7 Pen rikes fattigdom 5). . För att lära känpa fel och de ör Kke. per, som äro rikegomens öljeslagare, Samt de moraliska svagheter, dessa (orsaka. är det först nödigt att ådägalägga, det rikedomen redan i sig sjelf är. en källa till sorger segh svikna förhoppning för döm som är iFDesittning af densamma och att de ledsamma förhållanden, som hödvändigt äro förknippade dermed, ganska ofta öfverväga de njunfigar, den förskalffar. Ty om man besinnar, allen belastar lifvet med tusende sorger Np val och förslappar själen, utan att lemna sFar ma hjertat den minsta hugnad eller vkderqvickelse; så skali det förefalla mindre ökverraskande. om man anser rikedomen blaml antalet af de olyckor, som plåga den rike. De gamle Grekerne hade om lyckans gudinna samma föreställning: ty de malade henne alldeles naken, och bevisar Åäl denna nakenhet annat, än hennes armod? Ålon var äfven blind, utan tvifvel för att för menniskorna antyda, det hennes ynnestbevis äro ovärdiga att utgöra något föremål för den vises Sdlrärvande. Utan att fästa sig vid den förrädiska opålitlighet, hvarmed hon ofta åter förnedrar sina gunstlingar i det stoft, hvarur hon knappt ännu upplyftat dem, — hvad har väl denna qvinna, som är så lafundsvärdt? Är det måhända det skimmer, hvarmed hon bländar vära ögon? Dygden sprider en vida klarare och varaktigare glans. Eller är det kanhända de farliga hjelpmiedel, som hon lemnar lasten? Dessa förderfva oss, då deremot de rena njutningar. som dygden låter oss smaka, föradla oss. Icke en gäng i besittningen af det myckna guld. hvaröfver den rike har att disponera, ligger nagot afundsvärdt, ty han förvaltar blatt de skatter, han tror sig ega. Lyckan fordrar noggrann och sträng räkenskap för allt, hvad den anförtror den rike, och i det han i industriens alla grenar anvälder sina kapitaler. är han blott olt verk tyg i försynens hand, för att gifva arbetarens lit värde. Anmärkas bör imellertid, att oikheten i vilkor mera består i skenet, än i verhkligheten. För att göra denna sanning pätagligare, vilja vi erinra om ett ett obestridligt faktum. Då det nemligen är tydligt och klart, att den rikes och arbetarens fysiska behof äro desamma, så kan ju den förre blott använda en obetydlig del af sina inkomster i och för eget bruk. Menniskans ställning i samhället må vara hurudan som helst, så behöfver så väl den fattige som den rike ew tak för att skydda sig mot oväder, kläder att skyla sig med och föda för att kunna lefva. Den flitige arbetaren sörjer genom sitt arbete lika mycket för sina behof. som den rike genom sina räntor. Denne nyttjar visserligen präktigare och dyrbarare kläder, men arbetarens beqväma och varma tröja uppfyller lika väl sin bestämmelse och kanske bättre, än hofmannens guldbroderade frack. På samma sätt förhåller det sig äfven med de öfriga behofven. Om den rike också ofta påkostar sitt bord en summa, af hvilken arbetar en skulle kunna lefva hela månader, så förmår han dock ej, för sin svaga mages skull, att smaka på mer än de enklaste rätter af alla de tjugo, som stå framför honom. Litet kokt kött och lättsmälta grönsaker är allt. hvad han förtär. En rad af sköna salar och rum, smyckade med de dyrbaraste lyxartiklar, besökas sällan af honom, ty han ryser tillbaka för den dystra stillhet, som herrskar i desamma. Ilan bebor sjelf ett par små rum, och blott i sitt favoritkabinett känner han sig hemmastadd. emedan han känner sig mindre ensam. Sin praktvåning öppnar han blott för främmande, för att lysa med densamma. Han bestar sig vil med en sängkammare, der lyx, smak och beqämlighet å äro på det nårmaste förenade, I men han begagnar den sällan eller aldrig. bå han sålunda ätnöjer sig med en liten kammare, hvari en beqväm enkel sär ig belinner sig, så är ej heller hans sosställe så mycket t skildt från den simple arbetarens. Menniskans verkliga behof äro, som man ser, gaska inskränkta, men med de konstlade förhaller det sig helt annorlunda. Dessa veta ej al nagra gränsor, — ty der verkligheten upphör, inträda andra sällsamma begär och önskningar. Den rike vill med all makt söka göra sig glad med sina rikedomar. Deraf dessa stora kostnader, för att skaffa sig lyxoch mode atiklar. Men han gäckas oupphörligt pa denna sin jagt efter glädjen. Det guld, han bortslösar, Sätter lif i näringar och konster. och många menniskor vinna derigenom sill uppehålle. Ville han använda sina skatter på blott personliga njutningar, så skulle han genom omåttlighet och vällust göra sitt lif ännu olychligare. Man? ser således häraf. att menniskans förmåga att njuta är inskränkt inom vissa gränsor, som hon ej mäktar öfverskrida, och om hon också egde alla Indiens skatter, så kan hon tock dermed ej köpa glädjen: ty tillfredsställandet af alla hennesönskningar skulle blott verka motsatsen af hennes åstundan och sluta med öfvermätthet. Tillochmed om det lyckades den rike att göra det mest mattliga och visa bruk af sin förmögenhet, kan han dock j sina njutningar aldrig känna samma innerjiga och lisliga glädje. som den fattige. Huru kan den. hvilken det aldrig fattas något, glädja sig öfver en gor måltid, öfver nya möbler och kläder, etc. etc.? Huru njuta af ett skadespel. en fest eller ett lustparti, då just dessa nöjen ej kosta några förberedelser eller försakelser. utan äro nagot hvardagliot? Menniskan finner större glädje i att förvärfva, än i att ega, och hvarje tillvext i lycka, som arbetaren genom sin flit tillkämpar sig, är för honom en glad tilldragelse, under det att den rike, som kan tillfredsställa hvarje nyck, blott söker omvexling i sina njutningar, utan att kunna öka dem. Han låter med mycken kostnad tapetsera sina gemak; den fattige känner redan glädje, när han har råd att öfverklistra väggarne med papper. för att göra sitt boningsrum trefligare. Denrike låter genom sin trädgårdsmästare vorkställa en präktig trädgårdsanläggning och fylla den med allehanda utländska trän och andra sällsynta vexter; men den fattige, som odlar blommor, sköter och vattnar dem sjelf och erfar dervid en vida större och renare glädje, än den rike vid anblicken af sina mest prunkande anläggningar. Att ega litet förhöjer egendomens värde, och Seneca säger ganska riktigt: Rikedomen minskar icke lifvets brister, utan anvisar dem blott en annan plats. Ingenting kan vara mera sannt och träffande. Dessa lyckans håfvor kunna icke bidraga till vår sanna lycka; de öka fastmer våra bekymmer, i det de öka vära behof. Eller förmå de väl afväpna de passioner, som oroa värt sinne och öfverväldiga värt förnuft? Kunna vi dermed köpa de rättsinniges aktning? Nej; ligtvis hos sin egare ett pinsamt misstroende och en förnedrande fruktan; den olycklige litar hvarken på sina vänners oegennyttiga tillgifvenhet. eller på sina tjenares trohet. Han kan ej urskilja, om det är honom eller hans skatter. som man älskar. — dessa skatter, hvilka han, i trots sin såfänga, under sken af blygsamhet. söker dölja och öka — ty han fruktar ansprak på dem af sina vänner, hvilkas aktning han lätt genom vägran kan förlora. Ännu är härvid att göra en iakttagelse, hvilken, så djert den än må synas, begäret att 2 l-une-na sanningen på on sida: AAnA 0 dock har 2 3 JCUNUNUNUEU. de uppväcka vanän den, som betalar. kalssst; Folket tycker nemligen i allmänhet om allt. s fägnar ögonen, om allt, som Åyser och 4 ör uppseende; och den, som glädepÄsig öfver sak, har äfUeå i besittningen: Folkep ven på visst sätt väder sig vid åsy bara kläder, festgryjafior, m. Hi:, af hvilka s rike lena bär kös söden: det gläder sig ö ver de högmygenåes Wia YfAn den nationyfvälständ, viä-hyilkel välfärd är fästagbet gli7 stren af sin, kohstslit i gäspande A i mindre stolt; Vitsen äl han försärdigade detisamme. Man har ej Så oräg ei i hvilka de äma är JA ekipager, dyr? de hög säal la all deras prakt sh Asedom. naltgFTolkfester. Förmä ningar rlycter efter lysame se8tar oc A ÄURNiHhlgarv äro alla af stor vigt för TÖlkels Ar id, men för de rike ganska ofta NK dagsverksarbeten. FofkZ ärpå Sådana dgPbar frity från arbete och träng, All blott Se och tillfredsställa sin mmäpenhye som drifyer det fran ena samlingsplats, ilf5den kmyss Iloparua öka sig oupphö ch trängassså, att man är nära att qväfvas,, men fofket är det oaktadt muntert ochelärctar blött att se uppföras det skådespel, h rpär det väntar. — IIVilket nöje att på en gång så se nationens öfverhufvud, de store, ministrarne. generalerne och rikets högsta embetsmän! Men om det visste af hvilken ledsnad ocb inre oro dessa ofta qväljas: om det visste att många bland dem, hvilkas glans bländar ögat, kanske äro nödsakade sätta sig i skuld, för att för nagra ögonblick omgifva sig med ett tomt skimmer; så skulle det skatta sin belägenhet mycket lyckligare. När man oupphörligt hör desse så kallade lycklige klaga öfver dåliga tider och penningebrist, så bevisar detta, att de, oaktadt sin rikedom, känna sig mera tryckta af omständigheterna, än den sattige arbetaren, som icke har behof af så stora summor, för att underhålla palats och landtgärdar, hästar, ekipager och betjenter, och dessutom vara värdar för en hel mängd lättingar — verkliga parasitvexter på deras storhet. Visserliven kunde också den rike, så väl som den fattige, genom förnult och sparsamhet inskränka sina utgifter, men erfarenheten lärer: att det erfordras långt memera förständ och ansträngning att underhälla en förmögenhet, än att förvärfva densamma. I sanning! om det vore någon bestämmelse att blifva mjeltsjuk, så borde arbetaren blissa det, hvars inbillning alltjemt sysselsättes af tanken på en stor familjs talrika behof och små inkomster; men det oaktadt ser man honom vanligtvis glad — under det att den rikes panna deremot ofta fördystras af svarta moln. 0rsaken dertill ligger i hans aldrig mättade penningebegär, och då han är missnöjd med den ståndpunkt, han redan uppnått. så Sträfvar han utan rast och ro att på lyckans vingar höja sig ännu högre. Men han bedrar sig. Den drömbild, han efterjagar, aflägsnar sig i samma mån, som han tror sig komma den närmare. Kikedomen måste alltså i allmänhet räknas bland menniskoslägtets olyckor, ty den kan sällan eller aldrig bidraga till vår sanna lycka. Tvertom försvårar dess förföriska yta dygdens utöfning för menniskan. och uppreser en skiljevägg mellan henne och visheten, hvilken allena är den, som förmår grundlägga en verklig och varaktig Sällhet. — — HH ord att Behjerfa. Regeringens förslag till ny tulltaxa stadgar i 21t:de Win al abpnderrättelsernas det vilkor stin. filIUOCAnimfantdo af dan Hhiftills momoifna