US Några ord om sången samt dess inflytande på folkbildningen oeh sedermna ). Vilje vi nu kasta en blick utomkring oss, så finna vi af historien många exempel på Sångens verkan på Folken och Sederna. Ibland en storartad, skön och omvexlande natur. der berg, dalar och skogar mångdubbla hvarje ljud, der har sången sitt hemvist. De folk, som bebo sådane trakter, äro af naturen sångare, och till deras national-lynne hör att vara glade. gästfrie, tappre och fosterlandsälskande. Sådane äro Scuceitzare, Italienare, Snunjorer och Ungrare, samt flöyllinelärlle i Skottland, ibland hvilka sednare Ossians harpa fordom klingat. Dessa folk, och i synnerhet bergsbygdernas innevånare, älska sängen med passion och innerlighet. Den breder ett poötiskt skimmer, en uppfriskande glädie öfver deras lis, och eger i hög grad förmagan att elda dem till stora och fosterländska handlingar. Ått sången lyfter och förädlar sinnet, lugnar passionerna, förmildrar sederna, derpå skulle många exempel kunna anföras ur de ofvannämnda folkens historia, ehuru flera af dem ännu sucka under utländskt ok eller sönderslitas af inre strider. Önskade man att framkalla det älskliga national-lynne, som blifvit beskrifvet, så gifves troligen få verksammare medel dertill, än sångens förädlande gåfva. Ibland alla solk, äfven dem. som stå på civilisationens lägsta ståndpunkt, upptäcker man sångens tillvaro. Nordamerikas indianer, mot hvilka den inflyttade Europeiska befolkningen för ett. kristendomen föga hedrande, utrocningskrig. fira sina gästabud och religiösa sester med sånger, omvexlande med reritativer och körer. (irönländare och ESkimåcr anse säng såsom den största hedersbevisning, med hvilken de kunna emottaga en kär och aktad gäst i sin boning. Ja! sjelfva den olycklige negerslafven glömmer sina plågares misshandling och piskans smärtsulla slag vid uppstämmandet af en entonig sång — det enda minne, han eger af anförvandter och fädernestand. Det gifves säledes ingen olycka, intet armod, huru svårt och tryckande det än kan vara, som ej ndgon gång erfar lindring, vederqvickelse och tröst af sångens gudamakter. Skalden säger: aäbjupt i värt sinne slumrar ett minne som ej kan väckas af annat, än sång. Såsom exempel på, huruledes sången eger förmåga att upplifva nationalkänslan till utöfvande af stora. verldsbekanta handlingar, må följande anföras: År 1792 låg en ung ariilleri-ofsicer, vid namn Bouwget de Liste i garnison i Strasburg. Han var född i Lons-le-Saunier i departementet Jura och hade uppvuxit till yngling i den romantiska bergskedja af samma namn, hvilken bildar gränsen mellan Frankrike och Schweitz. Den unge mannen älskade kriget som soldat och revolutionen såsom tänkare. Med sina sänger och melodier lifvade han det ofta tröga och alltid enformiga garnisons-lifvet. Eftersökt och välkommen i alla sållskaperförsin dubbla talang. poösiens och tonkonstens. blef han snart en förtrogen vän i husethosenmair vid namn Dietrich i Strasburg. Mairen säväl som hans fru och unga döttrar delade fosterlandskärlekens hänförelse. och underläto icke att gjuta inspirationens eld i den unge officerns hjerta, hans poösi och hans musik. En afton. då han ganska sent återvände till sitt eusliga rum sökte han inspiration till sin säng ömsom i sin patriotiska känsla, ömsom i sitt instruments strängar. Öfverväldigad af dena inspiration, inslumrade han, med hafvudet hvilande mot instrumentet och vaknade först vid dunkelt för hans själ nästan som intrycken af en dröm: men förgätit dem hade han dock icke. Han nedskref ord och melodi samt ilade med dem till sina vänner. Dietrich skickade bud efter några bekanta, hvilka voro lika varma musikälskare som han sjelf och säledes i stäånd att uppfatta rätta värdet af de Lisles komposition. Dietrichs älsta dotter ackompagnerade: Rouget sjöng. Vid den första strofen bleknade alla, vid den andra strömmade tårarne ur deras ögon, och vidden sista bemäktigade sig hänförelsen med oemotståndlig makt allas sinnen. Den gamle Dietrich. hans hustru, hans döttrar och den unga officern kastade sig gratande i hvarandras armar. Fåderneslandeis säng var finen, säger Lumartine, af hvilken vi länat denna, i en här utkommande tidning införda, berättelse. Uppförd några dagar derefter i Strasburg flög den nya sången på sin melodis vingar öfver hela Frankrike. Staden Marseille adopterade den att sjungas vid begynnelsen och slutet af alla klubbens sammankomster. Derigenom erhöll den benämningen Marseillaisen. Under revolutionens fasor, under alla de strider, Frankrike kämpade för sin frihet, klingade oafbrutet denna underbara säng, i hvilken både ord och toner äro lika hänförande. ÅÄrmeer af unga soldater, af oerfarna ynglingar, besegrade under förtrollningen af dessa toner, gamla segervanda härar, anförde af Europas erfarnaste generaler. Marseillaisen blef det öfriga kuropas förskräckelse och Frankrikes förtjusning. Med deltagandet försökt ädelt folk, som år 1831 kämpade för sin frihet hördes vid den tiden ibland oss återljuden af en annan natiotional-sång, som sjungits i PohlenSkrahneckis Jlursch: Ån är Pohlen ej förloradt. Uppstämd af hjeltarne vid Praga och Ostrolenka. har den väl längesedan tystnat; men en annan gång, då mensklighetens genius breder sina vingar öfver Pohlen, höres den kära sången åter. 0 Polonia! må den då klinga under segerfanors skygd i din frihets tempel! Äfven vi ega ibland våra patriotiska sånger en. som på de sednare aren blifvit hela Skandinaviens tillhörighet: Carl den NIT:smarsch. Först sjungen af de studerande i Upsala, hördes den snart derefter under Lundagärdens kronor. och när sist de trenne rikenas unga representanter Sammanträslade i Köpenhamn Sjöngo semtonlumdrade — studenter kung Carl den unga hjelte han stod i rök och dam-, och adopterade denna marsch såsom svärdets säng ibland de sånger. hvarmed det unga Skandinavien firade sin andeliga förening vid Fyris strand, Lundagård och Köpenhamn. Reser man nu om sommaren öfver det glada Öresund, eller vistas hos det gästvänliga danska folket, hör man öfverallt, af röster eller instrumenter, uppstämmas de välbekanta tonerna af Carl den XII:s marsch. Likasom hvarje folkslag har sin poesi och sin sång, hvilken de älska och värdera: så har äfven hvarje menniskohjerta sin. Sången följer oss från födelsen till grafven: fran vaggvisans första toner till dödspsalmens sorgliga ljud och mullens bullrande fall mot likkistan. Kort efter sitt inträde i verlden, låter det späda barnet villigt vyssja sig till ro af sångens toner. I sin stilla. fridfulla sömn, skyddad af den moderliga kärlekens omvärdnad, ler det i drömmen mot dessa sina himmelska vänner, om hvilka Frälsaren sagt: Deras englar i himmelen se alltid min Faders ansiqte om nagot år sitter den lille på sin faders knä. lyssnande till sångeas toner: ännu kan ej det gryende förstämlet fatta orden: men klangen, loee db AA arr ae Oc havsnata mvinna aech dat solhvarf sjunger barnet sjelf sina små vi or. Skolan och lexorna med deras allvar afbryta snart barnets muntra lek; men äfven i skolan får det göra bekantskap med sången och dess högre ändamål, då den före och efter sästimmarne uppstämmes af fromma läppar. Med de tyst och obemärkt försvinnande åren förliyger snart barndomens sköna, lyckliga tid, af hvars fridfulla Eden innan korrt endast minnet återstår. Sängen följer nu ynglingen och jungfrun, då de på egen hand skola göra sitt inträde i verlden. Lifvets stundande blomstermanad är, likasom naturens vår, en kärlekens och sångens tid. Nya, förr ej anade känslor uppfylla hjertat; kärlekens värvindar fläkta derinne, och språket äger stundom ej ord för hvad som föregår. Inom sångens rika tonverld blir det då ett nytt behof att spana efter uttryck derför, nog varma och glödande. Yuglingen, som funnit ett föremål för sin kärlek, sväfvar emellan fruktan och hopp med sitt hjertas första fråga. Eger han da Sängens gåfva och förmåga att i toner framföra sin själs önskau: så har han en anledning mer att kunna hoppas bönhörelsens lycka och läsa dess löftesskrift, tecknad i purpur på den älskades kind. Sången är kärlekens bunds-förvandt och vän; men, beständigare och trognare än kärleken, dröjer ännu sangens engel qvar i den förgätnas hem, i enslingens hydda, tröstande dem under saknadens längsamt skiidande timmar. Glöm af många, kände af få, älskade af inge: kunna de fly till sången och känna den li vande fläkten af hans vingar. Ynglingen, som funnit sitt hjertas brud, inträder med henne under ett annat förhållande i lifvet, der nya, vigtiga pligter vänta dem. Se denna unga mor! För ett par tiotal af år tillbaka sjelf ett litet barn, huru hon bär den förstfödde på sina armar! Lik en älskande Maria, sitter modren försänkt i åskådande af sitt barn och glömmer vid denna syn lidna qval och långa nätters vakor. Hennes tankar äro en bön, hennes ord en säng, ty sångens engel har uppenbarat sig för modershjertat. Ansvarsfulla äro makarnes åliggande. Fadrens och medborgarens pligter taga mannens och de husmoderliga bestyren qvinnans hela verksamhet i ansprak. Efter arbete och mödor behöfver icke allenast kroppen hvila, utan älven själen vederqvickelse. Denna söker ett känsligt sinne gerna i sängen antingen mom den husliga kretsen, eller i vänners sällskap. lenniskan tillhör tvenne verldar, säger Clowes. Iillfölje häraf känner hon hos slg ett högre behof. endast tillfredsstäldt under bönens stilla timmar. eller själens högtidsstunder i templet. der den andeliga sängen ljuder till hennes möte. ÅAlderdomen nalkas; den skumma blickel, de aftagande krafterna påminna derom. 1 samma män som det närvarande kännes ödsligt och kalt och de fordna vännernas krets glesnat. i samma mån öppnar sig minnets rosengårdar för den gamles syn. Sånger, som han fordom hört sjungas, eller sjelf sjungit, klinga derifrån med underbart välljud; då är det med honom som med Schweitzaren, som hör en hemlands-sång, som återför hans Alpers och hans barndoms minne. En förvandtskap eller likhet i tycke eger rum emellan ålderdomen och barndomen. Deraf ordspråket: De gamle blifva barn på nytt. Hos alderdomen uppstår derför en föryngrad kärlek för sången, helst då den återkallar förflutna minnen. Så följes menniskan af sången genom lisvet, från dess morgongryning till dess afton. Den ljuder öfver hennes graf; den möter henne en gång i förklarad gestalt vid evighetens marsan am han hefinnes ihland de rättfärdi