborgare utgöres genom erläggande af tull, måste det dock ofelbart medgitvas, att tullen, från denna synpunkt betraktad, icke får ställas så, art den innefattar annat än en beskattning, och denna beskattning måste, såsom all annanvara rättvis, det vill säga drabba hvar och en i den mohn han förmår att bära den, och i det förhållande, han är i tillfälle begagna och förbruka de införde varorne. Så vidt tullbeskattningen användes för andra ändamål än att bereda staten inkomster, är den stridande emot en hvars naturllza rättigheter, och öfverensstämmer ej eller med Sveriges grundlagar, som uttryckligen förklara, att samma beskattning, såsom en del af bevillningen. bör beslämmas endast med afseende ä statens behor af inkomst. Höga tullsatser, som aldeles utasluta möjligheten af inkomst för staten, hafva saledes icke nägot stöd i grundlagarne. Det oriktiga i det hittills gällande tullsystemet visar sig ock lika klart, om följderna deral sagas i betraktande. Den inhemske producenten, som ensam har rätt att tillfredsställa behofvet af en viss vara, bestämmer derföre ett omåttligt pris, enär han, särdeles om varan moisvarar ett allmänt behof, icke behöfver frukta en inskränkning i de förbrukandes antal. Ilan pålägger säledes konsumenterne skatt efter behag, och han nödgar dem att hålla varan till godo, utan afseende på dess beskaffenhet, hvarigenom förbuden ock blifva ett medel icke för industriens förkofran utan tvertom för dess hämmanle. enär endast konkurrensen kan tvinga sabrikanten så väl till sparsamhet vid fabrikationen, genom användande och uppsinnande af nya machiner, som ock till förbättring af varan och inskränkning af hans egen lefnadskostnad. Det kan icke elnvämlas, att förhållandet endast undantagsvis är sådant, emedan den grund, hvarifrån det uppkommit är så orättvis, att den icke kunnat vinna härd, på annat sätt, än att lika fördelar tillskynda:s samtlige elter åtminstone de fleste producenterne, hvilka således alla gjorts delaktige i orätvisan, på det att den skulle kunna fortfara. Rättvisan kan likväl icke på detta sätt återställas, icke ens emellan producenterne, emedan fördelarne måste utfalla särdeles ojemni. såvida icke all utrikes handel skall upphöra; och de sleste af producenterne få således I det närmaste dela öde med dem, som icke producera. Ilvarje fördel, som på dylikt sätt tillskyndas den ena klassen, betalas således med uppoffringar af alla de andra, och det torde vara högst sällsynt eller rättare omöjligt, at en näringsgren, som på dylikt konstladt sätt tillvägabringas eller underhålles, är för landet verkligen fördelaktig, helst derigenom ofelbart kapitaler och öfrige medel för näringarnes utveckling undandragas de grenar deraf, der deras användande i öfverensstämmelse med naturliga förhållanden skulle vara vida mera vinstgifvande, om icke för den enskilde, åtminstone för det allmänna. De yrken, som sålunda uppkomma, medföra ock den olägenhet, att de. som dervid Sysselsättas. känna sig beroende al en orättvisa. hvaraf de äro fullt medvetne och hvars upphörande de jemnt frukta; och häraf födes hos dem en oro, som är högst välllig. och i den mån antalet af desse arbetare är stort, växer, med fara svårigheten act tillfredsställa dem. De kunna icke för sig utreda, att deras väl icke ingår i frågan, enär de i allt fall icke erhålla mera, än deras oundgängligaste behof fordra, och vinsten tillfalle: sabrikamerne sjelfve. I ala fall måste allti! ihägkommas. att intet system saknar Kolägenheter och att all rörelse är blo tställd for mix. gynnande konjunkturer. Följderne af dessa afhjelpas lättastäoch fullstandgast genom frihet i alla näringar. Farhågan att en ändr i hittills gallande system skulle under nu i rande förhållanden vara särdeles vådlig sadnar ock all grund, enär de afstadnade arhaten i andra länder inom kort fördyra alla varor, särdeles der, hvarest förlagsarbete är mindre allmänt, hvarföre det ock må tagas för 31