KORRESPONDENS. Enligt mitt förut gifna löfte får jag nu meddela följande af Hr kapten A. Lindeberg till Rikets Ständers justitlie-ombudsman ingifna skrifvelse, så lydande: Till Rikets Ständers hr Just.-ombudsman! Den instruktion, Rikets Ständer utfärdade för sin ombudsman vid detta vigtiga embetes tillsättande, omfattar väl i allmänhet endast de gällande lagarnes handhafvande eller de ogagneligas, ur bruk komnas, afskaffande och det mera formella af lagstiftning af grundlagars och allmänna lagars efterlefnad. Men hela andan i nämnde instruktion, den skyldighet hon ålägger ombudsmannen att beifra sådana af embetsoch tjenstemän begångna fel, som kunna bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter; att anmärka när någon felat utan vräng afsigt endast af ovarsamhet; att isynnerhet vara uppmärksam på sådana åtgärder, hvarigenom någon mistat eller kunnat mista hf m. m.; att inhemta fullständig kunskap om anledningar till åklagade personers häktande; det allmänna äliggande, som tillkommer justitie-ombudsmannen, att höra klagande och förhjelpa dem till sin rätt, samt framför allt den ide, som ligger till grund för sjelfva just.-ombudsmansembetets stiftelse: allt detta gifver vid handen, det lagstiftarna afsett, att i denna embetsman ega icke blott en handhafvare af lagarnas bokstaf, utan, om jag så får uttrycka mig, en väckare af statsmyndigheternas samvete, en personifikation af den allmänna meningen, icke denna dagopinionernas stofthop, som den ena vindflägten sammanför och den nästa förskingrar, utan detta uttryck af det högre förståndet, den permanenta rättvisan, denna mening, som genomgår tiderna, som i alla århundraden funnits, som ligger i djupet af menniskotankan och menniskohjertat, som der länge kan förqväfvas och tillbakahållas, aldrig utrotas, och som, ju allmänneligare den uttalas, ju mera den förmår göra sig gällande och öfvergå till handling, ju mer den blir allmänt förstånd och allmän rättvisa, desto mer gifver seklet behörighet att kallas ett upplysningens tidehvarf och som ändtligen, i fall den en gång lyckas bemäktiga sig väldet, skall realisera den sköna drömmen om ett fullkomligt samhällstillstånd, så fullkomligt, som det på jorden kan blifva. . Å Jag har anfört detta, icke för att meddela hr just.-ombudsmannen hågon undervisning om sitt embetes höga vigt och betydenhet, hvarför han utan tvifvel gjort sig reda innan han emottog det, utan för att visa, det jag sökt göra mig reda derför, att jag sökt betrygga mig mot anmärkningen, att den framställning, jag går att göra, är främmande för den auktoritet, till hvilken jag dermed ärnar vända mig. Jag har velat hugna mig sjelf och mine landsmän med den tröstande tanken, att om möjligen embetsmyndigheterna försummade sin pligt, eller om det ej låg inom gränsorna för denna pligt att hindra de lidanden och olyckor, hvaraf medborgare kunde hemsökas; om till och med den allmänna meningen vore missledd eller dess organer af ett eller annat skäl förstummade, om den lidande, förgäten af rättvisans alla synliga skipare, endast åt Honom, som hör och ser allt, vågade förtro sin tysta klagan, så skulle det likväl, tack vare våra grundlagstiftares vackra afsigt, ännu finnas, icke blott en enskild menniskovän, utan verkligen en offentlig embetsman, för hvilken han kunde yppa sit betryck, och som hade makt att skaffa honom upprättelse, eller åtminstone att förekomma, det icke andra måtte träffas af enahanda missöde. Om dessa lidande ej kunna eller våga sjelfwF — —————— utöfvar, då jag anhåller, att få fästa hr just.ombudsmannens uppmärksamhet på de beklagansvärda tilldragelserna här i hufvudstaden den 18 och 19 Mars detta år, deras anledningar och följder. Kanske torde jag ej behöfva försäkra, att jag icke uppträder säsom försva-— rare af våldet och lagfösheten, men jag bör, för att afböja allt missförstånd, på förhand förklara: det jag icke alls uppträder i afsigt alt anklaga någon för begångna tjenstefel, för afsigtlig förgätenhet af pligt och samvete. Det gifves imellertid från denna afsigtliga pligtöfverträdelse till den af moralens högre bud föreskrikna pligtutöfningen, från lagbrottet och öfverväldet till det af den lugna kraftkänslan, af det upphöjda medborgaresinnet, af varsamheten, klokheten och ögonblickets besinning förestafvade handlingssättet, ett vidsträckt fält, på hvilket ty värr många öfverilningar, många misstag kunna begås, och lidanden och olyckor inträffa, som ej kunna till fullo utplånas eller godtgöras, men som det aldrig är för sent att ängra, att erkänna, att upplysa och att således för framtiden söka afböja. Det är en liten del af detta vidsträckta fält jag anhåller att få belysa, derifrån skiljande alla politiska sidoblickar, men icke undvikande nägon af dess väsendtligaste punkter, skulle än dess vidrörande råka att såra nagon ömtålighet. Härvid torde det vara nödigt erinra om skriftens ord, som ej är nägot annat än den allmänna moralens, att den, som mycket gifvet är, af honom skall ock mycket fordradt varda; alt ju större höjd någon innehar inom samhället, inom vetandets eller styrkans område, desto mer åligger honom besinningens, uppmärksamhetens och mildhetens pligt; att den ringes, den obildades eller vilsefördes felsteg ej berättigar honom till ett likadant eller möjligen större, att kraftens hänförelse är tadelvärdare än svaghetens, att allt försvar mäste vara lämpadt efter anfallet; att det, längre sträckt, än detta erfordrar, sjelft blir ett anfall och att ändtligen sjelfva brottslingen, som förgäter lagens bud, likväl aldrig förverkat rättigheten att behandlas efter lag af dem, som äro i tillfälle att vårda lagen och upprätthälla dess helgd. Hvad jag här nedan kommer att anföra, torde visa till hvad grad dessa grundsatser blifvit å auktoriteternas sida efterkomna eller förbisedda. Det är sagdt, att rykten spridt sig om folkskockningar tillämnade den 13 Mars, och att anslag funnits på gathörnen, uppmanande till dylika. Ilvad afseende dessa förtjenade lemnar jag derhän. Det torde ej vara obekant för någon, som det minsta gjort sig reda för folkens allmänna karakterer, för svenska folket särskildt och för tidens händelser, att vär nation är föga böjd att öppet tala om hvad den tänker och ärnar göra, att en afsigt, som på förhand ger sig tillkänna, hvarken ligger djupt eller vidt grenad, att en demonstration med orden merändels stannar vid ord, att några få individers, vare det än ett litet partis tilltag mot den lagliga ordningen, alltid är vanmäktigt mot det oändligt öfverlägsna antalet af dennes vänner och försvarare, och fullkomligt väl kan afböjas af hennes vanlige väktare, hvaremot ingen makt kan motstå hela folkets vilja, om hon en gång uppträder till omedelbar handling. En eftertänksam styrelse, som tillräckligt gjort sig förtrolig med sådana manifestationer, behandlar dem icke med fullkomlig likgiltighet, men aktar sig ännu mer för att visa det hon dervid fäst någon vigt, emedan hon väl vet, att de möjligen just derigenom kunna få en betydenhet, som de eljest icke skulle ägt. Hon gör det framför allt af nödig omsorg för egen värdighet, ning, hvilken, såsom man väl vet, har till följd krafternas förslappning och otillräcklighet just när de behöfvas. Det smärtar mig att nödgas säga det jag fruktar, alt auktoriteterna vid det ifrågavarande tillfället icke iakttagit den lugna försigtighet, som man skulle önskat. Redan middagstiden aen 18 dennes utsändes ridande patruller kring alla hufvudstadens gator och något sednare sammandrogos fotgardena på åtskilliga punkter, utskickade från kasernerna i detachementer af S och 16 man, manskapet dertill försedt med knallhatts-kartuscher, fästade vid bandolers-remmarna och genom sin svarta färg afstickande mot det hvita remtyget. Denna åtgärd maste, såsom allt ovanligt, fästa innevånarenas uppmärksamhet och skulle alldeles isolebad, varit nog att samla folk: men hon mäste det ännu mer, när hon ställdes i sammanhang med ryktena och gatu-anslagen. Auktoriteterna hade säledes, om jag så får säga, tagit initiativet, och uppställt en försvarsstyrka, liksom utmanande till ett anfall. När man ser huru länge detta icke desto mindre uteblef, huru svagt, planlöst, osammanhängande det var, så är det ej, svärt att med temmelig visshet kunna säga, alt dessa truppsamlingar voro solkskockningarnas omedelbart verkande orsak, att om denna orsak icke funnits, skulle verkan uteblifvit. och alltsammans upplöst sig i de tomma ryktena och de tomma proklamationerne. Man har säledes här anledningen gifven, det återstår alt se utvecklingen. Skaror af nysikna, hvilka aldrig fattas i en stor stad, började att samlas mot skymningen. Dessa skaror bestodo naturligtvis icke ensamt af stilla. fredliga personer; bland dem måste finnas en och annan obetänksam. en och annan lättsinnig, exalterad, rent af illvillig. När man erinrar sig dejäsningsämnen. som i tider af politisk brytning alltid dväljas i sinnena och nu, i ett skifte, då hela den europeiska samhällskroppen skakas i sina grundvalar, finnes i rikare mått än någonsin, så skulle det varit nära nog ett underverk om icke dessa jäsningsämnen alstrat något utbrott. Underverket inträffade ej och säledes skedde hvad hvar och en kunde förutse, man framletade gamla eller nya föremål för verkligt eller förment missnöje och företog sig att gifva detta tillkänna genom det vanliga sättet: fönsterrutornas inslagning. Härmed sysselsatte sig hopen en längre tid och på många ställen af staden, utan att det af polisen hindrades eller måhända kunde hindras, och utan att den väpnade styrkan tillkallades att ersätta polismaktens otillräcklighet, ehuru denna vapenstyrka fanns samlad på föga mer än 100 alnars afständ från stället, der öfvervåldet hufvudsakligen begicks. Det brottsliga och tadelvärda i våldsverkarrenas förfarande kan ej urskuldas eller bemantlas; det kan endast läggas i vågskålen mot förfarandet att först genom en millitärstyrkas utsändande sammanpacka hopen och sedan icke använda denna att afstyra de oordningar, man till en del föranledt. Härigenom förlorar det visserligen något af sin tyngd, utan att derföre upphöra att vara moraliskt och juridiskt straffbart. Man torde dock aldrig böra förgäta, att denna straffbara handling inskränkte sig till några hundrade rutors sönderslående, och att den häraf tillfogade skadan dock med en jemförelsevis ringa penningesumma kan godtgöras. Ått sådana oordningar i främmande hufvudstäder ofta nog tima och der ådraga sig föga uppmärksamhet samt alldeles ingen i utlandet, torde äfven böra ihågkommas. Detta var oroligheternas första afdelning, hvilken kunde sägas vara stiftad måhända kl.