KORRESPONDENS. Stockholm d. 16:de Mars 1848. Utaf tidningarne här i hufvudstaden ser man, att II. M. Konungen uppkallat konstitutions-utskottet till sig och uppmanat det till sådan verksamhet, alt ett förslag må kunna framläggas af beskaffeuhet, att det motsvarar nationens billiga önskningar. Väl försäkrar Aftonbladet, att denna händelse kommer att väcka glädje och tillfredsställelse i alla landsändar, eller huru orden föllo. Det må lemnas derhän; Stockholm är ingen egentlig landsända, utan ligger midti landet, deraf förklaras, väl att vi här göra ett undantag från den åsigt, hvarpå Aftonbladet dragit vexel; Götheborg har samma belägenhet, kanske det också kommer att undantagas. Man anmärker här, att det varit ännu mera konstitutionellt, om en K. Maj:ts skrifvelse, behörigen kontrasignerad, kommit utskottet tillhanda; men det gör icke mycket till saken; vi äro icke några pedanter. Hufvudsakligare hade varit att ett initiatif blifvit taget af sådan art, att det kunnat förena tänkesätten. Men den påtryckning, som nu blef gifven, är ingalunda ledande till ändamålet, hvilket bäst synes, när man betänker, att de konservative sammansatt utskottet. Det enda, som här slutligen återstår att göra, blir väl att låta en ny och urtima Riksdag sammankomma, ett halft år efter denna Riksdagens slut. Välja Svenskarne då likasom förra gången, så äro de värde sitt öde, — men det göra de säkerligen icke. Glädjen och tillfredsställelsen öfver hvad konstitutions-utskottet vid 1848 års Riksdag kommer att göra bli således icke stora. Den konselj, som hölls efter de stora nyheterne från verldstheatern, och hvilken konselj ansägs kontramanderad, emedan protokolls-sekreterarne fingo ga hem, utgjorde sedan egentligen en konklav. Det berättas, att II. M., i likhet med alla andra, synnerligen otåligt afvaktat postens ankomst, förliden Tisdags morgon, samt att befallning var gifven att. låta aslemna dess innehåll på hvilken tid af dygnet som helst. Man bör hoppas, alt dess innehåll varit för H. M. lika tillfredsställande, som för andra. — Ått ordning och lugn återställas inom en skakad nation måste ju alltid vara en glad erfarenhet, om också aspöslitningspartiet önskat att kanonernes språk, den der förtryckarnes ullimo ratio, skulle fått uttala sina välsignelser enligt den codex, eller enligt den lithurgi, som fordom och sedermera hos alla statens prioriterade fordringsegare traditionelt föreskrifver att en part menniskor skola vara och varda ParialYs, under det att de förra skola befalla öfver lifvets beqvämligheter och evighetens salighet. Visserligen måste det varit ett pjollrigtslägte, det der, som år 1789 pratade om menniskans rättigheter. En och annan af dem lefver ännu och ser sina barnbarn följa samma Stråt, som stamfadern och hans närmaste descendent. Besynnerligt nog har det nu räckt i sextio är — icke sedan läran uppkom, ty den är sedan Kristi tid på jorden — men sedan den kom i praktisk användning för menniskolifvet. De vetande, förnämligast de krönta, och de, som stå på trappstegen ända ned till den skiljegräns, der man ingenting har annorlunda, än genom egen kraft, alla de vetande i de stora samhällsfrågorna påstå, att man i Frankrike kastat om oräkneliga gånger sedan år 1789. bet vill dock icke synas så för enklare folk; de kunna påstå, ait, oaktadt despotismen lurat sig fram nägra gånger öfver folket — genom skrämsel och genom förförelse — så har dock den allmänna inre öfvertygelsen aldrig ändrat sig, och friheten har varit det mål man oföränderligt der i landet sökt, hvar gång som folkviljan fått ultala sig. Nu sednast har detta skett på ett sätt. som sannolikt blir varaktigt. ehuru — — komma att kosta nationen. Alt saken är afgörande vigtig för Europa, det ser man öfverallt, vare sig af fremmande regeringars sätt att taga händelserne och bemöta dem, eller af vår egen styrelses beteende. Det må nu vara, alt upptåget med konstitutions-utskottet kan leda till att vi slippa ifrån saken ännu på en ganska rundelig tid; men der företer sig likväl ett sken af bemödande för frågans behandling. Det öfriga besörjer Nationen — om den är värd något. Den börjar nu verkligen lifvas från den länga sömn, hvari den biifvit försänkt genom den tvefaldt olyckliga företeelsen att, efter inträdandet af värt nya statsskick, friheten fått odugliga målsmän, och att vår Regering förskallat. sig sken af liberalitet derigenom, att den gynnat de materiella interessena och dermed förmodat, att allt skulle vara väl gjordt till allas belåtenhet, en förmodan snarlik den, alt menniskan icke borde ihågkomma, att hon ej lefver endast och allenast af bröd. Men äfven deuma liberalitet har blifvit hardt nära klandrad — icke biott af yrkenas skråmästare, m. sl. — nej af II. M. Konungen sjelf, som i Borgarständets talmans behändiga helshingstal fann en anmärkning emot regeringsåtgärderne. och med denna anmärkning till ingångsspråk gjorde en uppbygglig tillämpning på vädan af att göra förändringar i vigtigare ämnen. Med konseqvent nedsättning af de politiska reformernas värde har Regeringen lyckats att småningom utplatta tänkesättet hos nationen. Det kunde derigenom inträffa, att de sämste komme att alltmera. få inflytande. Det är egentligen för tidigt (2) att ämu yttra sig något, vilja något; vi mäste afbida efterdömet från mera bildade folk; vi kunde möjligen snart få afhöra någonting från Preussen och från Tyskland i allmänhet, eftersom i vår tid vär medelklass är van att derifrån taga rättelse, liksom fordom vära högre klasser togo ledning från Frankrike. Hela vestern af Europa lifvas kanske snart af en enda gemensam tanka. Frankrike har uttalat sitt ord på ett sätt, som svarar mot dess allmännare spridda politiska kultur. Rhenländerne, Baden, Wirtemberg låta icke längre hålla sig i barndomsförhällanden. Bayern har också framhaft sina underdåniga önskningar med mera beska än vanligt laggd, iblarsd det söta maltet. Preussens Rhenprovinser hafva, allt sedan 1815, gjort hufvudiandet bekymmer. Cöln på den sidan, Breslau och Königsberg på den östra sidan, hafva länge utgjort brännpunkter för ett föga tålmodigit sätt att bära det, som befalles endast med Guds Nåde och så till sägande utan blygsel för menniskor. Italien har länge varit agiteradt af Mazzini, m. fl. men icke med obestämd lust att tillställa oro, nej med verklig och djup politisk syftning. Der finns också en regent, värdig sin upphöjda plats, — denne Pius, som vetat förena Italiens 20 millioner menniskor till en enda gemensam åsigt. (Deraf igenkännes den stora mannen att han förmår förena sinnena. Söndra kan en hvar). Om nu södern i likhet med vestern emanciperar sig, hvad skall då en regent i Preusen kunna uträtta för att qvarhålla sitt folk under detta (iuds-nåde, som icke mera står tillsammans med förnuftiga menniskors värdighet? Om Preussen ger efter — då kommer turen till oss; då skola våra prester och våra akademiker gifva med sig, ty från Schellings och Hegels hemland kan man hemta sin visdom, vare sig ur böcker eller efterdömen; ur förnuftet kan man här icke deducera något, eller åtminstone icke erkänna det såsom rättsgiltigt. Men har Preussen fått en fri förfaltning, då blir det också tid för acc YUndor fidan mycket det ännu kan, under olika perioder, tid Ehrensvärd. Stens hitkomst. måste man bereda tänkesätten — så frant icke händelsernas lefvande språk dessförinnan och dessförutan förbereda dem till förtidiga. omogna och fördersliga yttringar, hvilket väl kan vara möjligt. Här i hufvudstaden är lugnt, och vi hoppas till Gud att inga sådana, en nation vanhedrande pojkstrek måtte komma attförete sig, som för tio är sedan; men hvad de s. k. bildade tänka och känna börfar blifva utaf någon betydenhet. Eljest är det bekant, huru lättjesulla vi svenskar äro, när det kommer an på annat än äd och prata. Likväl — det är eu trög nation, full af hetsigheter, yttrade på sin Måhända kunde en sådan hetsighet påkomma, och i sådant fall vöre det väl möjligt, aut det kunde bekomma både högvälborenheter och högvördigheter illa, ty eftergifter sedan mothugg börjat, gagna blott act uppmuntra motständarne och påskynda fallet. — I hvilket fall som helst bör väl icke menniskorätt komma i fråga. Det är gement att nämna något derom i lugna tider, och det är oforsigciit alt röra dervid under oro; följaktligen bör man alltid tiga dermed och hafva fördrag. Alt Tuilerierne, Ludvig XIV:s (den 8 k. stores) och Napoleons högtidspalats blifvitomskapadt till ett fattighus var ett kurlöst infall af den nya regeringen i Frankrike. Det vore väl i detta en katekeslexa möjligtvis för konungar, men icke just för de högmögende, ty de blefvo ju qvar och önskade för tillfället Louis Philippe lycksam resa. Stackare! de miste likväl titlarne, så att det icke mera der såsom annorstädes kommer att t. ex. heta: Af jord är Ur grefven kommen; till jord skall Hr grefven äter varda; Jesus Christus Hrgrefvens frälsare skall hafva den äran att uppväcka Hr grefven på den yttersta dagen. Den förmögenhet, de samlat, den njuta de i allsköns lugn, betänkte på att ytterligare öka den på arbetarens bekostnad. Dock! äfven det har man i Frankrike velat förebygga. Huru det kan lyckas, får framtiden utvisa. Början är likväl gjord med att der proklamera arbetets och arbetarens värde. Huru dermed skall gå i Sverige kunna vi ej ana; vi veta blot atten djup förändring här bör och måste föregå, så alt arbetaren må stiga ifrån sin föraktade ståndpunkt och erkännas vara menniska. Om vattenpasset icke får användas för annat, borde det åtminstone få användas för själarne. fråga presterne derom — likväl icke om själarnes rang efter utan före döden — de skola skylla på Försynen, som i sitt allvisa råd skänkt. den ena 500 tunnor spanmål om året och den andre icke bröd för dagen, Der hår man återigen sitt Gudsmåde. Väl äro frågorna om bröd och om tillfälle till bildnings erhållande, samt deraf beroende. evig salighet (för hvilken presterne säga sig ifra) de vigtigaste frågorne: men formerne för de politiska rättigheterne lära väl också hafva sin vigt. Det var väl detta, som vår Konung hittade på nu efter sista fransyska poReformvännerne söka samma mål. Det blir rätt artigt att se hvilkendera Som först hinner fram, eller om den: der terllus interveniens, som alla tala om, men ingen känner, folket, möjligen: skulle gnugga sig i ögonen ochuttala sin vilja. Tr Korrespondens från Paris). Jag skyndar att åter gifva dig några underrättelser från vår republikanska stad. Var trygg, fransmännen äro ett stort folk. Föäde till krigare, tillställa de en revolution lika lätt som ett karnavalsnöje; de offra sina lif, om man fråntager dem den ringaste smula af den frihet, till hvilken de äro födda och som är förenlig med deras lisliga, glädtiga lynne: men gif dem den frihet de fordra, låt dem sköta A Ta 12Typ O 1224