PAULINA RUBENS: (från Spanskan). Hennes ansigte blef eldrödt, och hon bortkastade papperet med förakt. Den unge mannen, som druckit betydligt champagne, steg upp från bordet, närmade sig för att betala, tog en hand guld ur fickan, och kastade det för Pauline; hon tog hvad som sordrades för att göra sig betalt och återgaf det öfriga. Den främmande ropade gossen, kastade ät honom penningarne, sägande: — Uar jag inte lemnat dig ett bref? hvar har du svaret? Gossen vände sig öfverraskad åt madame van Eyckens. — Svaret min fru, återtog den oförskämde. Pauline smålog med ett visst förakt, satte sig att skrifva i sin bok med lotsadt lugn, men en tår af blygsel och vrede föll på papperet. Då ynglingen såg detta, ändrade han sitt uppförnade, gjorde en bugning och gick. Dagen derpå var han en aflde förste, som infann sig på kaflehuset, hälsade vördnadsfullt på Pauline, och satte sig i ett hörn af salen, hvarest han beqvämt kunde betrakta henne. Detta upprepade han alla dagar under en veckas tid, och på slutet af denna fann hon instucket ett bref i sin bok af detta innehåll: Mitt hjerta, min lycka, mitt lif, för en enda blick! Hon höjde på axlarne, kastade brefvet i en liten lada bland annat odugligt papper. Den unge mannen gömde ansigtet i händerna och bortgick djupt bedröfvad. Några dagar sednare samlade sig efter en glad och prägtig middag en mängd unga karlar på kafForts. och slut från N:o 26— —