tiden sådana mått och steg tagas, att den inre penninge-cirkulationen uti landet ej för mycket försvåras, eller genom privatbankernas aflärsförhällanden råkar i en eller annan stockning. Får penningen gälla, hvad den kan, så löper den från man till man; men fixeras dess värde under en handelskris, så stannar omloppet, och kapitalisten, för att under alla omständigheter skydda sig, afhänder sig pappersmyntet och skrinlägger det silfver, som han för detsamma har uttagit hos Rikets Ständers bank, och då kan verklig fara uppstå, äfven med en stor metallisk kassa. oaktadt Rikets Ständers banks metalliska kassa, som vid årets början var b:ko r:dr 22,086,397, troligen redan är förminskad genom vexelförsäljning och direkt utvexling med omkring 3 millioner r:dr b:ko, är dock behållningen ännu så stor, att den utvexling, som importens och exportens saldering kan fordra, likvisst bör lemna ett betydande förråd af ädla metaller i bankens hvalf vid årets slut. Vi antaga nemligen, att under ett vanligt handelsär importen för året uppgått till ungefär 20,000,000 r:dr b:ko, som tillfullo betäckts af exporten. För närvarande äro dels varornas priser så mycket fallna, i jemförelse med andra år, dels svårigheterna för importeni mängsaldiga afseenden så stora. samt utsigterna för afsältningen inom landet så litet lofvande, satt importens både värde och quantitet måste blifva mindre än vanligt. Med anledning häraf tro vi, 2 orten för året i verkligt värde ej komn uppgå till 16,000,000 r:dr b:ko. Samma en i omvändt förhållande och i ännu högre grad skola bidraga till exportens förminskande. Värdet af exporten torde dock ej blifva mycket mindre, än ungefär hälften af ett vanligt års, således inemot b:ko r:dr 10,000,000. Efter desse beräkningar skulle det således fordras ungefär 6,000,000 r:dr b:ko uti silfver, för att utjemna den tillfälliga underbalansen i handeln, såvida ej missvert eller stora krigsutlgifter på främmande ort inträffa. Utom ofvanstående importens saldering fordras måhända i år 3,000, 000 rdr bko ytterligare i silfver, såsom räntor, afbetalniugar och liqvider för offentliga och enskilta lån gjorde utomlands. Sammanlagdt anse vi sålunda, att Rikets Ständers bank får, frän landets störda handels-förhållanden, en påkänning på sin metalliska kassa af omkring 9,000,000 rår bko, som likvisst skulle lemna cirka 13,000,000 rdr bko i den metalliska kassan vid årets slut. Denna summa är, efter vårt förmenande, tillräcklig att uppehålla, så väl banksedlarnes, som privat-bankernas sedlars värde, om tillbörlig försigtighet parad med sans, förutseende och klokhet af alla sedelutgifrande iustitutioner i landet för återstående delen af året iagttages, och de råd vi för öfrigt gilvit följas. KORRESPONDENS. Stockholm den 30:de Maj 1848. I dag skrifver jag endast för att uppfylla miit dig gifna löfte: att skrifva. Ett flera dagar ihållande regn, som i hög grad uppfriskat och lifvat vegetationen, har hållit mig och de fleste af mina härvarande bekante inom hus, så att jag i nyhetsväg icke har något annat att berätta, än hvad tidningarne i detta afseende redan gifvit dig vid handen. Visserligen hafva Ständerne och deras utskott äfven under denna tid haft sina sammanträden; men vid dem har föga eller intet af vigt och allmännare interesse passerat. Det tros dock blifva något mera Hitf i spelet, när tullfrågan på fullt allvar kommer på tapeten. I anledning så är att befara, det Söndagsbladet sjelft ger dödsstöten åt sitt anseende, äfven bland den klass af medborgare, af hvilka det nu förnämligast läses och der det verkligen, om dess redaktion rätt och samvetsgrannt ville uppfatta sin publicistiska ställning, skulle kunna uträtta mycket gedt. Att Hr E. Sjöberg kan hafva sina stora skäl att vara gramse på Hrr L. J. lIjerla och W. F. Dalman, är visst möjligt, men att så beständigt, som han gör, framhälla deras personligheter, i stället för att, när så göres behof, gissla deras han dlingar, förslöar helt och hållet uddarne på de pilar, han mot dem afskjuter, och påtrycker hans egna produkter hatets och oförsonlighetens stämpel, hvarigenom de hos mängden af läsare förlora all betydenhet och värde. Vill redakt. af Söndagsbladet på härvarande press verkligen utöfva den kontroll, som han åtskilliga gånger låtit förstå vara af behofvet påkallad, så måste han, enligt min enskilta öfvertygelse, hvad beträffar föremålet för denna kontroll, helt och hället ändra stridssätt, ty med den operationsplan., som han nu följer, vinner han bestämdt aldrig någon seger. Det kan visserligen i flera fall vara rätt bra att hafva skrattarne på sin sida; men noga afseende måste tillika göras på, huruvida det löje man väcker har någon djupare grund, än blotta ögonblickets retelse att skratta. Framför allt måste en publicist, som till sina hufvudvapen valt satiren och karrikatyren, noga se sig före, att han ej för det löjliga, det till skratt lockande uppostrar sanningen och rättvisan. lakttager han icke detta försigtighetsmått, så dröjer det icke synnerligen länge, innan han af allmänna opinionen dömes såsom pasquillant, och är denne dom en gång öofver honom uttalad, så är hans sak ohjelpligen förlorad: han har då ställt sig i en falsk position till allmänheten, och hvarje gisselslag, som han tilldelar de utsedda offren, drabbar honom sjelf, drabbar honom så mycket svårare, som han ej känner dem, ej ret att det är honom, som det skallande löjet, de medömksamma axelryckningarne, det mördande hanet gälla. Kapten A. Lindeberg lärer i dessa dagar till Rikets Ständers justitie-ombudsman inlemna en skrift, rörande de den 18:de och 19:de sistl. Mars i hufvudstaden timade oroligheter; de åtgärder, vederbörande auktoriteter till deras hämmande vidtagit; sättet, hvarpå dessa utförts, följderua af desamme, och resultatet af de polisundersökningar, som i anledning af bem. uppträden härstädes hållits. Jag skall, om möjligt är, söka få en kopia af denna i åtskilliga afseenden märkliga skrift, hvilken jag blott helt flygtigt haft tillfälle att genomläsa. Att den från Hr justitiesombudsmannens sida kommer att omfattas sä, som sig bör, är näppeligen att förmoda; men deremot är jag öfvertygad om, att den, när den en gäng varder synlig i tidningarne, skall från pressens sida åtföljas af en restransakning, hvilken jag befarar icke utfaller till fördel hvarken för polismyndigheten, militär-auktoriteterna, borgerskapets äldste eller Rikets Ständer. — Enskilt har jag af fullt tillförlitlig person blifvit underrättad, att II. M. Konungen var den, som längst af alla ifrade emot militärstyrkans användande af eldvapnen; men så mycket mera märkvärdigt och beklagligt är det då, att man af dem gjorde det bruk, som vi alla veta. Notoriskt är, att soldaterna i början icke ville skjuta på folkmassorna; men att de slutligen dock förmäddes deriill. Det berättas till och med, att en ung ofticer, under den beryktade alfäman I Ctrl hela 53553 (( 3 at främsta rummet de, hvilkas föresyn kraftigast kunde inverka på detsamma, måtte taga dem till mönster! Vanligtvis stiga de Kunglige upp klockan emellan 6 och 7 om morgnarne (stundom till och med något tidigare) och promenera då om sommaren, när vädret är vackert, 3, till en timme i slottsträdgården. Kl. omkring 9 intager den Kungliga familjen frukost och derefter egnas tiden åt de löpande göromålen till ungefär kl. 1)7 4 e. m., då den åter samlas vid middagsbordet, hvilket på intet sätt nedtynges af många och kräsliga rätter. Efter middagen göra flere eller färre af de Kunglige en utilygt till Rosendal, Haga, o. s. v. i vagn, eller till häst, stundom tillochmed till fots; men då sällan längre, än till Carl XIII:s torg eller någon af de å Ladugårdslandet belägne kasernerne. Oftast ser man dem åka efter blott tvenne hästar, och det enda, som då utmärker dem, är löparen bakpå vagnen. Prinsarne och Prinsessan fara dock ofta ut, utan att någon löpare åtföljer dem. Kl. omkring 10 på aftonen intages en lätt soupc, och kl. 11 entledigas den vakthafvande hofpersonalen, så vida icke den Kungliga familjen bevistat spektaklet, då det ej sker förr. än vid middagstiden. Så ungefär lefver i hvardagslag Svenska hofvet, med undantag af H. M. Enkedrottningen, som ännu följer de plägseder, som iakttogos under den gamla regimen, då natten förvandlades till dag och vice versa. För öfrigt går allt inom den Kungliga familjen mycket enkelt och borgerligt till. då ej omständigheterna bjuda, att lyx och prakt nödvändigt skola utvecklas. Tillochmed en skilte hofbaler gifvas, från hvilka all yppighet. vare sig i klädedrägt. eller annat dysikt. blifvit en gång för alla bannlyst. — Af Prin sarne äro askurstarne Gustaf och Oscar Fredrik mest älskade af hufvudstadens befolkning Kronprinsen har i sitt sätt att vara nagot jag vet ej hvad, som gör att han från sig aflägsnar mången, som af en inre oemotstånd lig drift känner sig dragas till hans bröder Detta är så mycket märkvärdigare, som Car XII:te lärer af Svenska Konungar vara den. som Prins Carl företrädesvis säges hafva ta. git till sitt mönster, och att denne Konung kunde vinna hjertan, derom vittnar historien Personligt mod lärer han imellertid i hög grad innehafva, i förening med en stark, vig och härdad kroppskonstitution. Såsom ett litet bidrag till hans karakteristik från barndomsåren vill jag berätta följande härstädes tem. meligen allmänt kända anekdot. Ender en lustfärd, som nuvarande Konungen, då blot Kronprins, gjorde tillsammans med prins Carl kommo de till en grind, som för dem öppna des af en fattig gosse. Prinsen begärde di af sin far en slant för alt gifva tiggargossen. Slanten (en liten silfverpenning) erhölls: met Prins Oscar gjorde sin son uppmärksam på att det icke var så säkert, att den yngling som han kallat tiggargosse, verkligen va en sädan. Detta ville dock Prins Carl förfäk ta dels af det skäl, att gossen vid förbifarter hållit fram sin mössa, och dels deraf, att har var så däligt klädd.? Häremot invände han: Herr fader, att man aldrig borde bedöma nå gon efter kläderna, ty derigenom kunde de största misstag uppkomma. Under fortgånger af samtalet kom nuvarande Konungen att yt tra, alt en fattig gosse kunde till det inre vara lika god som en prins, och att del mången gång endast var slumpen, som gjorde den ena menniskan förmer, än den andra: Nu invände Prins Carl icke något mera; mel då de efter stunds förlopp kommo till en an nan grind, som äfven blef öppnad af en fat tio vosse. bad hau sin far gifra honom en