KORRESPONDENS. Stuckholm d. 9:de Febr. 41848. Åiskilliga kuriosa saker halva passerat sedan vi sist talades vid. Bondestandets aflär med Dagl. Allehanda, Prestestandets diskussion om konventikelplakatet, Ridd. och Adelns opinionsyttringar olver lagpbercningen och diskussionen om etlt moment af den nya arsslagen m. w., ha sedan dess forevarit. Alla dessa diskussioner, mangen gång for ämnets skull mindre vigtiga, balva dock varit upplysande nog for de principer, som derunder ofta bli!vit uttalade. Sa fick man t. ex., på Adelns sista plenum, vid diskussionen om Söltviisborgs stopelstads-rätt, böra Hr v. Hartmansdorsss asigter om nåringsoch tull-lagstiltningen, under det a elve (vyldenstolpe, Anton, som eljest ar en al de mest konservative, och som alltid har nagot vänskapstuilt ord tillhands at Regeringen, yttrade manga sunda, frisinnade äsigter. Vid arislragan och lagens derom retroaktiva verkan fick frih. Rudolf Cederström tillfålle till några langslapige deklamattoner: huru han hade blicken sastad på den tid, då Bondestandet enhallizgt skulle begåra upphätvandet af den lika arfsratten Åc. Vid en toregaende diskussion hade samme hiherre genmalt mot Hr Dalman, som ansorde nya arfslagen sasom ett exempel på en sorändrina, hvars forutspadda olIycknza följder, man nidills ej erfarit, hurusom denne talare valt ett exempel, hvilket icke borde omtalas inom detta hus Q RKUUdarhHusell, emedan det der mäste väcka de smartsammaste känslor. ? Det var älven merbemalle trih., som i anl. afrreliginnsfriheten pathetiskt yttrade, att vi ej borde olvergilva den lara, för hvilken Gustal Ådolf blodt på Läzens talt?, hvarvid ban dock elömde, eller, sannolikare, ej begrep, alt det just var for religionssriheten Gustaf Adolf stred, och icke för remgionstv9anget. Apropos! Daal. Xllenauda iuneholl för ett par veckor sedan en sardeles vål och varmt skrifven artikel om statskyrkan, i hvilken på yrkades densammas upphalvande. Ehuru jag tyckte mycket om artikeln, och fann dess argumenter krastige, kan jIi3 dock i sjelsva hufvudsahen ej gå in på dess Fors:s åsigt. Det är en be röslig sanning, alt en andelig dod intrådt i var kyrka, och vi tveka ej att lägga skulden derför på vårt presterskaps allmänna dvala. Man ser deta alldrabäst, da man lärt känna en forsamling, som egt eller eger en sitt kall verkligt vuxen själasorjare. I en sadan församling är sorhallandet merändels helt aanotlunda. Alla de olyckor af osedlighet och elande, af bvilka man eljest ser mänga exempel, äro der sällsynta. Vi ha sett hvad en enda menniska, full af helig anda och kraft, förmatt uträtta, och deraf draga vi den i milt tycke gan ka rigtiga slutsats, att jordmanen ej är sa dalig, ilall sådesmännen voro sädane de borde vara. Men det är gunäs med dem samma sorhallande, som med de sordne skriftlärde och sariseer. Med allt deta tvisle vi dock på att statsreligionens upphäfvande skulle bjelpa det onda. bertill bebots ett positivt, ej ett negativt medel. I Man invänder, att det positiva elementet finnes ifall det ägde frihet att verha, och man säger, alt läseriet är ett bevis derpä. Men det är just detta läseri jag fruktar. Ej derfor, att jag delar de blinda, fanatiska åsigter, som gjort sig gällande deremot, utan emedan jag befarar, att pielismen, om den får rigtigt gripa omkring sig, skall komma att bereda sinnena för en annan makt, som lugnt, omärkligt, men säkert utvidgar sill välde — jag menar halsiolicismen. Vi veta huru denna kyrka, som under arhundraden ingenting lärt och ingenting glömt, nar sina ögon troget fästade på Norden; huru den här i hemlighet har en biskop, huru den upptager och uppfostrar i sin skola en mångaä af fattiga barn, hvilka blifva katholiker, samt