AUEALCACSESKONDENL. Stockholm d. 28:de Febr. Sakkunnige män berätta sig hafva hört af en man, hvilken icke bör vara i okunnighet om den oföränderliga viljan, att den afsigten skall vara temligen bestämd å högre ort, ätt under Juni mänad låta afblåsa riksdagen. Ryktesvis tillägges äfven, att vederbörande ämna vädja till bättre upplysta ständer och således etrakta saken såsom en slags parlamentsupplösning, inom ett år åtföljd af en urtima riksdag. Detta sednare synes mig isynnerhet tvifvelaktigt, emedan jag håller före, ait regeringen icke kan finna sig äga anledning att önska tätt återkommande riksdagar, hvarigenom vårt statsskick måhända skulle blifva för mycket liknande det Engelska, det Fransyska m. m. Jag har dock sett så mycket hända, som jag ej förmodat, att jag beslutat hädanefter icke särdeles befatta mig med omdömen om sannolikheter, eller osannolikheter, utan helt naket berätta fakla eller i brist deraf ännu obestyrkta, men dock i svang gående on-dits. i i Ival vädjandet till bättre upplysta Ständer heträffar — posito, att ryktet om ofvannämnde plan verkligen äger någon grund — så fruktar jag, att den vädjande parten kunde blifva svårligen bedragen. Ty i tidens tendens ligger sannerligen icke något, som talar derför, att pupillerna och deras ombud hädanefter ämna gå knapphändigare till väga, än förr, vid granskningen af förmyndareräkningarne och vid yrkandet af kontroller på sjelfva förmyndarekammaren. äfven för en regering, hvars grundsats möjligen kan vara idivide et impera! är det i alla händelser icke mycket godt att vänta af den stora förbistring i partiförhållandena; som vid denna riksdag visat sig; ty att fiska i grumligt vatten misslyckas, som man ser, ibland. Man har ansett denna förbistring för — reaktion. Om ock så vore, alt litet reaktion är med i spelet, så torde dock bland ingredienserna till den jäsande degen finnas en ännu större portion af — progression. Det ser visserligen betänkligt ut, att en del liberale eller s. k. radikale koaliserat sig med en del konservative, såsom fallet isynnerhet visar sig vara inom bondestårdet. Man må dock icke inbilla sig, att detta skett genom något falskt spel eller genom några koncessioner i principfrågor från de radikales sida; ty snarare är det då de koaliserade konservative, som gjort dylika hufvudsakliga koncessioner, och det åtminstone till stor del derföre, att de kommit till besinning af tidens anda och tidens kraf, sedan de en tid grubblande betraktat spillrorna af sitt den 8:de Mars 1844 ramlade system. Så vidt icke alla tecken bedraga, äro tvenne nya partier i görningen. Tillstymmelserna dertill skönjas redan, ehuru utvecklingsprocessen, som förtgår under förbistringen, ännu icke nått sitt mål. Det förstås, att dessa tvenne partier i hufvudsaken blifva ungefär desamma som i alla konstitutionella stater: ett folkparti och ett regeringsparti; men utom en stor personalförändring (emedan synbarligen de förtjusts liberala äro på god väg att förena sig medde Visserligen ännu i arfsnäringsoch cell-frågor m. m. dyl. envist motspjernande aristokraterna, äfvensom med byräkraterna, för ati tillsammans bilda det grund-stost. hvarutur i tidens fullbordan ett regeringsparti skulle uppstå, såsom motsats möt det ofvan antydda folkpartiet) måste äfven, i följd af tidsandans ständigt fortgående utveckling. en viss ide-modisikation komma att äga rum, så att det blifvande regeringspartiet, till skillnad från det under Carl Johan utbildade, kommer att utmärka sig för en viss grä färg, hvaremot folkpartiet sannolikt kommer att framträda i en starkare acci2 of ND 2 sa — 2 1 förebärande såral ett, som annat, till sin Jag icke tänka mig följderna af nuvarande förbistring. Ty så vida icke framåtskridandets element kommer att uppslukas och tillintetgöras af reaktionen, hvilket efter all mensklig beräkning är omöjligt, så måste det Koaliserade konservativa elementet, som just genom koalitionen förnekat sig sjelf och affallit från sin ursprungliga princip, uppvärmdt under jäsnings-processen, sammansmälta med framåtskridandets element. Då detta demokratiska element snart nog måste blifva den fruktansvärdaste fienden till de konservativt-liberale, och de öppet konservative omsider torde Sammansmälta till ett jemförelsevis temligen såtaligt kotteri af aristokrater och presater, så bör en allians och slutligen äfven en sammansmältning af begge dessa nyanser vara temligen gifven. Frågar man efter orsakerna till den nu rådande förbistringen, så äro de att söka såväl i den nya regimens tvetydiga och förvillande system, som i den lamhet, hvarmed pressens hufvudsakliga representanter beifrat liberalismens sak —en lamket, förklarlig antingen genom patriotismens förblindade hopp om redan vunnen seger, eller måhända genom egoismens gyllene drömmar. Huru härmed än må vara, lärer en viss koryf bland reformvännerna, vid deras första sammanträde i går åtta dagar sedan, hafva temligen skarpt apostroserat pressen för dess försumliga ertersifvenhet, hvaraf Hr L. J. Hjerla tog sig anledning att uppträda till pressens försvar; urSikt. i Af dagens nyheter finner man, att uniformsförändrings-vurmen ännu spökar. Denna gång gäller det fiottans manskap, som icke allenast fött sina huggare (enligt hvad ett blad redan berättat), utan äfven sina mössor förändrade. För öfrigt glunkas om ackordssystemets upplifvande vid tjensters besättande. — Som bekant är har konsistorii-notarien Angeldorff tagit afsked, utan att hafva erhållit någon annan tjenst. Man vill veta att efterträdaren värderat tjensten till 2000 Rdr banko. hHelala refero: — fr. II. Slockholm d. 29:de Febr. 1848. Nu börjar man åter något litet röra på sig härstädes, och reformsaken, som länge varit slan, lär börjat ånyo röna efterfrågan. be insomnade reformvännerne hafva åter vaknat, åtminstone så, att de haft en sammankomst. Det vigtigaste, som der föreföll, var, att hr Dalman, F. I., framkom med ett förslag, som visserligen icke innefattade för mycket, och hvars om man tvärtom borde säga, att det bordt komma längt förut, nemligen att också orepresenterade borde få tillträde till öfverläggningarna: Det synes af det långa dröjsmålet innan detta förslag kom fram, att skråvanorna kunna slå djupa rötter. Man ville vara liberal, ville afskaffa stånd och klasser och kaster, och har proklamerat det ifrigt sedan åtnmiustone år 1840, men det har icke fallit nägon i sinnet, alt inom den i dessa ämnen delibererande församlingen tillkalla sådana pers soner; som icke hörde dit. När sådant skett på det färska trädet, etc.? Nu är emedlertid den saken hjelpt; och det är väl möjligt; att en verkan deraf kan komina att förspörjas: Det bör åtminstone vara troligt, att mer än en af dem, som hittills i tysthet harmats öfver de dumma missförhållanden; genom hvilka bildningen per se är utesluten från al talan i fäderneslandets angelägenheter, nu kommer att wed sin röst öka uttalandena af de anspråk, som rätt mången i det afseendet eger och kunde försvara. En tvist uppkom under sammanträdet, vid frågan om hufvudsaken. Till följd af den tröstlöshet, som de konservative framkallat hos de den förutnämnda talaren med det förslag, att man borde medgifva något, och icke framhärda med samma oböjlighet, som förut vid den renlärigaste liberala äsigten; man borde visa det stora moderata partiet, att man vore i stånd till en eftergift, så skulle deraf hända, att de å sin sida äfvenledes jemkäde Hå: got, och man kunde då mötas på halfra vär gen, hvarigenom en pluralitet blefve gifven. Emot sålana jemkuingar talade hr Vjerja med full observans af läran. hoke dera nu har rätt — med afseende på möjlighetei att åstadkomma något genast, är väl tydligt. (?) Huruvida åter detta genåst skulle ersätta ett framtida fullständigare och på en gång vin het System, är en fråga, som kan utgöra ämne för en särskild vigtig diskussion. i Det är tydligt, att man börjar ifrigt befara; alt åter en fiksdagåäförgär utan att ett grunds lagsförslag antages till hvilande. Huru långt man ämnar gå i koncessioner. kan vara O:isst; men det sannolikaste är; att man med bibehållet afgjordt yrkande på allinätinä valprincipens fastställände för den ene kammaren, kan vara sinnad öfverlemna den Högre kammaren att besättas genom klassval, om icke rentaf ståtidsväl: a Dervid företer sig likväl en omständighet, den man kunde uttrycka med ordspråket: man gör räkning utan värd: Man kan nämligen antaga att samma åsigt, söm hos Regeringen troddes hafva inverkat på reformkommitteens förslag ända derhän, att mät. hök förslag om pärer, utnämnde till en del af Regeringen, ännu fortfar och kommer att fortfara; och i sådant fall är ingen främgång att hoppas. — i Statsutskottet arbetar friskt med stätsätis slagspropositionerna och resolverar i allmäthet helt knapphändigt att det icke tillstyrker Rikets Ständer att det begärda anslagei bifalla. Man kan också visserligen icke betvifla, det ju Ständerne sluta sig till utskottets äsigt t detta sall. Sålunda går väl liela det störa förslaget, beträffande planen till ordnande af ett sjöförsvar, liksom korvetten Carlskrona, till botten. Men äfven andra, mera motiverade förslag komma, fruktar jag, att dela samma öde. Mig tyckes dock; som om de åtminstone förtjenade en granskning innan de af utskottet så der sans facon expedieras: NN il. Stockholm d. 3:dje Mars 1848: En bes synnerlig vändning här inträffat inom opinlonen. Alla tidningar veta snart, att kring land och rike berätta, hurusom justitie-ombudsmannen Landm blifvit förbigangen vid det nya valet, och att den från fördom väl kända kis riren. kuriren från Stockholm och Stoeks holmska kiuriteh m. m. blifvit vald i hans ställe, äfvensom att grefve Mörner blifvit suppleant i stället för doktor Runeberg, men ännu kän det knappast vara kändt; än mindre berättadt, hurusom det allmänna tänkesättet häraf blifvit upp-piggadt. De; som förut mot en ringa grynvälling ville uppoffra sin förstsödslorätt, hafva nu återgått till en varmare uppskattning af sinä företräden, såsom de der begripa verldens ställning och mensklighetens anspråk: — En sådan seger till. och — v äre förlorade, har mer en lycklig fältherre sagt; detsamma böra de konservative säga. ; De; som nitälska för det nya lagförslaget men derjemte önska; ätt de liberale måtte få bett och betsel i munnen; hafva gerna set att denna obehaglighet skulle träsfa dem, det de mätte se, huru litet opinionen är för dem. I ännu större mått skulle denna lexa göra nytta på Richert och Bergfalk, såsom de mest notoriske bland de liberale. Särdeles umcket väntade csio de kancervativa af an