GÖTHEBORG. K. M:t har tilldelat artilleristen N:o 46 Olof — Frukta ej min fru, sade den gamle småleende, frågan är ej om mig, utan om min son. Pauline afbröt honom med dessa ord: — Min herre, innan ni fortfar, innan ni nämner den persons namn, som visar mig denna ära, anser jag mig skyldig säga er det jag gjort ett löfte att aldrig sifla mig. — Detta skall ej afhälla min enträgenhet, svarade den gamle muntert. Min son är icke rik; hans namn är ej lysande, men obefläckadt. — Den person ni föreslår mig, må äga alla egenskaper för att göra en hustru lycklig, men jag ämnar förblifva ogift. — Ert hjerta är då ej fritt? frågade den gamle. — Bör jag göra reda för mina hemligheter? — Du uppoffrar för minnet och imaginära drö mmar en sann lycka och hela din framtids väl, sade madame Destrees. — Och derför är ni en qvinna, som förtjenar allas aktning och beundran, atertog den gamle. Min fru, jag blyges öfver den list hvaraf jag begagnat mig, jag är grefve Rosensparre, far till grefve Gustaf Rosensparre, den ni lärt känna under namnet Gustaf Mathiesen. Skulle ni ännu vilja neka min son er hand. Pauline dolde ansigtet i sina händer; och då hon upplyfte hufvudet, såg hon vid sina fötter den person, öfver hvars franvaro hon sörjt så mycket. En månad efter denna lyckliga afton, for en postvagn till Danmark med fyra personer, gamle grefven, Adrian, Pauline och hennes man. De uppehöllo sig endast under hästombytena och ankommo kort härefter till ett af grefvens slott i trakten af Köpenhamn. Här tilbragte Pauline sommaren, omgifven af make, son och svärfar, hvilken sednare utbildade den lille van Eyckens till en skicklig! jäga