För en lyckas alli: han sramdrages både med händer och fötter, under det talangen hälles tillbaka; en annan deremot, hvilken i alla af. seenden är lika begåfvad, kan i trots af all sin ansträngning icke komma ett tuppljät framåt. vidare — huru ofta inträffar ej i staten, att skenbara kapaciteter och förtjenster framstå der, hvarest man förut icke såg annat än medelmätta och oduglighet, och dessa stiga upp till vigliga och inkomstrika embeten, under det man å andra sidan ser mången verkligt stor förmåga obemärkt sortvina i studerkammarens eller kontorets damm, utan att det nägonvsin kommer i fråga att begagna henne. Huru förklaras nu dylikt? JO, genom de misstag, för bvilka den menskliga olullkomligheten alltid är utsatt. Visserligen; men hvarsore inträffa dessa misstag så ofta just der, hvarest det tyckes vara så lätt att undvika dem? Månne icke derföre, att sorutsattade, på obehöriga konsiderationer grundade meningar, starka derigenom att de äro uppburna afett flertal, och måktiga derigenom, att de, holjda i det sortroliga samsprakets drägt, smyga sig från öra till öra — för det kotterier och deras meningar, säga vi, hafva förstatt att gora sig gållande. Skall man nu uppgilva, hvari det förkastliga och farliga af kotteriväsendet består, så år det redan antydt i det föregående. Det består deri, alt kotterierna utvidga privatli vets forhållanden och råttigheter utosver dettas grånsor, genom att skalla dem inflytande på angelägenbeter, hvilka tillhöra det ollentliga lifvet, hvarest de bevekelsegrunder, som tillhora privatlitvet och bilda privatkretsen, äro alldeles obehöriga drilsjedrar; att kotsterierna ulgilva sina domar, — domar, fällde af den personliga vålviljan eller afvogheten, och hvilka således hafva en alldeles subjektiv saktor — för uttryck al en objektil sanning och rättvisa; att koiterierna, på sawma gång de bårigenom förorätta personerna, a andra sidan, genom att för det mesta endast bafva personerna för ögonen, äsidosätta oca skada saken, det allmännas bebof; att de slutligen, för att genomdrilva sina planer, gå bemliga vågar, genom familjens helgedom, genom vånskapens lonnkawrar, vägar, på hvilka ingen, som står utom kretsen, kan folja deras spår, afslöja deras ätgöranden, och tramdraga dem till råkenskap och ansvar. Man skall kanske hålla före, att kotteriväsendet icke kan göra stor skada inom litteraturen, derfore att den krans det räcker snart vissnar, om den stora allmänhetens dom icke förnyar den, och att förföljelsen och tillbakasättandet snart maste afstanna genom srambringandet af våärdelulla arbeten. Iwellerud torde likvål var litteratur erbjuda exempel, på såvål att kot eriberommet, utan att understodjas al någon slags verklig förtjenst, kan gora sig gällande intill en persons död, ja till och med ett stycke bortom grasven, som att tillbakasåttandet och förfoljelsen kan gnaga på lilstolten och den äkta sorlattaresörmagan — förmagan att skapa — så att litteraturen derigenom verkligen lidit stor skada. Men för olrigt är det visst en sannina, alt staten genom kotterivåsendet har lidit och lider mera, än litteraturen, ty just derigenom, all detta isynnerhet går ut på alt gynna per