Gif akt! Sanningen skall stiga utan slöja För de stora fram med manlig ton. Blöda, flykta skall vår sekelsgamla TIvedrägts hydra med förqväfda rop. TäÖGNCR. Der sutto vid en treslig aftonbrasa Af trogna vänner jemt en gla! qvartett, Som lät vid bägarn skämtets pilar rasa Lik melodier i en yr polkett; Som ingen rysning kände, ingen fasa För frihet uti handling, tal och sätt: Men när det tidens högre frågor gällde Sitt fria ord i ärligt alfvar ställde. Ej vane att i tanklös ifver kramma En veklig näring utur nöjets skal, Inkräktade också det alfvarsamma Snart gränsorna af glädjens lätta tal, Och allt som brasans purpurmängda flamma Sig högre spred i skumrasksluten sal Dess varmare, lik solen kring tropiken, Vred stundens samtal sig kring politiken. Som rena ättlingar af Norden skänkte De förstlingen af sina känslors rus Åt fosterjorden. Hvad de ädlast tänkte Hvad skönast låg i själens vigda hus: Det offrade de henne, det de sänkte, Varmt som en blick från solens ögonljus I Sveas sköte, der bland nordens fjellar Hon fredlig än ses räkna dar och qvällar. Hos henne — höljd i dok af blåa himlar — Oändligt mycket finns att glädjas åt, Men af det lif, det sorl kring henne hvimlar, Finns mycket ock, som kräfver mannens gråt. En sanningsstråle klart från thronen skimrar Ooh glädjen öppnar straxt sin praktförlåt. Men tider skrida, då han jemt står mulen, Då handlingen är stum och viljan kulen. Se upp mot statens hemispher — der rör sig Vid kronans glänsande konstellation En flock irrstjernor. Hur den konstigt för sig I kräftlik gång och färglös immersion! Se hur den äflas! Se det bråk den gör sig Att hindra hvarje ädel attraktion Emellan sanningens och ljusets flamma Och dem, sig vilja bada i densamma! Men för centralens krönta makt de buga Sig ideligen och med smickrets klang Eu gyllne välstånd och en kärlek ljuga Der nöden bor, missnöjet går i svang, Men dölja visligt att de sjelfve suga I snåla drag hvad ofta sparsamt sprang Ur flitens, ärans, redlighetens gärde; Det hofnåd ej, men mödan skänkte värde. Och derför denna dystra blick, som rullar Hos hvarje fosterlandets ädle son, Och derför detta mellan nordens kullar Allt mera rättvist höjda klagodän. Ja, derför denna strid på hatets jullar Mot alla falska hugg derofvanfrån. — Derför jemväl den sorg i tal, i minen Hos vännerne vid sprakande kaminen. De grämdes, att den svenska hjeltetidens Högborna anda som ett spöke gar Och ser sin sparda glöd af krämar-stridens Småsinta hugskott qväfvas år från ar. Visst var han grym den gamla riddartidens Blodstänkte genius — men uti hans spar Man stötte ej, som nu, hvart blicken faller, På skurkens drag bak hederns falska galler. De sörjde öfver, att den redligt fromma Och höga bilden af sann kristlighet Nu blott till namnet finns. Att fraser, tomma På annan kärna än dess löslighet, I formen af en grann men giftig blomma Från prestens tunga bjuds vär menighet; Att de, som Christi verk renlt böra lära Blott skrymterits och splitets fanor bära. De sörjde öfver, att de många stigar Som bana sig till ärans sköna mål, En här af medelmåttor jemt bekrigar Med föga andra vapen, än det stäl Som smickrarn och lycksökarn förevigar Och ingen sanningens medkämpe tal: Att värdet jemt för nollan star tillbaka Och ingen vägar att dess rätt bevaka. De grämdes, att den krans af unga själar, Som snillets prakt i våra dalar strö, För smulan af sin magra kost mer trälar än såglada slafven nå en indisk jj. Ett herrligt råd, en ljuslig tröst af staten, Som borde vara förste mecenaten. Det sårade dem djupt att ständigt skåda De rikas hjertlöst härda tyranni Emot arbetaren. Ej nog hans båda Tröttkörda armar draga som ett bi Den rikes välstånd fram. Föraktets kåda Man äfven häftar vid hans slafveri. — Tron J barbarer! att J san beständigt Arbetarns mödor löna så eländigt? De sörjde öfver, att den röst, som dånar Ur millioners bröst från våra berg, Der jordens egare i skatter grånar Och torparn bleks af hungerns hemska färg Ej gensvar finner — ej ett öra lånar Sig ät de armas rop. Men går en dvärg I tankens schakt med anor fram och bölar Då svara honom genast nadens fölar. De sörjde öfver, att de aldrig sluta De lömska mord på folkets idoghet. Det är ej nog att landet skall förskjuta Sin mödas frukter åt en snål budget: Man tvingas ock mångt blodigt offer gjuta Åt privilegiernas snikenhet, Åt dessa lumpna penninge-idoler Som göda sig af stulna monopoler. De sörjde ock med denna djupa smärta, Ett älskadt hemlands fallna storhet ger, Att Sverige — detta skima barn af Hertha — Mot lyxens afgrund sjunker mer och mer. Högfärdens gamar hugga på dess hjerta, En ohöljd blodskam fräckt i ögat ler; Och krafteus urhem, ärbarhetens säte Står så ett rof för vanärans beläte. i bet skar dem ock ai hvem kan väl det förvåna — Med blygselns taggar djupt i hjertats rot, Att vara vittnen till, hur menskor håna Och trampa under brottbesudlad fot Det Sannas och det Rättas gudom; råna Med bofvens våld från själens altarfot Hvad der till menskans sällhet dyrast gällde, När Skaparn henne störst bland tingen ställde. Hvad båtar, mente de, att verksamt bära Med blottad panna ljusets helga svärd, Att dygdens bud, att hederns pligter lära En slafgjord hop midt i en kristnad verld; Att vinna åt dess lystnad annan ära Än den, som trifs på egennyttans härd — Så länge denna last, som verlden plågar Till nationaldygd här sig skapa vågar. Det höfdes, mente de, att ödet sände Till våra fjäll en stormande orkan, Der hämndens åska sina viggar sände Mot hvarje hycklande absolutan, Och så i egoismens läger tände Signalen till den frihetens volkan, Som skulle orätt, list och våld begrafva I straffets aska och föraktets lava. Invändom icke, sade de, att tiden Ej mogen är, att hämndens klinga dra. Han länge nog gått hafvande med striden, Bör han ej smart då sin förlossning ha. Utaf förtryckets mara är han riden Tillräckligt länge — bör han snart ej ta I djurets käftar, i dess falska tunga Och från sitt bröst med kraftig arm det slunga? Ja, tidens ande, trött att evigt vaka På helgden af en neslig herremakt — ben må sig sast vid bördens sköldar haka Eller sig gömma bakom guldets prakt — Åt folken dock en gång skall ge tillbaka Hvad girigbukarne ifrån dem bragt, Och om den ligan sig ej snart förbarmar Mot henne reser han millioner armar. Här stannade, som på ett tecken, strömmen Utaf de fyras varma frihetstal. Ett något grep dem plötsligt, som idrömmen Man häftigt väckes af en brandsignal. Månn väl ett jordskalf öppnade på sömmen Af Tellus klädnad — månn ur Fornjots dal in jettevålnad kom i aftonstunden Med dödens budskap till den christna runden. Ja väl, en jette, men från Seinens stränder, Med lifvets helsning, ej med dödens bud; Ett ilbud. skickadt genom verldens länder Af ödets herre och af verldens gud. Triumphens facklor på sin färd han tänder Och klär hvar manlig själ i stridens skrud. Nu började de unga sinnen brinna med hänryckt lif i hjertats snabba slag. En kärlek, tänd af frihetens gudinna, Utgjöt deri sitt glödande behag. De ville se demonerna försvinna För hämndens svärd hos ljusets kämpalag. De ville vara med der blod och lågor Frigöra verlden från det ondas plågor. Kom frihetsstorm! låt marseljäsen tona Med eld och blod i dina vindars skri! Men drag i hvirfveln ej vår konungs krona, Hon är för ädel, hon, att trampad bli. Att blåsa smutsen bort, ej blödigt skona Giltspindlarne som bygga bo deri, Se der din uppgift! Att den lösa värdigt Står sveas lifvakt: ungdomsmodet, färdigt. eNär så med åskans språk på segrens tunga Man kungör verlden våldets fall och skam, Då skall det ädlas gudamakt — den unga Medborgarandens majestät gå fram Och öfver frälsta länder strålar ljunga Af nya tider. Och en ädel stam Skall, trygg i folkets rena kraft, ej svika En fosterjord, der allas rätt är lika. allur verlden lägger hop, hur tiden stafvar Från denna dag, ditt namn, du skrymtare, Läs det med stympad tunga på de grafvar Man åt dig gräfver under mångfaldt ve, Och vredgas gerna att ditt väldes glafvar Numera vördas blott med spott och spe. Bekommet väl! må lyckligt dit du draga, Der satan sjelf sitt lån vill återtaga!Ju. Pe. Stallningen bland! Allmogen i en del af Bohus Län ). I förra hälften af det sistförflutna århundradet, om vi ej misstaga oss, råkade de båda gymnasii-egendomarne såsom arrendegods i händerna på Virginska slägten, hvilken på den tiden hade slagit under sig större delen af de i Bohuslän varande herresätena. Bönderne utgjorde hemmansräntorne till gymnasiikassan och dagsverksskyldighet m. m, till arrendatorerna af sätesgärdarna. Denna dagsverksskyldighet, högst obetydlig i sig sjelf, till följe af det ringa behofvet af sådan på de föga stora hufvudgårdarne, tvingade arrendatorerne allmogen att till en stor del lösa och erhöllo derigenom en summa, som nära nog nppgick till den arrendeafgift, som de sjelfve betalade. Denna sednare var ock i sig sjelf så föga betydande, att gymnasium i Götheborg ännu år 1809 af hela godset ej hade större årlig inkomst, än 2,708 R:dr, i hvilken ringa summa äfven alla hemmansräntorna voro inbegripne. Då ändtligen blandade sig för första gången Rikets Ständer i saken, dertill föranledde, ej minure af deltagande för den godtyckligt behandlade allmogen, än för gymhasium, och ingingo vid riksdagen 1809—10 till Kongl Maj:t med begäran om revision af alla stiftelsen och dess förvaltning rörande handlingar samt proposition om en ändamålsenlig organisation af förhållanderna på godset. Till följd häraf nedsattes en kommittee, hvilken under ett par års tid, i samråd med curatelet, höll nödiga undersökningar och på utlysta stämmor utvecklade allmogens blfall till de pätänkta förändringarne. I enlighet med dess förslag utkom Kongl. brefvet af den S:de Mars 1815, hvilket gör epok i lyfte. och Hvitfeldtska stivendiiurättningens ästoria. Det vigtigaste af de derutinnan gjorda stadganden var, alt åboerne. här betraktade såsom lika med åboer på kronohemman, tillförsäkrades en evärdelig besittningsrätt af sina innehafrande gårdar och lägenheter samt befriades från den tryckande arbetsskyldigheten. hvilken tvert emot testamentets föreskrift blilvit mångdubblad utöfver hufvudgårdarnes behof ). I stället pålades årlig skatt, beräknad I Fortsättning sr. N:o 102. ) Oaktadt uttryckliga stadgandet i sesssamentet, atv bönderna ej borde wutgöa mera arbete, än som erfordrades till harvudgårdarnes skötsel, hade man vetat rgieka upp de under dessa gods tydand? bönderne i norra Bohus län till utgörede af 332 harloch 90 ök-dagsverker. och i södra till 280 karloch 50 ökelugsrerken för hranje hemman; allså