Uv VESPA G177: 1 1 t T22.. — till en passiv konservatism, som slutligen osfvergår till en fanatisk afsky för all reform, för all opposition mot det bestående. llärpa erbjuder historien måyglaldiga exempel — sednast af kejsar Alexanders regering. Oppositionen åter måste detemot ega både insigt, thärdigket och mod, om dea vill i sitt handliagssått nedlägga sann konseqvens. Den måste äga en lefvande kunskap om stridens höga mål och en bestämd vilja, eller klart veta bvad den vill, för att ej som bonservatismen nedsjunka till blind halfstarrighet eller principlos negation utan mål. Men den klara insigten i silt tidehvarfs stora resormnägor har ett ännu hogre inflytande på opposilionens konseqveus. Sjellmedvetandet af stridens djupa betydelse och ädla mal väcker enthusiasm och den lesvande känslan för iden — den rena sosterlandskärlekeu för samhällets sramsktidande utveckling — en ådel hänryckning för tidebvarfvets nya anda. Den moraliska viljan aenomtränger den moraliska förmågan? andan maste litva kraften om kraften skall kunna stegras till enshusiasmensoemotstandlighet. — Derför ligger just i konservatismens våsende denna sega inårdignet till motstånd mot alla reformer, hvilken vi kalla negatil kraft. — Men den kralt, som den sanna ädla oppositionen, lilvad al de nya ideernas anda, utvecklar, den eger ej konserservalismen, för bvilkens föraldrade principer all anda flytt och som derfor aldrig kan lifvas af. denna entbusiasmens ungdomliga kraft, som lik unga örnen vill pröfvasina vingars styrka mot ljusets regioner.; De konservative röra sig blott i soljd af vanans eller sjelslorsvarets bjudande nödvändighet, men de lilvas aldrig sjelfva af det nya i striden eller idgerna. konseqvensen hos oppositionen förutsätter ihärdig kraft — outtröttlig formåga att genomföra striden. Man får ej räknade tillfällga nederlagen. Sanningen skall segra till slut, och derlor får oppositionen ej sirotino i nya strider. Det gils segrar, som innebära silt eget nederlag — och sådana åro alla tilllaliga segrar som konservatismen vinner, emedan de varit beroende al vissa overäåknade omständigheter i menshliga lorhällanden och blott kunna fördröja oppositionens ötvervigt, men aldrig förhindra den. Till Åa tin migneter höra intriger, konservativa eller neutrala regetuiusar, dito radgilvare, misslyckade sep esem santval, otjenliga samfulIssormer sor solk is fia uttryck: Om stiidens resultat lemnar vinst eller förlust, är det likvål hvarje menniskas dlkotliga plige att hämpa så lange bon kan for den ädla sak, om hvilkans nodvändigbet ochtå-mxpa är olvertygad. Oppositionen får derÅej Nouna, ej stanna på halsva vägen. IIvarjepemodande blir då utan frukt, hvarje uppoffring utan nytta, hvarje bandling utan ara. Npoleon yurade en gang etter Frelrik II om dåfbekanta stiden med erkehertig Carl — den sidan seger till och vi äro forlorade. DetsammafpEsste konservatismen inför. sig bekänna och båhänmer verkligen tyst om hvarje dess blott af tillfälligheter sorarsahade skenbara segtar. Slutligen sordrasdöreen bonscqvent opposition mod. Frånvaregseas kraft och :ol gor oppositionen till en vackland. Juste Milieu. Mod sordras för lkt-a och på suid maste oppositionen bereda sta. De gamla interessena, som äro starka genom privilegier, uppbjuda alla sina krafter till motstand, och deta motständ blir envist, ihärdigt och fruktansvärdt — ty striden går på lil och dod. kj kan oppositionen inbilla sig vinna någon seger olver privilegierade stånd och kastinteressen utan strid med dessa. Med all insigt i sin saks höga, ädla betydelse — med all lörmäga att u hallande kunna genomföra striden, skulle likväl dessa bada nödvåndiga egenskaper hos oppositionen gå förlorade, om oppositionen ej egde mod att kasta sig i striden, utballa striden och underkasta sig stridens for lilllallet ovissa utgång. Men modet innebär ej blott sjelfva det orubbliga föraktet för faran; det innebär något ännu hbogre, nemligen: den rena sjelssortrostan sill esen kraft, som adlas Önndar af fÖorfroendet lill saken. Insigt,