de hans arm; han vände sig om och befann sig ansigle mot ansigte med främlingen. — Min herre, sade denne till honom, aftagande hatten, är ni en vän till den sköna skänkdamen. — Ja, min herre. — Jag ber er, min herre, ej tillskrifva mitt uppförande. som kanske i detta ögonblick synes er besynnerligt, någon lättsinnig nyfikenket. Jag har vigtiga skäl till de frågor jag gör er. Jag svär derpå som hederlig karl, och vid min moders minne, som från himlen lyssnar på mig. — Tala, min herre, återtog doktorn. — Madame Paulines hjerta? ty jag känner henne ä vid annat namn, är madame Paulines hjerta ritt? Doktorn betraktade vid denna fråga främlingen med förvåning. — Ja, min herre, det är fritt, ty om madame Pauline älskat någon skulle hon anförtrott det åt g. — Hon har aldrig låtit erförstå, att hon interesseade sig för någon af de personer, som pläga besöka kassehuset? — Hon har endast omtalat får mig en ung man, som en afton försvarat henne för en hop druckna, och detta interesse är mycket naturligt, emedan hon hade orsak tro att deme unge man blifvit särad till belöning för sin uppoffring. — oen hvilka äro madame Paulines föregående förhållanden? fortsatte han. Tala utan fruktan och utan förbehåll, jag ber er på det högsta. — Hennes antecedentier äro de mestaktningsvärda, min herre: likväl borde jag ej yppa dem för nyfikenheten. men ni utöfvar på mig ett inflytande, som fordrar öppenhet å min sida. Ert namn min herre? — Jag kallar mig Gustaf Mathiesen, tillbör en