Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1848, sida 3

re. Gustaf, som visade gossen den största ömhet, sysselsatte sig med att lära honom danska språket, och eleven gjorde så stora framsteg, att han nära glömde franskan. Omgifven på alla sidor af ömhet och kärlek, var Pauline så lycklig man kan blifva i denna verlden, och tackade Gud för all hans godhet. Slutligen kom vintren med sin snö och sina mörka aftnar, så att alla nöjen utom hus förbjödo sig sjelfva, . En morgon inträdde svärsadern till Pauline sägande: — Nin älskade dotter vi ämna begifva oss till Köpenhamn, vill du neka oss ditt sällskap? — Edra minsta önskningar äro lagar för mig; ni vet väl det, min far, tillade hon smaäleende Hon beredde sig till resan, steg i vagnen och snart stadnade den framför ett prägtigt palats. — Detta är ett af edra tillhörigheter, hvarom jag glömt nämna, sade gamle grefven småskrattande. Talrika betjenter i lysande livreer kommo och gingo; en elegant vagn förespänd med 4 fucksiga hästar, höll midt på den rymliga gården; och när Pauline inträdt i sin boning kommo henne till mötes flere kammarjungfrur, färdige att lyda hennes befallningar. Bella, som följde sin fru och hade varit med om tillställningen, öppnade dörrarne till en stor salong. Paulines förvaning öfvergick i en ljuf rörelse, då hon såg galeriet uppsyllt af den slammandiska skolans utmärktaste produktioner, bland hvilka hon återsåg Verghems tafla, samt Rubens St. Göran. Badande i tårar, kastade hon sigi sin mans armar. — Nu min dyra Pauline, måste vi undersöka de koffertar, som nyligen ankommit från Frankrike och innehålla tyger och prydnader för dig; vi äro i afton engagerade för en lysande fest. — Min vän, min far, sade Pauline, jag bönfaller om, att slippa vara med i stora verldens buller. st sti gi! at ve