PAULINARUBENS.k) (tran Span-kan). — Och för hvem annars? har jag ej sett er sedan ni föddes? er mor, denna englarena fru, dog bon ej i mina armar? I Antwerpen har jag gråtit dag och nalt, — jag har lidit mycket. Slutligen då jag ej uthärdade längre, frågade jag bokhållaren efter ert vistande, och den väg som ledde till Paris. Han skänkte mig penningar for resan, jag tog dem, men gick till fots. Vandringen har varit långsam och svår, jag gjorde långa dagsresor för att så mycket snarare traffa er. ÄÅllt gick väl ända tills min ankomst hit. men, Heliga Jungiru: sedan jag salt min fot i denna stad, vet jag ej hvad som försiggått med mig. Jag for vilse bland de många gatorna och visste ej hvarthän jag skulle gå. Slutligen, efter många besvärligheter och sörfrågningar är jag nu hos er. Jag ser er nu, får se min busbonde, älvensom lille Adrian. Jesus, Jesus, glädjen olvervaldigar mig. — Håmma dina känslor tills vi kommit hem, min goda Bella! — Och jag oestertänk-amma, som ej ännu fråntagit er denna korg ! Jag har mist förstandet. ja, glädjen att äterse er. ... Bella fattade korgen vaktadt matmodrens motstånd. och då hon kommit till första trappan ämnade hon stanna. Nej, ännu äro vi ej framme, sade Pauline skrattande. tre trappor högre upp äro vi logerade. — Kro husen i Paris kyrktorn? frågade Bella, atertagande korgen och steg gladt uppför traporna. Bellas nårvaro ökade van Eyckens familj med ännu en person att lifnåra. men den lättade för Pauline de mödosammare arbetena i huset, och ) Forts. från N:o 14.