Det så kallade Konungons Förslag till National-reprenentatsonens omhildning. Detta förslag har väckt en ofantlig Sensation. öfver hela landet. Efter att syratio ar förflutit, sedan Rikets Ständer. sjelfye erkännande ståndsförfattningens olämpsiznmet. gaTNO nationen hopp om en förbättring i sin representation: efter att i femton ar nationens opinion visat sig alltmera besfästad om nödvändlgheten af en förändring, äta är efter det Rikets Ständers majoritet gjorde sitt förslag i detta hänseende hvilande. och hvilket förslag gjorde största delen af folket belätet, ehuru Konnog Oscar under sitt Fförsta regerinzsår lät det förfalla; efter att slutligen sländer och kommittser sedan fruktlöst sökt alt tillväzabringa nya försök för reformens genomsörande — hoppades man nm på Nouungens löfte, vid afskedandet af deförre rådgilvarne och kallelsen al nya, att Regeringen skulle framlägga ett förslag. hvilket till sina grunder hvilamle på det allmänna tänkesätt, som under sista tiden visat sig så enigt utbrellt inom nationen. kunde tillfredsställa den stora massan af folket, hvilken änna är alltför mycket förtryckt, genom de privilegierade klassernas företräden. genom skatternas och pälagornas tyngd. samt dessutom genom ståndsrepresentationen är be:agen allt hopp att se sin ställning förbättrad. Man kunde ej föreställa sig. att det löfte från thronen. som spridt glädje och tacksamhet i hvarje redligt svenskt bröst, skulle genom det Kongl. förslaget så illa uppfyllas, att den oväldige och för sosterlandeis sanna väl nitälskande medborgaren ivingas till att betänka sig, huruvida det ens erbjuder den säkerhet för folket, som sjelfva den förhatade staudsrepresemationen eger. Imellertid har detta inträffat. Det förslag, Regeringen aflenmat till Rikets Ständer, är af en högst otillfredsställande beskaffenhet, och innan vi gå att lemna ett slutligt totalomdöme deröfver. hvilket naturligtvis måste stödjas å öfvertygelsen, huruvida förslagets brister eunna öfvervägas af fördelen att slippa ståndsfördelningen, torde vi vara skyldige såväl den närvarande. som den närmast kommande tiden att yttra oss om detaljerna deraf. Vi anmärke då nedan anförde brister i det nya förslaget, dervid följande paragrafernas nummer: 1) Åt tiden för lagtima riksdag (d. 15:de Nov. hvart tredje år) är olämplig. Utan att vilja nu genast fordra riksdagarnes hallande hvart annat år, hvilket likväl snart blifver en nödvändighet, om statsregleringen m. m. skall kunna på ett för nationen fördelaktigt sätt afgöras, vilje vi blott anmärka, att den årstiden är otjenlig att börja riksdagsförhandlingarne. och ökar kostnaderna såväl för staten, som för de enskilte. Man borde derföre hafva förflyttat tiden åtminstone till Februari manad, eller ännu heldre Maj, då ångsartygstransporter gjorde resorna lättare, och den ljusa årstiden tillät längre arbetstider, med minskade utgifter för ved, ljus. m. m. 2) Alt vid urtima riksdagar endast låta förekomma hrall fonungen föreslår, är en orimlighet, då tre år förflyta mellan de lagtima. Nationalrepresentationen, såsom utöfvande folkets andel i suveräniteten, bör hafva sitt initiativ oförkränkt, likaväl som thronen har sitt. . 3) Representationens fördelning i frå kamrar, på olika sätt utvalde och med reco mot hvarandra, måste ovilkorligen leda till stora svårigheter, splittring och missnöje. Detta blifver så mycket påtagligare, son 4) det nästan lika stora antalet i första kammaren (120 ledamöter) med den andra kammarens (150 ledamöter), i alla de fall då alltför stor öfvervigt. emot den af folkets stora majoritet utvalda. Dessutom vållar det öfverdrifna antalet af 270 representanter, för icke fyllest 314 millioner menniskor. (det största förhallande. som i hela öfriga verlden lärer kunna framvisas). att riksdagarne blifva vida dyrare, än behöslist vore. Det stora antalet verkar äfven till mehn för arbetet och möjligen för representunternas ansende. 5) Första kammarens utväljande för lång tid (nio år) är af dessa olyckliga ideer, som redan många folks erfarenhet förkastat, och som väl kan medföra de största olägenheter, men aldrig motsvara begreppet af folkombud, der allt fakmäktigskap är af natur, att böra kunna återkallas. Om man nu, för att undvika andra olägenheter, icke vill lemna valdistrikterna rätt. att under en riksdags uppdrag afsätta sitt ombud. så bör man likväl icke beröfva dem rättigheten, att vid en blilvande riksdag välja ett annat. Da derjemte 6) valen till andra kammaren ske i frå olika afdeluingar. I den ena direkt och i den andra indirekt, skulle vi således få fre slinskildta ralfyrriilluingar för hvarje laglima riksdag. Man behöfver blott erinra härom, för att fina, hvilken småaktigt beräknande och för folkrösten skyggamle anda, som genomgår hela förslaget. Vi fråge uppriktigt, om ej. ifall förslaget antoges, hvarje svensk man rodnande nödgas besvara amlra biidade nationers fråga: hyad i herrans namn Svenskarne vilja med de många olika valsätten? Eller kan man väl gifva derför någon annan förklaring, än den, att vår Regering ej betror oss om att välja redlige. kunnige och sosterlandesinnade min, då desse väljas af folket i allmänhet, utan att derföre. genom tillkonstlade former och förmögenhetsoch bildningskategorier, hon söker fringa oss till att rösta på vissa, dertill privilegierade, kandidater? (Genom det dubbla valsättet till andra kammaren, i 70 distrikter för medelbara, och blott 23 distrikter för omedelbara val I), skulle man dessförutan. oaktadt representamamalet på det hela (270) blifvit så betydligt större och kostsammare, än hvad de tre valde stånden nu innefatta, (preste45, borgare50. bondeståndet 105 a 108. eller tillsammans omkring 200), till den så betydligt förminska antalet af hvardera slaget af distrikten, att desse måste göras så vidlyftiga, att ska stora svårigheter vid valens verkställande måste uppstå. JJjullio församlingar af elektorer äro i vårt land alltför ringa; detta vällar långa resor och dryga utgifter i de flesta orter. De direkta valförrättningarne på en enda ort i våra vidlyftiga län maste vålla, att en stor del direkt väljande af jordbrukande och näringsidkande klasserna icke skola kunna deri deltaga, och således embetsmännen samt de rike allena, dervid utgöra pluralitet. Men rikedomen hos svenska jordegaren grundar sig mest på besittning af den privilegierade och minst betungade jorden, hvilket åter gör, att de rike äro fiender till alla skattereformer, alla skattelindringar för den oprivilegierade jorden, samt derföre, jemte de indelta löner och tionde åtnjutande embetsklasserna. ihärdigare än någonsin de nuvarande stånden. skulle komma att bekämpa alla ändringar i skatteoch uppbördsväsendet. hvilket nu utarmar mängden af jordbrukande klassen. Det blandade direkta och indirekta valsättet inom ett folk, måste ovilkorligt sprida misstro, afund och obelätenhet. Der de indirekta valen äro så oundvikliga som hos oss, bör det valsättet allmänt och ensamt antagas. Då kan massans af folket rätt icke anses gan—— ) f 99 KhdllRH dl Mild Så Cad IIKA UuIIUCI 1 Uv dl miinna vänmans-valen. och om valmännen sedan rösta öppet. tycker enhvar. att hans röst varit tillrätklig. då hans valman uttryckt den allmänna änskan. Det är verkligen osörklarligt. huru ee Regering. som med sådan skygghet skådar fölkkraftens bemödanden att göra sig gallandegl samhällsangelägenheterna. kan uppehålla si med en sådan hop narraktlga sympathi-kurer emot den befarade krisen. 1 stället för attr beldre inse och erkänna. att inrättandet af on talrik. aktad och ansedd valmanskorps är det säkraste al alla medel att lugna massornas häftlehet. afleda deras misstro. och erbjuda eh bemedlande kraft i det upprörda samhället. ( Forls.) 2 — — — kA b BÅ HZ Å f? d) Å 1 H2 NSN. ndon den Å Maj. I en af de seduuste parlamentssessiokerne, då fråga var om den depesch Bulwer aneddelat spauska kablnettet. upprepade sen aff vana ersarnaste och lärdaste statsmin. lord SLAIIIUJ. tillhörande det konservativa purtiet och för närvarande ur tjenat, följande af andra ofta uttalade påstacnde: n brittisk statsman har ingen rättighet att lita leda kiy af sympathier; Han är deremot förpligtad att handla efter det rittas och sunnus principer, och icke efter eyna yrilllor eller sheorler, oller af jöl keirlek för en eller unnun styrelxefurm. Vi skulle icke anföra en så vanlig och här redan och allmänt såsom sann erkänd sats, om den icke just nu kunde vara lika tilläniplig på många förhållanden i norra Tyskland, som på denna icke särdeles vigtiga spanska angelägenhet. a Mun drar oem de olyckligaste erfarenheter och följder kommit till den öfvertygelsen, att det är alldeles origtigt och farligt att genom våldsätgärder blanda sig i andra staters inre stridigheteter. Men faran allena kunde icke ashålla en stat från sådana steg. om ändra förpligtelser, t. ex. ingångna genom traktater, bjödo desamma. Ett sädant fall har dock, enligt vär utrikesministers försäkran i en för kort tid sedan hållen parlaments-session, ännu ej inträdt i relationerna emellah danska regeringen och de begge hertigdömena, Slesvig och Holstein. Men engelska kabinettets bemedling till fredlig uppgörelse af de nu i norra Europa pågående stridigheterna har antagits af begge parterna. och man erfar nu. att här skall hållas en kongress, för att, om möjligt; återställa freden. lI anledning af den nyligen förfogade danska blockaden af åtskilliga floder och hamnar i norra Tyskland anse vi oss böra upprepa, att. enligt den allmänna folkrättens lagar. en blockad måste respekteras af neuträla fartyg, om den blifvit satt i verket genom en tillräcklig krigsmakt och bekatitgjord genom officiella notiflkationer. Bet har sedan längre än 100 är ej tilldragit sig ett enda fall. då en större eller mindre eivillserad stat i eller utom Europå afvikit från denna regel. Då 1792 kriget utbröt emot Frankrikes inre organisation, trodde de särskilta staterna 1 Europa sig vara förvissade om ett snart slut på detsamma. Det upptändes genom den fruktan, i hvilken hela aristokratien i Europa råkade. att dess interessen och dess bestånd kunde varda hotade. Detta krig, i hvilket, med föga afbrott, detta land alltid deltog, varade 23 år. och vid slutet fann man bär statsskuldsbördan ökad med ett tillägg af icke mindre än 300 millioner pund sterling, och i hvarje annat hänseende hade man ej vunnit mera, än man skulle ernätt, genom driftig verksamhet i alla industrigrenar, genom fria Handels-institutioner och genom beredvilligheten att komma andra nationer till mötes i deras industriella verksamhet, derigenom befordrande det friara Urtot och fFrliaktligen alla natienere