Om Regeringens Proposition till Rikets Ständer angående kkeskatllningsvasendel, sa ont Uppböirdsoch feedogörelsererkels förenkling. Sednare artikeln. Här har redan blifvit anmärkt det olämpliga af ett olika förhällande i afseende pa räntegifvarnes ställning till staten Och till militare embetsoch tjenstemän, hvilka Regeringen vill lata qvarblifva i sina nuvarande rättigheter, ända till desssenya lön regleringare kunna ske— ett skäl, som sedan alltid kan användas till vinnande af uppskof. Detta förhållande snarare försämras än förbättras derigenom, att Regeringen nu föreslår antagandet af komitterades förslag för de indelta anslag, som äro anvisade till åtskilliga allmänna verk och inräuningar, kyrkor, fromma stiftelser, enskilde inrättningar och personer, m. m. Lika gerna hade Regeringen bordt kunna, såsom vi förut antydt, förklara sig för att samma förslag, hvad rörde militarstaterna, ovilkorligen skulle träda i utöfning vid nuvarande indelningshafvares afsgång. Då hade saken åtminstone varit bestämd, och allt kunnat snart komma på ren fot. Hvad angår sättet för hemmansräntornas och kronotiondens utgörande, så är det visserligen något vunnet dermed, att Regeringen föreslagit den af kommitterade och förut af Rikets Ständer förordade princip, att antaga ett medelpris, efter de sista 10 årens markegang, och att låta räntegifvare lösa dem efter detta för fem år i sänder bestämda pris. Men, på sätt vi redan yttrat, hade det varit ojemnförligt nyttigare, att en gång för alla stadga detta pris, för all framtid, i Rikets fastställda mynt. En sådan bestämd ordning, i samband med en lindring i grundskatt, och statsbehofvens fyllande för öfrigt genom mera rationella beskattningar, skulle snart visa sina fördeJar, icke allenasi för den jordbrukande klassen, utan, genom dennas större förmaga att förbättra jorden, för alla de öfrige medborgareklasserna, som nu gemensamt med den nedtryckte jordbrukaren lida af de höga priserna på lifsförnödenheter, hvilka sjelfva bristen derpå förorsakar, ty det är just dessa höga priser, som återverka till prisstegring på alla andra nödvändighets-artiklar, som näringsklasserna och den jordbrukande klassen ej sjellve belöfva. Men man synes aldrig vilja begripa, att det är jordens utvidgade och förbättrade odling, som bör gå hand i hand med landets öfrige hufvudnäringar, för att kunna erbjuda nödig försörjning ät den tillväxande folkstocken. I stället för att underlätta jordbruket genom successivt borttagande af de gamla, tryckande skatterna, söker man att genom tvångsåtgärder, såsom införselförbud eller höga tullar, förhöja värdet på dess ringa afkastningar; man stegrar således på samma gång prisen på lifvets förnödenheter och på industriens behofsartiklar; man försvårar derigenom fabrikers, handtverks och slöjders uppkomst eller förbättring; man hindrar kapitalers bildning , emedan ingenstädes blifver behållning, hvarken i jordindustrien eller i manufakturoch handelsindustrien; och man dömer således samhället till ett stillastående, som menligt inverkar på hela nationens lif, på dess karakter, näringsflit, sedlighet och välstånd. Regeringen förordar antagandet af komitterades förslag, hvad angår inkomslerna a statens egendomar så, att salla arrenden af dessa egendomar, som äro till serskilda ändamål anvisade må, i utbyte mot kontanta anslag, varda till statsverket indragna med undantag af de fail, då arrendena skola in nalura till dessa inrättningars underhållande utgöracs: fästande likväl dervid det vilkor aatt, verkställighet må blifva föremål för ytterligare pröfning, sedan en närmare utredning af förhållandena hunnit tillvägabringas. Ilon föreslär äfven, aatt de till statsverket ingaende arrenden må i framtiden antingen bestämmas i penningar, eller, då sådant icke anses lämpligt, utsättas i spanmåäl eller sådana persedlar, hvaraf hemmansräntorna komma att beståse, men hvilka sedan skulle lösas efter det för dessa gällande medelpris; hvaremot Regeringen icke tillstyrker den af kommitterade föreslagna förenkling af utarrenderings-åätgärderna, emedan en under den 17:de Juli 1847 utfärdad författning redan derom stadgar. Om allt detta vore visserligen mycket att säga: men att tvista om den större eller mindre lämpligheten af dylika detaljer tjenar till ingenting, då hela saken, ifrån början till slut, är stridande mot all sund statshushällning och mot allmän och enskiid fördel. Det finnes nemligen icke mera, än en princip, som i dessa afseenden är förnuftig och allmännyttig, och den är: att lemna all denna nu utarrenderade kronans egendom till enskildt eganderätt. Om den efter hand, i lämpl ga lotter, försäldes; om kapitalen för hvad som finnes till bestämda ändamäl anslaget, placerades i första intekningar, så att dessa ändamål med räntorna uppfylldes, och det, som till staten för dem inginge, placerades i Rikets Ständers bank, emot skälig ränta, för att i bankens utlåning göras fruktbart och kunde vid tillfälliga vigtiga behof uttagas och användas; så skulle dessa, nu merändels illa skötta eller föga produktiva egendomar säkerligen komma att betydligt förbättras; en mängd förhållanden undvekos, Som nu förminska statens och allmänna inrätiningars inkomster af desamma, och Riket hade fonder, som, i händelse af krig eller svårare behof, skulle ansenligt underlätta Regerings och Ständers bemödanden att dertill anskaffa medel. En sådan allmän åtgärd synes vara så mycket mera påkallad, som sjelfva principen redan af 1809 ärs ständer erkändes. — Dess åsidosättande sedermera tillhör en tid, då enskilta interessen, beklagligen, haft alltför mycket stöd inom Regering och Ständer; men skall då detta olyckliga förhållande aldrig slutas? Skall man då alltid förbise att statsförvaltningens och de allmänna inrättningarnes förvaltningars medelbara eller omedelbara befattning med jordegendom, städse måste framkalla en hop missbruk och planer på enskild vinning, hvilka på otaliga sätt lyckas att gäcka äfven de bästa afsigter och alltid vålla det allmänna en större eller mindre förlust? Kan erfareuheten aldrig öppna ögonen på våre statsmän Så, att de se, hvad hvar bonde inser vid betraktandet af hushållningen för det allmänna med våra kungsoch kungsladugårdar, kronolägenheter, 0. S. v.? kller må de en gång upprigtigt Säga: vi vilja ej hämma dessa missbruk vi bry oss ej om det allmännas förluster; vi se gerna, att förhållandet består; ty det förökar vår inflytelse och kan lända oss sjelfva till fördel! Intet annat antagligt skäl kan eljest ursägta en sadan blindhet. I följd af den halfhet, som Regeringen (och i det hänseendet äfven Kommitteen) hyllat, i afseende på vårt gamla grundskatts-system qvarstår behofvet af de så kallade Markegångssallningarne. Dessa äro ock en af de många vidunderligheter, som uppstå, då man äflas att bibehålla det gamla, äfven sedan nya förhållanden inträdt, hvilka gjort det odugligt. En naturlig följd af de gamla envålds-regenternas, utaf inga lagar inskränkta makt, att bestämma landets myntväsende, var, att de klasser, som förut uppburit sina inkomster i varor och effekter. skulle söka göra dessa oberoende af myntförändringarne, hvilka alltid i de maktföre sökte Adeln, såsom innehaltvare ar stor del af svenska jorden: presterskapet. sasom dels förvaltare af kloster och kyrkors betydliga jord, dels sjelfve uppbärande sin tionde m. m. i effekter, redan tidigt betrygga sig genom försäkringar, att få uppbära räntor, arrenden, tionde, 0. s. v. oberoende af myntvärdet; och blott i samma män, som behof af penningar, såsom rörelsemedel, blef allmännare, utsattes en del nyare pålagor i landets mynt. Efterhand förstärktes dessa klassers interessen: med en del embetsmäns. som fingo boställen och boställsräntor; med de högre luroverkens. som fingo förläningar och räntor; samt ändtligen med hela indelta armeens, hvars öfveroch underbefäl fick boställen och indelta löner. Hela denna mäktiga och inflytelserika, andliga och verdsliga hierarki, hade således å ena sidan en afgjord fördel, att göra sig oberoende utaf myntvärdets vexlingar, hvilka äfven, till följd af flera ovanliga förhållanden, vid den tiden i vårt land särdeles ofta egde rum och stundom voro ganska plötsliga, men å den andra förökades deras behof af penningar och svårigheten att med fördel deri förvandla de i persedlar ingående inkomsterna. En följd deraf blef åtgärden, ätt stadga vissa värden, hvarefter dessa persedlar kunde få med penningar lösas af ränteoch tiondegifvare — en åtgärd, som äfven dessa sednare hade skäl att anse för sig stundom fördelaktig, då priserna blifva billiga; emedan en mängd vexationer alltid äro förbundne med naturaprestationer. Så uppkommo de årliga markegångs sattningarna, hvilka här i landet ännu i dag gifva anledningar till så många orättvisor, och, införlifvade med värt ståndsväsende, underkastade byräkratiens inflytelse, samt regeringsmaktens slutliga stadfästelse, blifva perenna tviste-frön, och lemna en god del af beskattningsrätten. tvärt emot andan af vårt statsskick, i verkställande maktens händer. Vi behöfve icke här ingå vidare i någon framställning om de der löjliga mötena, der det heter att räntetagare och räntegifvare böra vara lika starka, för att strida om priser, som, i fall någonsin sanning och rättvisa skulle erkännas, väl enklare och rättare bestämdes, genom uppgifterna på torgoch börspriser, med billigt afscende på tran-portkostnad. Det är i alla orter kändt, huru dermed tillgår. huru det är löntagarne. som med lätta medel göra dermed huru de önska; och huru middagen hos landshöflingen. om den någongång råkar vara en fråjde-högtid för allmogens representanter i kommitteen, efterlemnar ett sorgligt minne, sedan man slutligen fått sastställelsen på advokatsiskalens i kammar-kollegii påståenden, om ändring i de punkter. der möjligen räntegifvare en eller annan gång kunnat lyckats att få en liten fördel. Alla dessa förhållanden tillhöra imellertid hvardagslifvet i provinserna: men det sinnes en priacipfräga. som utöfvar en stor inflytelse på denna sak och det är: tiden för markegångssättningens verkställande. Det är nemligen naturligt, att om hösten, då de arma jordbrukarne, för att erhålla penningar till skatter och vinteruppköp. måste skynda att afyttra största delen af sina landtmannaprodukter, äro prisen låga. Sedan de väl öfvergätt i våra unisormcrade spanmålshandlares händer, höjas deremot prisen om v:åren betydligt. Således: markegångs-sättning om hösten, möjlig fördel för räntegifvaren; markegångssältning om våren, säker fördel för räntetagaren. Också ser man nu Regeringen biträda kommitterades förslag, att framilytta markegångssättningen till April månad. en tid, då spanmålspriserna måste stå högst, emedan de då ännu bero af landets eona, oftast svaga tillgångar, och import på öppet vatten icke hunnit moderera dem. Det är således i räntetagarnes interesse, som äfD DNDNN ms Am ed. ll tf Ar