—ä——————————— —— AA —l——k . —— Om Eteforem-Sällskaper och deras rerksamhetr) I hufvudstaden har bildat sig ett reformsällskap, under det lofvande namnet reformvännernas sällskap. och man motser att dess bemödande skall blifva, att med alla lagliga och lämpliga medel befordra representationsreformen. Ouskligt vore, att sällskapet äfven ville besinna, att det finnes många andra reformer, som stå i nära samband med denna; men om så än icke sker, torde det vara nyttigt, att i alla fall söka utbreda begreppet om, huru sådana sällskaper böra handla, för att med kraft och framgång motsvara sitt ändamål. Detta är i synnerhet af stor vigt i vårt land, der hufvudstaden, till följd af en hop förenade omständigheter, är tongifvande åt nästan hela riket, och således de bemödanden, som der göras af rättsinnade och upplyste medborgare, om de stranda mot maktens inverkan elter förfelas genom bristande klokhet och rådighet, i utförandet snarare förvilla eller undertrycka än befordra det allmänna omdömets utbildning och lifliga verksamhet i orterna. Man har derföre ansett sig böra säga några ord i ämnet. I samhällen, der folket icke utöfvar ett kraftigt och ständigt verkande inflytande på lagstiftning, förvaltning, beskattning och den allmänna hushållningen, genom ett på allmänna förtroendet grundadt, ansedt och aktadt folkombudsmannaskap, har nödvändigheten att uttrycka det allmänna tänkesättet och för de maktoch inflytelse-egande yppa folkets behof och önskningar, alltid måst söka sig andra utvägar. Som beklagligen i allmänhet de representativa formerna icke tillfredsställt fordringarne. eller ännu hos de flesta nationer tillfredsställa dem, har man sett och ser ännu, huru folken söka att afhjelpa bristerna genom mer eller mindre förenade bemödanden, att på öfvertygelsens väg söka förmå regeringarne och de maktegande att betänka och tillfredsställa de anspräk. hvilka det tror sig böra göra på förbättringar i samhällsskicket. På detta sält hafva i alla tider, allt efter de olika förhållanderna i folkets ställning till myndigheter och styrelse, en påtryckning egt rum, nedanifrån; och i samma mån myndigheterna utgått från folket, eller handlat i populär anda, samt regeringarne varit välvilliga och upplysta, hafva staternas inre utveckling blifvit mer eller mindre tillfredsställande. Der åter styrelser och myndigheter missaktat eller missförstått denna naturliga utveckling af den genom felaktiga statsformer hämmade folkkraften, hafva våld, uppror och inbördes krig slutligen afgjort saken, icke alltid till folkets båtnad, men ock nästan aldrig till långvarig fördel för de styrande. Så har utvecklingen af folkens frihet och massans rätt steg för steg fortgått, om ock med olika framgång i de länder der envälde och aristokrati lyckats att befästa sig, eller der det representativa styrelse-sättet lemnat tillfälle för flera och talrika folkklasser att göra sina enskilta interessen gällande. I få länder, har folket, i hvad man skulle kunna kalla sin helhet, lyckats att till den grad bevaka sina fördelar, att man kan säga denna utveckling vara hunnen. De försök, som i några stater blifvit gjorda, att genom republikanska statsformer befordra den, hafva allt för ofta strandat mot inrotade -fördomar, vanor och de mäktigare, ja äfven de så kallade upplystare, klassernas obenägenhet att erkänna en allmuin menniskorätt. Ännu i dag torde, noga betraktadt, med undantag af mä) Denna artikel var redan författad i Februari månad, men hann ej afslutas. Dålikvälde sednare tidernas tilldragelser snarare vitsordat än rederInnnt MFfOn af doco enfeor anoddaolav dan mar om. hända en eller annan del af de Nordamerikanska staterna, folkets beroende af mäktiga individers och klassers välbehag vara så stort, att man med fog kan säga: ingenstädes på jorden har ännu kristendomens vackra syften till menniskokärlek, broderskap, jemnlikhet i rättigheter och skyldigheter, samt andlig och timlig frihet, blifvit i samhälls-institutionerna fullkomligt förverkligade. Öfverallt befinner sig den stora massan af folket arm, kufvad, nedtryckt, oupplyst och genom sjelfva lagarnas obestämdhet, lagskipningens och förvaltningens imeckling, privilegiers inskränkande beskaflenhet, och det i följd af allt detta i alla samhällsbestyr rådande godtycke, så förvirrad och förvillad, att den icke sjelf vet hvad den vill, och således lätt under ett tillstånd af tillfällig uppretning eller af ögonblicklig nöd, uppbrusar och handlar emot sitt eget bästa. Det är derföre en helig pligt, för alla de lyckligare och upplystare ibland folken, att med välvilja och allvar tänka på allt, som kan befordra deras medmenniskors väl; och då detta icke later tänka sig utan att samhällsskicket lemnar en borgen för en fortgående utveckling af slägtets bildning och välstånd, maste man framför allt tänka på de förändringar, som i det erfordras, för att afhjjelpa de nyss skildrade olyckliga förhållandena, samt i deras ställe hos folken framkalla den ordning och verksamhet, som hos det endast kan åtfölja känslan af belåtenhet, aktning och förtroende. Men, frågar man, huru skole vi kunna uträtta någott för detta önskvärda mål? Iluru öfvervinna aka de hinder, som sjelfva det gamla statsskicket lägger i vår väg? Huru är det möjligt att yppa och yrka ändring i det bestående odugliga eller bristfälliga, hos de maktegande, hvilka nu tro sin egen välfärd och inflytelse oskiljaktigt förenade med närvarande statsformer och inrättningar, utan att på samma gäng uppröra massans inneboende misstanka och bitterhet emot de klasser, som hon ser åtnjuta alla de fördelar och fröjder, som förmögenhet och ledighet erbjuda, och hvilka hon icke utan alla skäl, tror sig vara dömd att förskaffa dem, under det hon sjelf deraf icke får dela det ringaste? Ja, dessa frågor äro icke öfverallt lätta att besvara. Der makten i sin blindhet tror sitt enda säkra skydd vara, att äfven förblinda och förstumma folket, der kan ingen ting på öfvertygelsens väg vinnas. Lemnom dessa olyckliga samhällen till upploppen. upprorens och revolufionernas blodiga arbeten! De kunna icke på annat sätt reformeras; de hafva sålunda mänga stadier ännu qvar i sin samhällsutveckling. innan de hinna vär ståndpunkt. Men här i vårt land, der vi åtminstone hafva offentlighetens princip erkänd i våra grundlagar: der vi ega en tryckfrihet, som åtminstone tillåter en så öppen pröfning af hvad för mensklig kunskap behöfves, att äfven våra samhällsförhållanden kunna offentligt underkastas den fullständigaste granskning och hvarie rättmätigt klander; der naturliga rättigheten för folket att församla sig, endast är af lagen inskränkt i det fall, att menighet vill sätta sig upp mot öfverhetens bud; och der associationsfriheten är erkänd, der ege vi lagliga, kraftiga och lämpliga medel att verka för förbättringarne i samhället. Der kan till och med hela folket, om det vill. på lugn och laglig väg uttrycka sitt allmänna tänkesätt. I en tid, då öfvertygelsen om behofvet af reformer i flera vigtiga delar af våra samhällsangelägenheter redan är så allmän. och då hela Europa skyndar, så att säga, med stormsteg alt tillkämpa sig samhällsrättigheter, hvilka vi till stor del redan åtnjuta, äro vi skyldige på en gång menskligheten och oss denna lugna och lagliga väg, som bör och kan föra oss närmare samhällets rätta mål. Vigten af en sådan anvisning bevisas bäst deraf, att redan hos oss visa sig symptomer af missnöje deröfver, att de förut begagnade medel till utryckande af folkets tänkesätt icke visat sig kunna något uträtta. Folket ropar: hvad är att vänta af Ständerna? Se vi ej än det ena, än det andra Ståndet svika vår förväntan? Se vi någonsin dem alla gemensamt respektera det allmänna tänkesättet? Uppträda väl våra högre ombetsmän för några reformer i folkets anda eller till dess fördel? Hafva Konungens ministrar och rådgifvare visat sig nppfatta våra behof, våra önskningar, vår tro om sättet att dem motsvara? Med ett slags misströstan frågar man sig: Hvad tjenar det till. att pressen påyrkar vår rätt och bästa? Hvad Shar petitionsvägen gagnat oss? Hvad kan den erbjuda, då de, som åtminstone i våra petitioner borde se en uppmaning att verka med kraft och beslutsamhet för reformerna, tveka att värdera de tusentals underskrifterna, efter annan beräkning än statistiska enheter, och måhända tvifla på vår behörighet att anses såsom tänkande och aktade medborgare? En sådan ton hos folket är betänklig. Den är ett bevis, att vi, oaktadt de nyssnämnde fördelarne, icke på långt när 1 verkligheten befinna oss i den samhällsställning, hvilken folket sjelf, med sin redan egande bildningsgrad, tror sig kunna önska och fordra, och hvilken det, i fall ej statsmakterna vilja för framtiden bereda och betrygga den, nog terde tilltro sig att sjelf förskaffa åt sina barn och efterkommande. Man bör dock dervid betänka, att i samma mån svenska folkets representationssätt och komunalväsende är oförmöget att uttrycka folkets opinion, eller leda dess rörelse, i samma mån är folket utsatt för att förgå sig under sin ifver och sina bemödanden att handla på egen hand. I detta afseende stå vi dessutom, genom våra ofullständiga polisordningar och krigslagar, i en ganska betänklig ställning; ty hvarje folkrörelse här i landet blifver, till följd af myndigheternas bristande förtroende och det vanliga obetänkta sättet att låta folket genast sammandrabba med en kitslig polis och en missaktad militär, lätt förvandlad till en strid melJan regering och folk, hvilken, huru den ock för tillfället slutas, dock säkert leder till ett bittert hat hos mängden, hvilket förr eller sednare utbryter med förökad styrka. Den väg. vi alltså skulle vilja antyda, det är just den i hufvudstaden beträdda, nemligen bildandet af Beformföreningar, det vill säga: sällskaper. som, sedan de vid sitt bildande uttryckt de ändamål. för hvilka de hufvudsakligen vilja verka, sätta sig i förening med ett centralsällskap, söka gemensamt sprida upplysning om de åsyftade reformernas behof, samt sättet att dem tillvägabringa, och, sedan de äro enige om detta, med sig, hvar i sin ort, söka förena alla vältänkande och oberoende min i så öppna. skriftliga förklaringar, att ingen i landet längre kan vara okunnig om allmänna tänkesättet i dessa frågor. Skulle dessa äsigter vara rigtiga — och vi våga tro det — så borde man nu skynda, att beträda denna bana. Den är laglig — den medgifver en lugn och kraftfull verksamhet — och de på den framgående opinions-massor, skola slutligen blifva så oemotståndlige och öfvertygande, att hvarken Regeringen, eller de privilegierade klasser, hvilka nu, med ett lika oförklarligt som obesinnadt förakt för en ej otydlig allmän opinion, skola kunna undgå att inse nödvändigheten af reformernas genomförande. synnerhet är det vigtigt, att. så snart som miöiligt. på detta vis upptaga frågan om re