Om Banmarks strid och Skandinnaviers stallning till Tyskfend). En vacker anda har visat sig i såväl Sverige, som Norrige. — hvarest den varit uppriktigast och lifligast, derom behöfver man ej tvista — för vära bröders rättmätiga sak. Det deltagande, som hos Sveriges unga generation uppblossat, måste anses Såsom ett stort bevis på den känsla för menniskorätt och frihet, som nu råder hos densamma; och det kan icke betviflas, att en stor del af Sveriges manliga befolkning skulle vara färdig, att. om den kunde, skynda till Danmarks hjelp i den olika striden mot det så oförmodadt och lättsinnigt, såsom eröfrande makt uppträdande tyska förbundet. Men om å ena sidan man icke bör undra på, att således en hop unge män. likvade af ädla känslor, söka att göra gällande tankan på icke blott individuella uppoffringar och personligt biträde, utan äfven ansträngningar al svenska staten och afsändning af hjelptrupper, m. m., så bjuder likväl pligten emot vårt eget land. våra egna familjer och våra närmaste efterkommande, som alltid skuile få draga en dryg del af den börda, som genom krig mäste kastas äfven på dem, att noga betänka följderna, innan man alltför lätt lyssnar på de hänförando uppropen. Man skulle vara en cmens-klig. orättvis och feg usling. om man ej kände hos sig en varm önskan, att ett med undergång hotadt nabofolk, genom så många band med oss förenadt, och otvifvelaktigt äfven i våra framtida öden nära införlifvadt, skulle kunna räddas och bevaras i sin frihet och sjelfständighet; men man handlade oförnuftigt och svagt, om man ej betraktade hvad man kunde och borde göra, hvad som gagnade och hvad som vore ändamälslöst, i en fråga af så omätlig vigt för hela Nordens framtid och hela Europas väl. Det kan ej ifrågasättas, att Danmarks anspråk att få behålla Slesvig i sitt statsförbund, är rättvist, är grundadt på folkrätt, traktater, ursprungliga nationalitets-förhållanden och hela danska Statens gemensamma säkerhet och fördel. Men är då Danmarks regering utan all skuld deri, att begreppen i Tyskland, i Holstein, och i sjelfva Slesvig, äro i detta afseende så oupplysta. så förvillade? Har ej Danmarks regering alltför lältsinnigt behandlat förhållandena emellan Slesvig och Danmark och Slesvig och Holstein? Har den ej genom den administrativa föreningen af dessa begge hertigdömen sielf vållat den olyckliga anda, som nu hotar att bortröfva Slesvig ifrån moderlandet? Och slutligen — kan väl ett folk förklaras alldeles oskyldigt i sådana antinationella handlingar af sin regering? llafva folken sjelfva ingen pligt att folja sina regeringars förbrytelser mot efterkommande slägten? Och kan det danska folket fritaga sig från allt ansvar för det man lemnat alla dessa förräderier mot det danska fosterlandet obehiadrade och ohämnade? I sanning det synes, som hela Danmark vore i denna sak komprometteradt — och alt nu frågan borde egentligen blifva att godlgöra felstegen genom ömsesidiga nya öfverenskommelser med såväl Holstein och Slesvig särSkildt. som med Tyska förbundet heldre än att med vapen undertvinga ett villadt begrepp om nationella rättigheter. och ett misstag om gällande fördrags rätta beskaffenhet. Det är sannt. att i detta afseende Danmarks nya, nuvarande regering icke har att förebrå sig, att ju hafva försökt beträda den fredliga vägen. Dess konungs förklaring, angående Holsteins förhallanden såsom införlifvadt i Tyska Förbundet och särskildt hertigdöme med egen styrelse; hans välbetänkta löfte om Slesvigs unionella förhållande till danska staten; Hans visa och ädla förklaring att vilja dela sin suveränitet med folket i alla sina underlydande länder: allt detta har gifvit honom en stor moralisk öfvervigt öfver motståndet och gifvit åt förräderieten så mycket mera straffbar natur derigenom att det synbarligen icke äsyftat folkens väl och frihet och sjelsständighet, utan konserverandet af de mäktigare klasser och interessen, som så länge hållit her—— tizdömenas folk i en det öfriga danska folket vida unserläg-en politisk ställning, emot de egentliga danska staterna. Men just medvetandet af detta moraliska företräde. som i vår tids politik börjar åtminstone betyda något, hade bordt uppmana danska regeringen att icke å sin sida tända krigets bloss. då i Holstein förrädare lyckats att missleda utrikes kabinetter och Tyska förbundsdagen, samt funno understöd af så miktiga krafter, att Danmarks landtmakt icke kunde motstå, och striden således nödvändigt mäste framkalla stora olyckor och lidanden. icke blott i de länder, som utgjorsle första föremålen derför. utan äfven i de öfrige. som med blod och peiningar måste söka bidraga till dess utkämpande. Danska konungen ägde att fordra mäktiga staters diplomatiska biträde, till följe af traktater. Han hade att påräkna styrkan af hela norra och vestra Europas politiska fördelar att se danska staten bevarad i sitt nuvarande läge. Han hade att anförtro sig till Sveriges och Norriges naturliga deltagande för Danmarks bibehållande i suveränitets-rätten till hertigdömena — och framförallt till Slesvig. Han hade således full rätt att kanna på underhandllingens väg för sitt folks väl och rättigheter uppmana stora krafter — och krafter, som, då danska gränsen siendtligt öfverskreds, aldrig kunde klandra eller hindra, att han såsom nölvärn begagnar sig af sitt lands ö-läge, dess befolknings sjövana, sin slottas öfvervigt, 0. s. v. till att skada och förstöra sina fienders handel och sjöfart. I denna, uti materielt hänseende vida öfverlägsna ställning, hade Danmarks enda, rätta bandlingssätt varit att undvika striden på Jutska halfön; påkalla sina allierades biträde till underhandling och nya fördrag; samt tilltvinga sig hela sin rätt åter, genom egna och allierade sjömakters bestämda förklaring, att eljest tillintelgöra Tyska staternas sjöfart, kustfart och handel. Det inses lätt, att inom några månader skul le hela denna sak varit utagerad; ty det är otänkbart, att England, Ryssland. Sverige och Norrige skulle kunna likgiltigt se Slesvig och Jutland eröfrade al tyska förbundet, heldst om detta förband verkligen visar sig kunna tänka på alt genomföra den föregifna planen om Tysklands enhet. Då nu i det stället Danmark uppträdde, för att medelst en krigshär i norra Slesvig försvara sina rättigheter till hertigdömet och sin konungs Suveränitetsrätt i Holstein, har det i väsendtlig mån förminskat orältvisan i tyska förbundets handlingssätt. om man ock icke vill säga. att derigenom de holsteinske förrädarnes brottslighet blifvit ursäktlig. Men härmed må nu vara huru som heldst, så är det säkert, att Danmark derigenom atminstone förminskat sina anspråk på Sveriges och Norriges snara och uppoffrande biträde: ty — har det kunnat tro sig om alt börja ett underkufningskrig emot egna, affälliga undersåter, utan andras biträde, sa må det ock ej beklaga six öfver, att man trott det kunna Sjellt utföra detsamma. Ilelt annat blifver förhållandet. om det krigets utganx varder till den grad olyckligt, att de alfallige hota danska rikets bestånd; då uppkommer behofvet att för Skandinaviens egen framtid, med glömska af danska polilikens misstag. söka ålerställa den politiska rubbade ordningen. Är allt detta sannt, och vi tro att förhållandet blifvit af oss rätt bedömdt, så synes danska folket icke kunna beklaga sig öfver det öfriga Skandinaviens tröghet att omfatta Danmarks sak: men sedan denna nu blifvit så betänklig; sedan tyska furstarne. för att få en anledning att ifran sig och sina egna solkvidriga planer hwälfva tyska folkets uppmärksamhet till utländska förhållanden och afteda folkens oro. begynna att genom krig och eröfringar hota Europas fredslugn och statsförbundets jemvigt: då uppstår helt naturligt den frågan: Kan det öfriga Skandinavien overksamt askäda den olika striden? och huru bör det handla, för att understödja det ädla och aktningsvärda brödrafolk, som hotas med undergang? I detta afseende äro vi ibland dem, som hvarken göra oss illusioner öfver våra egna krafter, eller vilja allt för ringa uppskatta dem. måste medföra. sigt hoppas på hennes kraft oc ansluta sig till en stor och äde att, jemte räddandet af danska gifva nya krafter åt en frihet marks fält måste, liksom ö städes, uppspira ur den jord, folkens för sjelfständigheten ut: vete älven, att i följd af flera men kanske mest såsom en vidrörda, hennes anseende hos icke är sådant det borde vara, da visst ej hon kan bestämm Ska underhandlingarnes utgång. ligen, att, till följd af vårt oly valtningssystem, vårt utsugnina kets krafter under freden. var litärorganisation. vår slottas däl värt bistånd alldeles icke kan rande, det eljest kunnat. Men Sverige bör och kan, i detta ö: da sig att kunna bistå Danma genom underhandling lyckas bi öfringslusten till besinning och detta bistånd måste lemnas fö till sjös och sedan, om så beh delst en krigshär. Det säges, att underhandlingbane, att engelska och ryska k: erbjuda Sverige och Norrize att la kostnaderna för det understö åt Danmark; och att fråga är om en krigshär till danska härens Om så är, synes värt här gifn sakna alla skäl. Men äfven in skulle vi likväl tro, att man b omtänksamhet, och att det ej ä för värt eget väl, eller nog för i ning, om vi blott göra oss till och lemna å sido, att säsom en de, och egen frihet och sjelfstä lande och bevarande nation, fö aktning och förtroende. Det ä vi ännu hafva att yttra några förtjena vara medborgares behj Det yttrades. att Skertje icke borde, i fråga om DAanYI1 jande, uppträda såsom en 14 kan naturligtvis icke utsträckas Danmarks öde kan hafva den st på flera andra staters fördel o. ett förbund icke skulle kunn: grundade sig derpå. at det öfri ens mellankomst. såsom närmas gast, kunde och borde bekosti: dessa. Kykten hafva redan vet en sådan underhandling varit att den till och med vore afgja sta, att lika mycket vi skulle hi mot vär regerings återantagan la systemet att sälja folkets h subsidier, för att gagna afläg interessen,lika bestämdt uttala gelse. att då det gäller ett närb. ladt och med oss numera så i lifvadt folk. som det danska. sk ett lika stort brott mot politi! men-kligheten, i fall ett sådant lofvades, att icke skynda att i ska folket till att stödja och vi de brödrafolket. Men da vi sålunda förklarat, a billigt och välberäknadt. att. met andra staters medel. bispringa I detta under uttryckligt vilkor. a inre förhållanden skola försättas ställande skick, att nationen me tan och friskt mod kan gå de ringar till mötes, som ett sådan för danskarnes sak, äfven om med mangdubbla penningeviärde Sålunda inga tade derifrän. för underlåtenhet af våra reformfrågor — inga ins de nya organisationers införande dan och erfarenheten visat nöc är just genom dessas samtidiga som regering och folk, gemensa na nog kraft att utföra det sto laget. Underlåtes dessa. skall da anda förstöra alla de krafter. användas ; och Sverige Sh icke blott de betalande och hoppningar. utan Äfven Sie e5aj,