Er ——— — KORRESPONDENS. I (Ur ett bref från en norrsk frivillig, dateradt Hallorsleben den lA de Juni). — — Vårt uppehåll i Sönderborg var icke långvarigt. Det slyvende corps. såsom venstra siygelkåren kallas, hvilken nyss var högt uppe på Fyen. och sedan hållit en sträc, ka af Sundewitt besatt och tagit den störst och väsendtligaste del i de sednaste trälfningarne, har allt dragit ut på nya äfventyr. Pingstdagsmorgon seglade vi uppåt lilla Belt. Det vackra Fanö flög oss förbi. och vi helsade åter nejden kring Middelfart, hvarest vi för 3 veckor sedan lägo lägrade. och landade vid Snoghoj, der vi då hade den harmen att se det hvimla af Tyskar. Under sången Den tappre landssoklat stego vi i land med det fasta beslutet att icke, utan så dyrköpt som möjligt, åter öfverlemna fienden jutska halfön. Marschen gick raskt, snart reste sig ruinerne af Kkoldinghnus för våra blickar, festligt 5smyckade inbyggare af staden stodo vid ingängen och helsade oss vänligt. Vi voro alltså nu vid Kungsån, vid gränsen af Slesvig, föremålet för denna kamp, hvilket är värdt en allvarsam dust, och som hvarken Danmark eller Norrige får uppgifva, sålänge de kunna föra ett svärd. Om aftonen. innan vi lemnade staden, bragte oss invånarne en hälsning, som skall styrka oss till den förestående kampen. Omkring kl. 10 samlade de sig utanför general Schleppeyrells qvarter och uppstämde Danmark deiligst Vang 02 Vaenge, hvarpå man ropade ett tre gånger tre upprepadt Lefve för den tappre general Scålermegrell. Generalen, som stod vid fönstret, tackade för det visade deltagandet, men anmärkte, att han blott gjort sin pligt, och utbragte för kungen och det älskade säderneslandet ett lefve, sem mottogs med jublande hurrarop. Derefter afsjöngs ännu en fosterländsk sång och ett lefve utbragtes för general Schleppegrells tappre krigare, hvarpå generalen svarade med ett hurra för Koldings inbyggare. Det väckte allmän glädje i hären att se dess chefs förtjenster sålunda erkända från folkets sida: ty den hyser fullt förtroende till hans mod och duglighet och håller innerligt af honom, emedan han i lägret visar lika mycket deltagande för soldaten som stränghet i att efterse det denne uppfyller sina pligter. På vägen från Kolding till Hadersleben träffade vi, liksom i Sundewitt. öfverallt bevis på danskt sinne och förekommande välvilja hos befolkningen, såväl i byarne som fran de enstaka gårdarne kommo familjerna ut, räckte soldaterna en läskedryck och gåfvo dem sina bästa välsignelser. I en by vajade en dannebrogsfana med inskriften: Med Gud. för kung och fosterland! Att vi äfven här träffade det nordiska tungemålet. och det icke blott i ljudet, utan också i meningen. det vet du. Mätte bara Europas diplomater, som sitta och stafva i gamla pergamenter och spetsfuntdiga advokaters inlagor, komma hit sjelfve och se det härliga landet, det vänliga folket och höra det varma danska språket, så skulle de icke längre tvifla, så vida ej de tvilla på allt. De danske slesvigarnes tänkesätt ses för öfrigt deraf, att en af de bataljoner; som gå raskast i elden, består af idel slesvigare, som af full öfvertygelse kämpa för att befria sitt land från det tyska slafveriet. Det var rigtigt vackert att se huru dessa karlar blefvo här emottagne. Fäder, mödrar. systrar och fästmör hade gätt ut för att återsinna dem i de förbitågande lederne. Mänga voro lyckliga genom ett par minuters sammanvaro, orh man såg soldater gå med sin käresta vid ena handen och det trogna geväret i den andra: men många blefvo äfven svikne, ty Slesvigs valplatsar gömma icke så få af dess tappra söner. Säg mig för all del, om Sveriges och Norriges verksamma deltagande i den slesvigska kampen nu icke är afgjordt? Det är ju dock icke möjligt, att svenskarne kunna stå i Assens och höra kanondundret ljuda öfver Beltet utan att Götha Lejon äfven må springa öfver den strömmen och slå klorna i tyskarne. Midsommars-dagen nalkas snart. . Mätte den nu firas med ett nytt nordiskt Bråvallaslag på Slesvigs slätter! Lef väl! II. (Ur ett bref från Juni.) Det råder oro. split och tvedr ägt i tyskarnes läger. När förbunetstrupperne få Smörj. skratta preussarne. gnugga sig i händerna och hviska till alla. som de möta: har ni hört att förbundstrupperne fått påpackning, de stymparne! Blifva preussarne borstade, glädja sig förbandstrupperne och triumsera öfver, alt polissoldaterne un äfven fått stryk. Å begge sidor äro de enige i att göra narr af Belials barn — så kallas Slesvig-holsteinarne. Här äro i landet 15.000 preussare och 16,000 man förbundstrupper, inklusive slesvig-holsteinarne. Fienden hade den 5 Juni 450 särade och deribland 25 officerare. kn preussisk parlamenmentär, som jag i går talte med, jemnförde danskarnes anfall (Ryes brigad) med en blodröd sky, som ödelägger allt hvad som kommer i dess väg — — III. (Ur ett bref från en frivillig, dateradt Als den 19 Juni. ) — — — — — — Det visar sig nu allt mer och mer, att fiendens afsigt den 5 Juni varit att under ett anfall på vår hela linie kringgå den ena slygeln och bemäktiga sig hela brohufvudet. Detta lyckades dock så litet, att fienden icke blott blef drifven längt tillbaka. utan äfven led betydlig förlust. En hög preussisk otlicer, för så vidt bekant är. en brigad-general, har stupat. Äran al detta skott tillskrifves en af herregårdsjägarne, Konstantin Brun, en son till kammarherre Brun på Krogerup. Medan han avancerade öfver ett fält såg han på något afstånd den siendtliga gener ralstaben komma ridande: utan att känna personerne, sigtade han på en ryttare, som red en hvit häst och vid hans skoit ögonblic kligen störtade till marken samt förmodas vara bemälte officer. I samma ögonblick blef Brum sjelf, då han vände sig at sidan för att ladda anyo, träffad af en kula i bakersta delen af halsen, men icke farligt. — Fotgardets raska framträngande den 5 prisas mycket. Det säges, att sienden, som icke kände björnskinnsmössorna, trodde det vara svenskar. Det är för öfrigt rätt karakteristiskt. att tyska tidningarne begynna omtala de svenske och norrske frivilliges tapperhet: ty desse kämpa ju icke i slutna afdelningar för sig sjellve och kunna omöjlige n vara kända al fienden: men naturligtvis sker det blott för att nedsätta de danske, eller såsom ett slags konstgrepp för att vinna de andre nordboernas välvilja. Skulle det komma derhän. att svenskar och norrmän strida sida om sida med våra. blefve säkerligen denna taktik allmänt antagen af de tyska tidningsskrifvarne. IV. (Ur en skrifvelsek) från en dam i MeklenburgSchwerin). — —— — — —— — — Jag kan aldrig harmonier ra med mina tyska bekantskaper, när vi tala om det olyckliga kriget. men ända få de mellgifva. att Tyskland icke kämpar för en rällmälig sak. Vyligen hade vi besök af en sachsisk major. Talet kom naturligtvis äfven på kriget med Danmark och han sade: Vi soldater få lyda komando, men hade jag min fria vilja. skulle jag aldrig kämpa för en så orättvis Sak. Man ser ju huru konstigt upproret blifvit framkalladt, och vi vete ju äfven nu, att blott halfva Slesvig är tyskt. I Polen kufvar man rebellerne, men här häller man med dem. Jag ville gerna hafva omfamnat denna man för hans sanna ord: mitt bifall kunde jag icke tillbakahålla, och då han hörde, att han yttrat sig så öppel i en danskas närvaro, blef han misslynt, men slöt sitt samtal sålunda: Sanningen mäste man dock alltid hålla i ära. — Slutligen skall jag förtälja er, huruUVähnel af den 13 ledes det gick till. då den mecklenburgska militären lemnade landet, för att draga i krig. Sedan hertigen hållit ett lifvande tal. red han i spetsen för sina soldater ut af Schwerin. Men plösligt gör hela truppen halt och vill ) I samma skrifvelse heter, det att storhertigen af eeklenburg-Strelitz. som ännu icke sändt några —— — ? — —— icke Ö avancera mera. . Hertigen lät spörja. hvad detta skulle betyda, och erhöll till svar att man icke ville gå vidare, innan det tilläts att musik-kären fick följa med. Efter läng underhandling blef ändtligen tillåtelsen gifven, och hären drog åter åstad. Sålunda äro de mecklenburgska trupperne disciplinerade, som skulle strida för das grosse deutsche Vaterland. GOTIIERORG. Enligt ett af oss redan för längre tid sedan gifvet löfte. hvilket vi, i anseende till bristande utrymme i tidningen, ej förrän nu kunnat infria. meddele vi här nedan den af 147 personer undertecknade petition, som å derag vägnar blikvit till K. M:t öfverlemnad. Den lyder. som följer: Stormiägtigste, allernådigste Konung! Om det måste medglifvas. att handeln är den kraft. som bestämmer all egendoms röreise och fördelning, och att allt, som derpå inverkar, icke allenast öfvar ett betydligt inflytande på hela statskroppen och den allmänna hashållningen, utan jemväl blir af vigt för hvarje individ. så måste deraf följa, att handeln bör af en välvillig och omtänksam Slyrelse anses såsom ett synnerligt föremål för dess uppmärksamhet och omsorg. Om det å andra sidan ej eller bör bestridas, att handeln i sednare tider här i riket rönt en större omvårdnad än förut, torde dock sanningen icke trädas för nära, då man antager, att. under århundraden, handelns interessen här blifvit tillbakasatte för andra. dem i vigt och värde vida underordnade. Idkarne af handeln, hvilka i främsta rummet fått vidkännas desse olägenheter. hafva väl någon gång sökt göra sin och det allmännas rätt gällande, men alltid förgäfves. De hafva blifvit hänvisade till boppet på framtiden. Hvad de hoppats har dock varit och är endast en större insigt hos de magtegande om handelns rätta natur och beskastenhet och en klarare uppfattning af handelns verkan på det allmänna och enskildta välståndet. Småningom har ock frågan om en friare handel ådragit sig mera och vVidsträcktare uppmärksamhet och den sekelsgamla orättvisan, som vederfarits handeln. har, ju längre, ju mera, blifvit insedd och erkänd. Förhoppningarne hafva ock stegrats i den mån de sundare åsigterne om handeln i andra länder blifvit mera klart uppfattade och tillvunnit sig allmännare bifall både af folken och de styrande. Inom detta samhälle, der handeln utgör den förnämsta näringskällan. har ock flertalet af medborgarne redan länge insett nödvändigheten af en ändamålsenlig förbättring i den gällande handelslagstiftningen oci med uppmärksamhet följt hvad i sådan rigtning inom riket förekommit. Eders Kongl Maj:ts Nådiga proposition till Rikets nu församlade Ständer. rörande den blifvande tulltaxan, var, i följd häraf, särdeles egna! att tilldraga sig uppmärksamhet, och den väckte hos oss, undertecknade. den känsla, som en länge bunden erfar vid löftet om friheten. Väl insågo vi. att långt mera fordrades och fordras, för att gifva handeln den lyftning, som tillika utgör ett vilkor för framgången af alla öfriga näringar, hvilka äro af större omfattning: men vi funno oss böra vara tacksamme för hvad som skett, under vissheten, att någon förbättring vore vunnen oeh hoppet att mera i en framtid skulle följa. Under dessa omständigheter hafva de rykten, som nylizen spridt sig derom, att Eders Kongl. Maj:t skulle visat sig benägen till förändring i Eders Kongl. Maj:ts berörde Nådiga förslag, inom detta samhälle väckt lika mycket bekymmer, som oro. Den dermed förenade osäkerheten för rörelsen under den närmaste framtiden hotar ock med förluster, och alla de förhoppningar, som lifvades genom Eders Kongl. Maj:s förut tillkännagifna afsigt att borttaga förbuden och stadga lämplige tullsatser, äro förbytte i misströstan och nära nog allmän missbelåtenhet. Visserligen är det oss bekant, att tullsatsernes bestämmande icke ankommer på Eders Kongl. Maj:t: men om, såsom ryktet förmäler. förbudens försvinnande kommer att bero af tullsatsernes beskaffenhet, så innebär detta. att tullsatserne måste sättas