Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1848, sida 3

ga; hennes blod skall behaga dig, derpå ärjag säKor jag vill lata det rinna. Och han skyndade emot henne med lystad knif. — Du maste dö, säger jag dig! den fallna engeln fordrar ditt blod. — I värt barns namn, för vart barns skull, skona mig Georg: återkom till förnuftet. — Se här en vansinnig qvinna, som säger mig vara galen. Lugna dig och dö. ... Han rusade emot henne. Pauline flydde undan; och under den häftiga, ofrivilliga rörelse, hon gjorde för att undkomma, kullslogs bordet, hvarpå lampan stod, hvadan rummet blef alldeles mörkt. Den vansinnige högg i väggarne med knifven och kastade möÖblerna kring golfvet. Pauline förvirrad. fann utvög att utkomma i köket, och tillbommade dörren med alla de saker hon påträffade. Georg fortsatte hela natten sina valdsamheter. I daggryningen föll han öfverväldigad af matthet på golfvet, och insomnade djupt. Då Bella nedkom i rummet var hennes förskräckelse obeskriflig, da hon sag möblerna krossade i smabitar och denna annars så nätta och ordnade boning förete en bild af den gräsligaste förstörelse. Pauline, med blodigt ansigte. skuldrorne fulla af kontusioner och blånader och utslaget hår, stapplade emot henne halfdöd, och utan att kunna halla sig uppe. Läkaren efterskickades genast. Då den gamle doktorn såg detta uppträde, drog han en djnp suck. — Ni ser nu min fru mina bedröfliga förutsägelser besannade. Ej endast ert lif, utan äfven er sons hafva varit i fara för den svagsintes raseri. Ni måste skiljas från honom. Jag skall aldrig ega styrka dertill. — Men det är dock en nödvändighet Jag bör som läkare uppmana er härtill. Han skickade efter en hyrvagn och bad fru van Eyckens aflägsna sig