Noötgra betraktelser öfver den nwuvarande ställningen i EcrOHAM!). Vid betraktande af de lagar, som emanerat från Wiener-kongressen, öfrerräldigas den europeiske statsborgaren af en vemodig känsla, och om han blickar åt öster eller vester, så öka bilder af de största kontraster hans yrämelse. Der, i Asien (och i Afrika) ser han sedan årtusenden throna den krassa historiska rätten och den obelingade absolutismen, men genom begye folken förnedrade sill boskapshjordar, och herrskarne till drifrure. I vestern deremol, i den ungdomliga nya rerlden upprilllur den naturliga, den förnuftiga rätten ål sig silt utralda rike. Redan har det i Nordamerika slagit djupa rötter, redan öfrerullt derstädes alstrat de härligaste sruleter. Af ell så skyndsamt, så rulslylielsevikt, så underbart framskridande som Nordamerikas, har hela historien icke något annat e.rempel alt uppvisa. ffren bortom dess gränser, i Mexiko och de ridsträckta Sydamerikanske länderna, rundas väl under strider, dock sådana, som bringa seger och förädling, frihetens dag. Det är icke just den republikanska slalsformen, som ulgör denna days sol, nej! blott den republikanska andan, som mycket ral är förenlig med monarkisk statsform, ja, som i en välordnad monarki herrskar vidare säkrare, än i en af stormar skakad demokrati; — den republikanska andan, d.v.s. rältvisa lugars välde ursprungna ur den eviga, naturliga rätten och den klara allmänna viljan, förvisning af godtycket och upphörande af statsborgarnes indelning i födda herrar och födda slufrur. hUrofid, stillills ännu kampplatsen för beyge syslemen, ser i den nyaste tiden Asien skrida bfrer till sin olyckliga jord, den ädlare cirilisulionen deremot fly ur gamla rerlden till den nya. Europa med sina sedan århundraden samlade intellektuella skedller, med sin åtrå efter framskridande, med sina ädla för kunskapen tillgängliga sulle, skall plötsligt stå stilla, ja holröfliyt sjunka tillbaka i den krassa historiska rättens sjellrur, det skall försaka frihetssolen, hrars strålar det begärligt absorberat, och den i hvarje ädelt menniskobröst olllildilliga naturliga rallsidoeh, hvars fordringar det tydligen erkänt. Detta uttalas risserligen icke, och staternes ledare åro långt ifrån all vilja något sådant (? J. Men om det parti, som nu belägrar furstarnes öra, och till hvars tjenst den dumma eller fega massan lånar siy som ett beredrilligt redskap, erhåller en fullständig seger, så kan intet mål sällas för tillbakaskridandet, och ssien är den spegel, hrurj vikunna skåda vårt blifrande öde. Solan gifres det — liksom under öst-romerska rikets sekellånga aslynande — för ädla och stolta sinnen ingen lefnadsylädje, ingen vedergällning för lifrels mödor mera. (äörullris skall förfall föra oss till Chinesernas lott, och RByssarne skola, liksom der Mogolerne eller Mantschuerne, blifra våra hesegrare. Friheten skall derföre risserligen icke försvinna ur rerlden: men Europa skall då blott i det aftigsna sjorran, bortom Atlantiska hafret se lysa den heliga eld, som det hittills förvarade — Så skref Holleck 1826. Hvad som genomtänktes för länga tider tillbaka och nedskrefs för öfver 20 år sedan, har under loppet af denna långa tid förtydligats i de makthafvandes sträfvanden att regera massorna genom enskiltes godtycke. Ilade det kunnat ske med en viss grad af vishet, så skulle måhända att sådant 55. fa? Mn Fe ? A — varit omåttligt tryckande för folken. oct Systemet skulle ännu många år kunnat fortfara. Men man gjorde i början steg, emedan man icke kunde undvika att Zöra dem, och hamdlade sednare rakt deremot. Man kunde icke undgå att bevilja en slags folkuppfostran, genom spridandet af de vanliga elementarkunSkaperne: man gaf derigenom folken elementer att samla tankar och kombinera dem, och tillochmed att handla efter det genomtänkta, och likväl bemödade man sig att hålla dem tillbaka från all medverkan i statsförvaltningen, och så mycket som möjligt förhindra att alla tilldragelser i andra länder kommo till deras kunskap och åskådliggjordes för dem. Med så heterogena åtgärder förefans föga utsigt för bibchallandet af den konstiga byggnaden, och hvarje förnuftig menniska såg dess Störtande langsamt närma sig. hoppandes att katastrofen måtte uteblifva under hans lifstid. Imellertid invaggade sig herrskarne i drömmar al säkerhet, och bemärkte icke den eld. som glimmade under askan. I Frankrike sökte man att hälla folket i sjettrar genom centralisation, afslutning och hvarje slags förblindelse, i Tyskland ökade sig aristokratlen är från år och anslöt sig allt mera till åbsolutismen. En hel, stor magnatrepublk i norden gjorde afspärrningens och det andliga förtryckets bojor allt tyngre, och nästan öfverallt trodde man sig finna Sitt skydd och sin säkerhet i ett fruklansvärdt militärsystem, hvilket undandrog den fredliga industrien millioner kraftiga oci delvis kunskapsrika män, och ofta gaf hela nationens karakter en onyttig, dum och kostsam tendens, som uppväckte begäret efter en tom krigsära, efter eröfringar och efter de yttre utmärkelser som smickra en dåraktig fåfänga, medan handel, sjöfart, näringar och alla fredens konster behandlades styfmoderligt och icke ansågos för stort annat än bisaker. Men de andliga företräden, som höja menniskan, kunde icke fullkomligt undertryckas. Hade man förmått bibehålla europeiska folken så obildade, som de delvis fortforo alt vara ända till slutet af sistförflutne årbundrade, hade man oafbrutet kunnat finna medel att bland massorna fortplanta dumhet, feghet och okunnighet, så skulle det ännu dröjt några dussin är, innan de riken störtats der folken behandlades som oxdrifter, men förnuftets och vetandets ljusstråle trängde igenom i in menniskornas tankar, de tilltagande massorna framlade efter ett ädlare mäl, utan att veta hvarest på jorden de skulle finna den stat de sökte. I nästan alla länder på den europeiska kontinenten. men förnämligast i Tyskland fortfor man att lefva mera i idternas, än i verklighetens verld. Från samhällets höjder ropade man till folken de vanärande orden all de ej roro mogna för seonsliluliunor och med den mest raffinerade illslughet hade man bemödat sig alt icke en gång lära massorna elementerna af politisk uppfostran. Att en stat är föreningen af en mängd menniskor under kraftiga, på rättvisa grundade lagar, för hvilkas bestämmande och upprätthållande det är hvars och ens pligt att sörja, var en lära den der blef förbjuden att förkunnas. Blott begreppen befalla och lyda voro att spåra i de principlösa lagböcker med hvilka man försökte att förblända och vilseföra massorna. Menniskorna fortforo att såsom barn föras i ledband, tills sjellen föllo från deras ögon, och förnuftets sol började att upplysa och värma nationerna. Säkert är, att sedan 1815 de så kallade högre stånden sjunkit både i intellektuelt och moraliskt hänseende och förlorat en del af sin aktivitet, medan massorna, nemligen medelklassen och de ringare standen, höjt sig genom kunskaper och förbättrade seder. De förre varAA FJ — N eA .A 2 — sjerran, liksom genom ett moln, den jättekraft de ega, utan avt begripa medlen för dess könsolidering, förening och användning. I denna sista betraktelse se vi tidsllderns stora kännemärke. Förvandlingens tid är inne. dess karakter är omisskännelig, och aldrig tillförene har verkdshistorien företett en så ätomordentlig bild som för närvarande. Man är vand att förvånas öfver förflutna seklers händelser, då man läser historien om mätiga till utseendet obetydliga och tillfälliga tilldragelser; hvilka blifvit upphofvet till små men setdtiäre mäktiga stater; i vår egen tid se vi på andra sidan hafvet den ringa uppkomsten af enskilta stater, deras framskridande och deras utreckling. Men i Europa se vi nationer och solkmassor. som äro tusen år gamla och nu räkna nära 200 millioner menniskor. hvilka i kätistan af sina andliga krafter, som de dock icke hafva full reda på, försöka att bryta sit bojor och bemöda sig att sluta ett nytt samhällskontrakt med sina beherrskare, eller bildu sig en aldeles ny organisation för sina sociala lefhadssörhällanden. Den stora uppgiften dervid är kännedom om hvad som verkligen göres behof, men deri ligger äfven den stora svårigheten, Hade kominentalfolken redan genomgått en hundraådrig politisk skola och inhämtat praktisk errarenhet i solkrepresentationes reglor, så skulle man snart upptäcka de gränser, hvarest vild demokrati så väl som krass aristokrati upphöra, och hvarest en förständig och kraftig skiljolinie mäste dragas. hvilken råhet, lidelser och godtycke icke singe öfverskrida. Bestämmelsen af en sådan linie är dock lika svår i organisationen af en alldeles ny konstitution; som s flera staters federativa förening till est helt. Det gifves blott e medel att göra en nation rik och lycklig. Krig är det icke. Pransmälnens dumma hjernspöke, att en nation blott kan vara stor, derigenom att hon bekrigar andra nationer, är resultatet af lidelser, fåfänga och därskap; det förskrifver sig från de fabler som förra seklers historia förvarat oss och som bland förnuftigt folk blott kunna tjena all väcka barnens förståndskrafter vid undervisningen. Men detta medel ligger i hvarje individs bröst, ty en hvar — utan undantag — mäste sträfva derför. Den som det icke gör förgäter sin medborgerliga pligt. Han måste strängt iakttaga det egna individuella intresset vid fullföljandet och befordrandet af alla fredliga industrigrenar. och för dessa syftemål får, från styrelsernas sida. ej eller läggas det minsta hinder i vägen. Full frihet att tänka och handla, under förståndiga lagar, måste tillstådjas. och hvarest sådana elementer äro rådande och af en hvar ärligt begagnas, der kan ingenting stå i vägen för en nasions frid och lycka. Men hvad skall den nästan otaliga aristokratien i de mångfaldiga grader vi känna göra i de länder, hvarest i nyare tider banden emellan folket och dess ledares blifvit sönderslitna? Mätte hon med klokhet och moderation förena den historiska rätten med den naturliga och frivilligt bjuda handen. för att gemensamt med alla andra stånd uppföra en byggnad, i hvilken finnes tillräckligt utrymme och frihet för den klara sanningen och det äkta medborgarsinnet, efter förstandiga regler. År 1792 ansäg hon sig ega nog styrka för att bibehälla sig i sin ställning och sin auktoritet, emedan hon förmenade sig besitta tillräckligt materiel, ty folken läto då slagta sig, utan att fråga hvarför? Skall hon nu handla i samma anda? Skall hon kasta sig i samnen på den nordiska hundraarmige jetten, som, enligt hvad det försäkras, ännu besitter tillräckligt materie? — Ett sådant perspektiv är så hotande, — ER oe er DN — 2A2 E