UTRIKES NHEHIETEER. aANNT FRANSKA REPUBLIKEN. Paris den 1 Mars. I går kl. 2 e. m. hade amerikanska gesandten herr Rush företräde hos den prov. reg., till hvilken han adresserade följande tal: Mina herrar! Såsom Förenta Staternes representant fattar jag, enär jag för afståndets skull ej kan afvakta förhållningsorder, första tillfälle attnembära er min lyckönskan, i den öfvertygelse att min regering skall gilla detta mitt förfarande. Ej elier kan jag underlåta att försäkra er, att minnet af det förbund och den gamla vänskap, som egt rum emellan Frankrike och Förenta Staterna, bland oss ännu är lisligt och i full styrka. Jag är fullkomligt öfvertygad, att ett högt och allmänt rop skall höja sig i milt land för att önska Frankrike lycka och ära under de nya institutionernas välde. Alla amerikanare skola öfverlemna sig råt de varmaste förhoppningar, att dessa institutioner skola för menniskoslägtet lefverera de lyckliga resultater, för hvilka nationens högsinta förhållande vid de sednaste händelserna erbjuder en så nöjaktig garanti. Under dessa institutioners välde hafva Förenta Staterne sedan 70 år njutit en beständig välfärd och en regering af likformig beständighet; och om Förenta Staterne alltid åt andra länder öfverläta valet af deras regering, utan atlt på något sätt inblanda sig i deras inre angelägenheter, så kunna de dock naturligtvis icke annat än vara glada öfver aft se deuna stora nation florera under institutioner, som garanterat dem sjelfve välgerningarne af social ordning och offentlig frihet. Tillät mig, mina herrar, att betjena mig af samma ord, som den store och förträfllige Washington begagnade vid ett det närvarande liknande tillfälle och sluta detta tal med tillsogandet af den varma önskan, att begge republikernes vänskap måtte ega bestånd lika länge som deras tillvaro. Herr Arago svarade, att den provisoriska regeringens medlemmar utan öfverraskning, men med lislig glädje förnummit gesandtens tänkesätt, och yttrade till slut, att provisoriska regeringen tackade för lyckönskningarne och att hon gerna, liksom gesandten, upprepade Washingtons ord i full förtröstan, att dessa ord skola blifva ickeblott en önskan, utan en verklighet. Provisoriska reger. president, den vördnadsvärde patriarken Dupont (de FEure) närmade sig sedan gesandten och sade: Tillä mig, 1 det jag fattar er hand, att försäkra, att franska folket så fattar amerikanska nationens hand. berefter var företrädet slut. I går emottog provisoriska regeringen officielt besök af argentinska republikens och republiken Urugays sändebud, Den berömde frihetsvännen Armand Carrels graf å kyrkogården St. Mande bekransades i går, och provisoriska regeringen har förklarat att hans ben skola uppgräfvas och öfverflyttas till Pantheon under de högtidligaste ceremonier, i hyllka alla regeringens medlemmar komma att deltaga. Journal Debats skrifver: En enda känsla besjälar alla medborgare, nemligen behofvet vatt medverka till ordningens upprätthållande och aktningen för den offentliga friheten. Vi aflägsna för vår del hvarje fiendtlig, hvarje bitter tanke ur våra hjertan. Vi vilja icke skilja oss från fäderneslandet, vi hysa blott önskningar för dess ära och lycka. Det gisves utöfver alla systemer fundamentala grundsatser, hvilka oförkränkta måste upprätthållas. Samfundet är skyldigt sina medlemmar personlig säkerhet, aktning för eganderätten voch arbetsfrihet. Det är i vår tid tillochmed PP 1IAIA t dam Svnvna mara tara och adöädlioa sionsfriheten hafva blifvit oss lika nödvändiga som luften vi andas. Dessa politiska och sociala grundsatser skall ingen redlig menniska vägra sitt understöd, sin hängifvenhet, ja, om så skulle göras nödigt, offret af sitt lif. Hvad vi nu sagt, utöfvar hela Paris i detta ögonblick. Utan åtskillnad till klasser eller meningar, utan motbeskyllningar, utan förbehåll arbeta alla medborgare med den ärofulraste enhällighet på förtroendets återställande. Och vi hoppas af hela vär själ, att detta sträsvande icke skall vara förgäfves. Siecle yttrar, att ordningen vänder tillbaka i hufvudstaden liksom genom ett trollslag. I dag äro, enligt ett tillkännagifvande af de Särskilta märierna. nästan samtliga barrikaderna försvunna. Gatorna äro åter i ordning; man tvingade förbigaende personer att hjelpa till vid stenläggningsarbetet. Hela befolkningen är lifvad af den bästa anda, och alla medverka till ordningens vidmakthållande och illbragders förekommande. Ivenne banditer, som mördat en nationalgardist på dess post, bletvo arresterade af folket och antvardade åt auktoriteterne. Nalional försäkrar, att de nattliga eldsvådor, som hvarje morgon sätta sinnena i ny oro, icke fa skrifvas på pariserbefolkningens räkning, hvilken hallit sig fullkomligt ren från slika afskyvärda förbrytelser, samt antyder, all regeringen är anstiftarne till dessa brandanläggningar på spåren. Enligt en pariserkorrespondent i Kölner Leil. börjar redan en opposition bilda sig emot den nya regeringen. En viss Ruspail, som tyckes vilja spela rollen af en demagog a la Marat, har uppstått och grundat ett blad, som han gifvit samma namn, som Marats blad på sin tid hade: Lamie de peuple. Denna tidning gar illa åt den nya regeringen, men, som det synes, utan alla anledningar. in Lagrange, som var mycket verksam vid Tuileriernas stormande, och A. Blanqui, anse sig tillbakasatte, och den sednare organiserar klubbar. Men oaktadt allt detta hoppas man det bästa. Arbetarne hafva hittills visat lika mycket mod som redbarhet och sundt menniskoförstånd. De äro stolta öfver sitt verk och skola göra och lida mycket för att upprätthålla detsamma. Provisoriska regeringen har i republikens namn tackat polytechniska skolans elever, hvilka sedan revolutionens första dag egnat sig ät fäderneslandets tjenst och derefter fortfarande aflagt de mest förundransvärda prof på verksamhet, insigt och hängifvenhet. Galiqnanis Messenyer säger, att Lamartine af lord Normanby blifvit underrättad om engelska styrelsens vänskapliga tänkesätt emot den unga republiken. — Conumerce säger sig ur ofsiciella källor veta, att Lord Russel genast efter erhållen underrättelse om republikens proklamerande med sin kolleg. utrikesministern lord Palmerston haft en konferens, i hvilken beslutats att erkänna republiken. Nationalgardets öfverbefälhafvare har utgifvit följande dagorder: Franska republikens era har nyss blifvit invigd genom en af dessa folkfester, hvilka inför verlden bära vittne om storheten af en stark nations makt. I går förde parisiska nationalgardets 12 legioner till fots, hvardera representerad genom 2 bataljoner, 4 sulltavliga legioner från stadens område, den 13:de vlegionen till häst samt skolornas förenade velever, alla den provisoriska regeringens medemmar i spetsen, frihetens fanor kring julikolounen, på den plats der bastiljen stått voch der våra fäder utsått den allmänna broderlighetens frö. Den provisoriska regeringens medlemmar, som på så få dagar gjort QA mveket för fäderneslandets nutid och nping skall aldrig förgäta det imposanta skådespelet af denna menniskomassa, hvaraf hälften bestod af soldater, improviserade gepom segern. Alla dessa hjertan, som korruptionen så omenskligt och så länge förtryckt, voro lifvade af samma känsla, fosterlandets väl, och det hördes blott ett enda rop: Vive la räpubligne! — Nationalgardet, som klockan omkring 2 aftruppade från stadshuset, gjorde halt på bastiljplatsen och defilerade sedan i största ordning längs alla boulevarderna. Trummorua hvirslade paratmarschen, musiken spelte under mellantiderna de patriotiska hymnerna, och två gånger hundra tusen stämmor upprepade frihetssängerna. — Tack vare eder, arbetare, tack vare eder, nationalgardister, som tillkämpat eder ett odödligt rum i mensklighetens historia! J hafven bevisat, att ordningen var en följd al er seger. och att alla civilisationens generationer finnas på republikens baner. Frihet, jemnlikhet, brödraskap! Courtais. Nationalgardets artilleri organiserar sig. Nationalgardets tjenstgöring i Paris och dess område försiggår med största regelbundenhet, nch med en aldrig tillförene förspord ifver. Sedan den 24:de Febr. hafva öfver 20,000 unga män blifvit beväpnade. Paris den 4:de Mars. Den provisoriska regeringen, förblir sig lik i sin beundransvärda organiserande verksamhet. Dekret följer på dekret, ingenting undgår styrelsens skarpa bick; på nagra få timmar ordnas på ett förträfsligt sätt angelägenheter, med hvilka man annorstädes sedan årtionden bråkar hjernan utan att ändå hafva ernätt nägot resultat. Man frågar sig, hvarifrån regeringen skall taga pengar till sina många utgifter? Mänga patrioter ha redan erbjudit sig att tillsvidare erlägga dubbla skatter. Ännu synes emellertid alls ingen förlägenhet vara rådande. Finansministern dekreterar, att de den 22:dre dennes förfallna halfårsräntorna å statsskulden skola betalas redan den 6:te i Paris och den 15:de i departementerne. Ett diskontkontor är af regeringen inrättadt i Paris för att underlätta detaljhandlarne i deras transaktioner. Oaktadt beslut blifvit fattadt, att alla skatter skulle oafkortade utgå, tills nationalförsamlingen hunnit afgöra skattefrågan, har dock, på tidningsredaktörernes i Paris föreställningar, stämpelafgiften för tidningar blifvet afskaffad. Armand Marrast är under titel af national-förvaltare af den förra civillistans egendomar, betrodd förvaltningen af all exkonungens och hans familjs konfiskerade lösa och fasta egengom. såvil den privata som den till civillistan hörande. Palais Royal, som icke uppbrunnit, heter numera Palais de la Liberte, Propricte nationale. Ett dekret påbjuder, att, som hvarje republikans första pligt är att obetingadt tjena sitt fädernesland, varda alla trooch huldhetseder. såsom obehöftiga, afskassade. Alla prester, af hvad trosbekännelse de månde vara, uppmanas i en kungörelse af regeringen att anropa Gud om välsignelse för : folkets verk, republiken. Louis Blanc och Albert, den förre president, den sednare vicepresident i regeringens kommitte för arbetarne, hafva åt sig fått upplåtet palatset Luxemburg. hvarest pärskammaren hållit sina sessioner. En proklamation underrättar arbetarne derom, att de komma att intaga de privilegierade pärernes plats. I samma proklamation heter det vidare: Edra kamrater hafva med ett lugn och en värdighet. som anstå fria män, för oss yppat sina bekvmmer. Vi hafva emottagit deras önsk— hv