fehuset och voro oförskämda nog att behandla Pauline på ett sätt, som föranlät henne att asflägsna sig. En af dem ville qvarhålla henne, men vår unge främling, som äfven var närvarande, gick fram, fattade honom i kragen, och kastade honom ut genom dörren, hvarefter Pauline blek och upprörd ånyo intog sin plats. Hon lyssnade och kastade nagra blickar långs galeriet, men kunde hvarken höra eller se något bland den hop. som genom fönstren på henne mättade sin nyfikenhet. Hela natten kunde Pauline ej sofva, ty hon tänkte ständigt på den person, som så kraftigt tagit hennes parti. Följande dagen väntade hon med otålighet det ögonblick, då den främmande brukade komma till kaffehuset, men aftonen förflöt och han syntes ej till; andra dagen likaså, ja hela veckan. Han hade utan tvifvel med något svårt sår, kanske med lifvet sätt pligta för det han så hjeltemodigt försvarat Pauline. Tvenne månader förgingo i denna ovisshet, tvenne manader under hvilka ynglingens person var Paulines tankars föremål. En morgon, då hon såg honom inkomma och intaga sin vanliga plats, kunde hon ej dölja sin glädje. Lifligt rörd, kunde hon ej förställa sina känslor. Han, som var föremålet för dessa känslor, visade sig känslolös, gick med möda, och stödde sig på en käpp. Då han uppsteg för att gå, närmade Pauline sig honom, sägande med låg röst: — Min herre jag är er skyldig mycken tacksamhet, jag skall aldrig glömma ... — Jag har endast gjort min skyldigket, svarade han under en artig bugning, och bortgick. Nästa dag återkom han lika tyst som vanligt, utan att tilltala Panline ett ord, ätnöjande sig med att hälsa på henne då han kom och gick, liksom de öfrige brukade. En afton, då doktor Destrees länge suttit hos Pauline och samtalat med henne, märkte han, då han lemnade Palais royal en band som fatta