som utgått, är ju tydligt, af dess skyldighet att endast utvexla mynt och att alltid hafva förråd af mynt, eller från dess egenskap af att vara nationens upplagsplats för mynt. Transporten af ädla metaller från Götheborg och Malmö borde undvikas, så mycket som ske kunde, eller ansåges rådligt. På det alt national-banken måtte hafva md, att vid en möjligen starkare påkänning. än eljest, och vid en under langre tid fortsatt myntutvexling, både hemta silfver från afdelningarne och sla så mycket mynt den behöfde, har författaren intagit iillalelsen att utvexla efter tal eller vigt. rättigheten att ej ovilkorligen bestrida utvexlingen genom slere än 3:ne personer, och metdygifrandet att äfven begagna halfva Rär kurant för utvexling. Den tidsutdrägt, som Banken möjligen kunde blifva i behof af, vunnes på detta sätt, utan att särdeles försvara utvexlingen för handeln eller allmänheten. Om, såsom förslaget förutsätter. en utvexling efter tal fortginge oafbrutet, under den längsta tid, banken vore öppen, eller 6 timmar, borde 70.000 stycken Rdr kurant per dag minst kunna utvexlas uti Rdr-stycken, och halfva summan uti 50-penning-Stycken. Troligtvis behöfde dock national-banken aldrig använda denna rättighet, enär den vore älagd att hafva tillräckligt mynt i förråd. Ett användande af rättigheten vore imellertid ingen orättvisa, då så mycket mynt, som förslaget förutsätter, skulle finnas redan uti rörelsen, hvarigenom handelns behof, likaväl som från banken kunde fyllas. Att ett sådant stadgande finnes, om det ock ej behöfver begagnas, aslägsnar möjligheten för national-banken att lida af ett tillfälligt, genom krig, inre oroligheter eller andra orsaker uppkommet obesinnadt misstroende till dess sedlar. National-banken kunde nemligen på detta sätt, utan afbrott al sin utvexling, billigen betjena allmänheten med mynt tills besinningen återkomme, och allmänheten sjelf insåge och erkände den solida och säkra grundval, national-banken hade, efter att den var fulblan ligt funderad. 6. 46. Denna paragraf är redan till sitt hufvudsakligaste innehåll motiverad. Att national-banken ej bör göra afseende på mindre rubbningar uti dess sedelstock. än 100,000 Rdr kurant, torde ej anses olämpligt. När banken skall, genom att afhända sig sina säkerheter, indraga sin sedelstock, anser författaren att belåning eller förpantning bör föredragas försäljning. Härigenom undgår banken förluster vid försäljning, kostnader och möjliga prisdisterenser, när den återigen skall inköpa säkerheter; men då det ej kan på förhand bestämmas, hvilket som är fördelaktigast, böra ej händerna bindas på national-bankens styrelse. Så lange, som Rikets Ständers banks eller stämpelverkets sedlar omlöpa uti rörelsen jemte national-bankens, är det väl ej olämpligt att hafva den högre bestämda proportion af metallisk kassa, som förslaget innebär. National-banken har ej full kontroll öfver landets rörelsemedel, innan dess sedlar blifva de enda uti landet; och sålunda tror sorfattaren, att proportionen af metallisk kassa ej förr bör få förminskas. g. 47. Den mot allmän lag föreslagne kortare preskriptionstiden torde på något sätt likväl kunna ernås. I annat fall finge de nationalbanken ålagde och på proklaman beroende skyldigheter så till vida i afseende på tid modifieras, att de toge sin början, då Rikets Ständers banks utelöpande sedelstock understege någon viss bestämd summa — t. ex. en million riksdaler kurant, eller så omkring. Härigenom kunde ingenting riskeras; deremot vunnes tid i afseende på nationalbankens fullständiga fundation. GgS:ne 48 och 49. Af desse SS:er följer, att sedelstocken förminskas uti dubbel proportion mot det utvexlade myntet, da metalliska kassan understiger 13.000.000 r.dr kurant. Förminskningen sker dock så småninutelöpande sedelstock och metallisk kassa, evalverad utt r:dr kurant. Nationen visste således, eller kunde atminstone alltid veta, genom jemförelser med föregående uppgifter, hvad den hade att vänta af den närmaste framtiden och insåge om landets handelsförhallanden vore sådana. att de föranledde, genom en fortfarande export af mynt, sedelstockens och rörelsemedlets förminskande: och derefter kunde hvar och en rätta sig uti sina aslärers utsträckning. Här är således ett korrektiv emot öfverdrift i affärer, och staten har gått så långt, den ntan tvång kan gå uti förmynderskap för individernas affärsförhållanden. Nationen hade uppsatt för sig sjelf en vartimgstafla, hvarefter hvar och en enskild kunde rätta sig och sina affärer, såsom honom bäst syntes. Resultaterna af penningestockens inverkan på rörelsen lage sålunda öppna för hvar och en. och vore möjliga att uppfatta för alla samhällets medlemmar. Allt skrik och alla rättvisa besvär öfver det allmännas ingripande uti den enskildes affärsförhållanden, på grund af pemiingemassans qvantitet, komme således att upphöra. Endast och allenast rörelsen sjelf, nationens handel och landets produktion inverkade på det omlöpande rörelSemedlets förökning eller förminskning. Man kunde i tid inse och så småningom följa i hvad förhållande tendensen till förökande eller förminskande af rörelsemedlet gjorde sig gällande. Ilvar och en, som ville se, kunde för den närmaste framtiden förutse om den gifna penningeställningen i landet blefve bestående eller komme att förändras, och detta iunebure en såker garanti mot penningens allmännare missbruk, äfvensom mot al öfverdrift uti nationens företaganden och konsumtion. Proportionen af förutnämnde förminskning är en afvikelse från grundideen af författarens penningesystem, hvilken bör motiveras. Vore nemligen mynt landets enda rörelsemedel, förminskades detta alltid uti lika proportion med exporten af mynt. Enligt förslaget deremot, med ett rörelsemedel, bestående af blandadt mynt och sedlar, sortginge förminskningen, sedan metalliska kassan sjunkit under 13.000.000 r:dr kurant, dubbelt mot utvexlingen af mynt. Denna afvikelse från theorien är nödvändig, såvida nationen skall hafva uågon annan vinst af sedelemissionen, än blotta besparingen af myntets nötning. lakttages ej den angifna. eller någon annan ungefär lika stor, proportion för förminskandet, skulle endera nationalbanken blifva nödsakad att hälla en mycket större metallisk kassa, än blifvit beräknadt, och således förlora räntor på detta kapital; eller ock, med bibehållande af den föreslagna mindre metalliska kassan, det fall möjligen kunna inträffa, som författaren klandrat hos och framhäft emot nuvarande Rikets Ständers bank — nemligen, att nationalbanken ej hunde under alla förekommande omständigheter vidmakthialla sin utvexling af mynt. Detta sednare förhållande kan, såsom längre fram skall bevisas, med den föreslagne förminskningens fortgång aldrig inträffa. Motiverna för denna afvikelse kunna således sammansattas deruti: att utan densamma kunde nationalbankens vinst ej blifva så stor, eller vissheten om sedlarnes orubbliga värde så bestamd. g. 50. Af denna Gs innehåll framgår tydligen, att de medgifvanden, som här lemnas nationalbankens styrelse, meddelas undantaysvis och böra af styrelsen endast användas under särskildta för nationen existerande gynnsamma förhållanden, samt efter noga pröfning af den upplysta styrelse, förslaget förutsätter för notionalbanken. Egentligen är all handel med vexlar. för en sådan bank, som författaren föreslagit, till principen origtig och ett inblandande uti de enskildes och nationens handelsförhallanden, som uti ett fritt -. — 2 3 — 12 1 — AT oe OM 4 ss — 2 1 Skränktå grållsor. Det är tydligt, att det silfver, som en bank erhåller genom sin vexelliandel. under gynnande handelskonjunkturer, icke kan vara annat, än en del af den vinst, som landets handel genom vexelöfverskott lemnar utöfrer behofvet för importens betalning. Handeln, öfverlemnad åt sig sjelf, under ett sådant banksystem, som det föreslagna, importerar utan bankens mellankomst silfver, om detta är behöfligt, i afsigt att använda detsamma fördelaktigt inom landet. Användandet består deruti att framskassa penningar, antingen genom att mynta silfret. eller ock att genom öfverlemnande till nationalbanken erhålla motsvarande sedlar. Lofvar ej en sådan operation vinst, genom begagnande af det erhällna rörelsemedlet eller kapitalet uti landets trafik eller produktion, så uteblifver silfverimporten. Det vill med andra ord siga, att importen sker ej, om behöflig och nödig tillgång redan finnes i landet på rörelsemedel. Det befintliga vexelöfverskottet på nationens handel gifver då en fortfarande vexeltillgang: kursen håller sig lag, och främmande produkter insöras i stället för silfver. När en sedelutgifvande bank köper vexlar, erhåller den desamma, antingen från det förenämnde vexelöfverskottet, eller från den vexeltillgång, som är behöflig, eller från den vexeltillgång, som är otillrucklig. Bankens ändamål med vexelköpet är att förstärka sin metalliska kassa, men på samma gång ökar den alltid sedelmassan i landet utan afseende på, om rörelsen tarfvar detta eller ej. Får banken vexlarna från vexelöfverskottet, så, om den ej direkte skadar, så stegrar den likväl kursen för de handlande eller rörelsen, både genom sin konkurrens, äfvensom genom den förökning uti rörelsemedlet, som är en följd af dess utsläppta sedlar. Får den vexlarna från den vexeltillgång, som är behöslig, inträder samma förhållande i högre grad; och skulle den få vexlarna från en redan otillräcklig vexeltillgång, så inträffa förestående olägenheter uti annu högre grad. Uti de 2:ne sista fallen skadar banken bestämdt handeln; dess inblandande i rörelsen är obehörig, och den motarbetar silt eget interesse, emedan den närmar handeln till den punkt, då kursen så stiger, att re-export af det inkomna silfret inträder. Af hvad nu anfördt blifvit, synes det: att då handeln lemnar vexelöfverskott, sker import af silfver till landet, under ett naturligt banksystem af sig sjelf, och banken förutan; — förutsatt att den är behöflig och att landets lige är sådant, att det ej lägger nägra hinder i vägen för rörelsen. En hanks inblandande uti vexelrörelsen kan gifva handeln en skef rigming. Inblandandet öfverensstämmer ej heller med den uti ett frit banhsyjstem siikra grundregeln: att låta rörelsen verka på sig, men sjelf verka så litet som möjligt på rörelsen. Vart afskiljda läge försvarar en limiterad vexelhandel för förstärkandet af bankens metalliska kassa, så vida denna handel endast äger rum, da ett obestridligt stort vexelöfverskott finnes, och när den blott begagnas för ett jemförelsevis med landets handel mindre belopp. Detta belopp är, såsom paragrafens innehåll visar, uti förslaget bestämdt till 2.000.000 r:dr kurant. Tillätelsen är dessutom på alla sidor så limiterad, att om nationalbankens styrelse någon gång skulle misstaga sig om den passande tidepunkten för sin vexelhandel, kan dock ej ej ett sådant bankens misstag medföra något särdeles skadligt inflytande på landets affärer och handel. . 51. Att en del af nationalbankens behållna inkomst reserveras för förökandet af bankens metalliska kassa och säkerhetsfond, torde ej vara obilligt. Efterförslaget skulle den normala säkerhetssonden utgöra 31,000,000 r:dr kurant, utom den tillökning, som den årligen tillagda delen af räntevinsten kan föranleda. Da räntan för säkerhetsfonden är be